Ni med prematurer; berätta era historier!
Mitt vatten gick i v 32+5 och min son kom ut med buller o brak i v 33+3, Han mådde bra i två timmar men efter två timmar så märkte dom på Neo att han hade proböem med att syresätta sig själv o alla hans värden sjönk.Dom gav honom andningshjälp först med hjälv av grimma men var sen tvungen att byta till cpap vilket inte heller hjälpte.
Läkarna stod helt frågande till vad som hände o varför han inte mådde bra o var sen tvungen att intubera honom.
Försöken att intubera misslyckades o dom fick inte ner nåt syre i hans lungor då dom krampade vilket gjorde läkarna ännu mer frågande till vad som var fel.Dom höll på att försöka intubera 5-6 h o under tiden fick dom ventilera honom med mask. Då kallade dom upp en narkosläkare som hade mycket is i magen o gjorde ett fjärde försök med intuberingen o hon väntade o väntade medan värdena krashade men till slut vände dom o han släppte igenom syre.
Min älskade lilla son lades i respirator o flyttades med ambulans till Huddinge sjukhus från SÖS där fick han ligga i respirator på intensiven i 5 dagar och dom konstaterade att han led av en infektion o hans crp låg på 200 o hans lungor hade pga infektionen inte orkat ställa om till livet utanför magen utan återgått till fosterstadiet. Efter fem dagar så bleb han plkötsligt sämre o dom hittade en missfärgning på buken o misstänkte tarminfektionen NEC o han fick då flytta till KS där han fick vårdas ytterligare en vecka på intensiven i respirator.
Efter det fick vi flytta in på Neo dock med dygnet runt övervakninge fortfarande o Cpap i en dryg vecka sen blev det eget rum o grimma. Totalt blev vi kvar sjukhuset i 6 veckor o fick sen komma hem med hemsjukvård som vi fortfarande har kvar men antagligen blir utskriven från imorgon då det gått en dryg månad sen vi kom hem.
Min son föddes 25 februari och vi har fortfarande idag syrgas kvar o kommer ha minst till slutet av månaden då vi ska göra nya mätningar på lungorna. Vi känner oss dock lite fångna i vårt eget hem då man e så rädd för infektioner att man inte ens vågar gå o handla utan har sträckt sig till att ta några promenader i kvarteret med vagnen.
När började ni med prematurer leva vanligt o våga åka tåg o buss o så o kanske fika med vänner med er bäbis?
Kommer man nånsin sluta oroa sig för infektioner?