Allmän oro efter förlossningen

Det är rätt vanligt med existentiell kris efteråt. Verkligheten blir ju väldigt annorlunda med en nybebis. Men det blir bättre...

Den fullständigt överväldigande känslan första veckorna efter att första barnet föddes var ORO. Över precis allt. Skitjobbigt, jag mådde så dåligt och grät konstant. Det blev mycket bättre, jag lovar. Även om oron kvarstår över mycket tre år senare men nu ändå på en mer normal och hanterbar nivå.

Tack för de orden, jag hoppas att det ska lätta.

Det BLIR bättre! Men jag tycker att du, redan nu, borde ta kontakt med en kurator eller motsvarande. Det gav mig massor att göra det, att få en del verktyg från början, så jag kunde hantera det hela senare, för känslorna kunde komma tillbaka ibland.

Ge det några dagar, det kommer absolut att bli bättre. Har du fått prata igenom förlossningen med personal på sjukhuset?

Jag var likadan, tog nog en månad innan jag landade med det. Sen tog det nog 6 månader innan jag verkligen kände att jag älskade min son, det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet. Det var mest bara jobbigt att bli förälder, kände mig nog rätt lurad av alla runt omkring som påstod att det var såååååå mysigt och såååå fantastiskt. Jag tyckte inte alls att det var mysigt, jag ville helst bara få gå till jobbet, nu är det mysigt med barn, när han är 1,5 år. ;)

Jag ska ringa min bm på tisdag har även mail-adress och telefonnummer till barnmorskan som
var med på förlossningen.

Det låter jättebra. För mig var det viktigt att få prata om allt som hade hänt under förlossningen, om min oro och om framtiden, och detta trots att förlossningen var helt normal utan några komplikationer och trots att sonen mådde bra. Det var jag själv som mådde lite dåligt efteråt, men att prata med personalen och dessutom vår bvc-sköterska var hur bra som helst.

Ja usch, den där oron känner jag igen. Jag är en person som vanligtvis oroar mig för sjukdomar och olyckor osv, och när dottern föddes kände jag ingen glädje, utan bara oro. Oroade mig för plötslig spädbarnsdöd, att min sambo skulle dö, att jag skulle dö... Nu har vi ytterligare en dotter som är 1,5 vecka och den där jobbiga oron är tillbaka. Nu har jag två underbara barn, och därmed så mycket mer att förlora. För att inte tala om hur vi skulle klara oss om något hände min sambo. Det är ju han som får allt att fungera i vår familj. Och tänk om något händer mig, då får jag inte se mina döttrar växa upp... Antar att en viss oro kommer med föräldraskapet, men som sagt, jag känner igen den där gnagande oron i början som kan liknas vid en deppression. Hoppas du snart mår bättre! Kram