När vet man att skilsmässa är den enda utvägen?

När man har provat allt men ändå inte får äktenskapet att fungera.

Jo frågan är bara när man vet att man provat allt? :)

Har du förklarat hur du känner för din fru?

Skulle du eller hon kunna flytta men ändå vara ihop?

Hur som helst är det viktigt att både du och din fru får egen tid, om du inte mår bra eller fungerar själv är det svårt att få ett förhållande att fungera tror jag...

Det låter som om du vill slippa ta ansvar för det liv du själv har skapat tillsammans med din familj. Jag tror att du är trött på dig själv. Livet blir nog inte bättre för att du byter bort din fru mot singelliv och oseriösa förhållanden. Problemet ligger nog hos dig själv. I din egen inställning. Ett förhållande är inte statiskt. Om du vill ha en förändring inom ditt äktenskap så börja med att tänka och handla på ett annat sätt än du har gjort tidigare. Om ni har glidit ifrån varandra så får du väl glida närmare igen då.

Älskar du din fru eller "gillar" du henne bara?

Låter som en "livskris"/40-årskris (jo, den kan komma då man är 35). Mår du dåligt i relationen? Ångest etc? Hur är klimatet hemma? (gräl, vardagsliv etc). Börja fundera kring hur du mår i relationen och sök individuell hjälp t.ex. genom vårdcentralens kurator (det är en början). "Been there done that", men insåg mitt misstag för sent: "gräset var inte grönare på andra sidan"...

Nej jag älskar henne!Vi har båda ett väldigt pressat/stressigt liv. Vi har knappt någon tid för vare sig oss själva eller varandra. Vi går upp vid 5 och har "egentid" när barnen har lagt sig runt 20. Då är båda så trötta att vi nästan stupar. Vi har båda offrat alla intressen, träning etc. Det är jobb och sedan barnen! Det är ungefär vad vi båda har tid till.

På helgerna försöker vi hitta på något men då prioriterar vi såklart att göra något med våra barn! Vi bor långt bort från våra familjer så vi har ingen barnpassningsmöjlighet etc.

Ungefär en gång om året, kanske två, får vi hjälp av våra föräldrar! Då brukar vi kunna gå på bio eller till och med sova över på hotell etc. Men det är klart att en gång om året blir rätt litet i det långa loppet

Anlita barnvakt? Om ni båda jobbar tokmycket så har ni säkert råd med att anlita en barnvakt någon timme i veckan, det kostar inte mycket om man anlitar t.ex. en studerande...

Jag och min man hade en svacka efter småbarnsåren, och vi har visserligen svärmor i granngården men hon blev utbränd och orkade inte ställa upp som barnvakt. Så vi hyrde in barnvakter och gick på "dejt" varannan (ibland varje) tisdagskväll. Jättebra för vårt förhållande, vi kom varandra närmare och blev mera medvetna om varandra som man/kvinna. Helt plötsligt blev min tidigare rätt tråkiga man riktigt spännande och intressant! Sexlivet fick en ordentlig boost (vi hade till och med sex i bilen, precis som då vi var "unga")!

Ibland var man ju så trött att man egentligen inte skulle ha orkat gå på dejten, men när man väl kommer sig iväg så är det helt klart värt det, även om man kanske skulle behöva sömnen också. Men äktenskapet är värt att satsa på, när man varit gift så pass länge.

Och barnen, de gillade verkligen att ha en energisk barnvakt som orkade leka och pyssla!

Kanske var otydlig men jag jobbar (55h/vecka) och min fru studerar/gör praktik genom sina studier c:a 45h/vecka. Det innebär dock att jag står för 95% av inkomsterna  då hon har väldigt låga inkomster. Men visst, vi funderar på att anlita barnvakt, även om vi faktiskt har en rätt ansträngd ekonomi!

Att offra alla intressen funkar inte i längden, ni måste få lite egentid också. Tro mig, jag har varit där! Har ni inte möjlighet att ge varann varsin kväll i veckan, eller åtminstone varannan vecka då ni kan göra vad ni vill, träna eller träffa kompisar etc? Då den andra tar hand om läggning av barn osv. Det är värt så otroligt mycket att få bara några timmar för sig själv, då man får vara bara vuxen och sin egen och ladda batterierna.
Det är det bästa tips jag kan ge dig. Hoppas ni löser det, för det låter inte som att du egentligen vill lämna din fru utan "bara" är utmattad. Lycka till!

När man når gränsen så vet man om det. En dag går det inte längre, man står inte ut med tanken på att fortsätta livet på samma sätt.

Fast å andra sidan så finns det bara en sak jag ångrar med min skilsmässa och det är att jag inte gick tidigare, så det kanske inte är så bra att vänta ända tills man inte står ut längre. 

Ja, så tror jag med.

Satt ett tag och funtade på om man skulle skriva nåt... Så nu kapar jag din tråd lite, kanske du ser en lösning för dig själv.

Har suttit i liknande tankar, känt hela vintern att nåt känts annorlunda i äktenskapet, funderat vad det var, varför orden "Jag älskar dig" endast kom av automatik som svar,  eller potentiell stämning krävde det.

Men man gick på, livet var fullt, bra sexliv,  2 barn på dagis, bil, bostadsrätt, god ekonomi, alllt är frid och fröjd.... utom den gnagande känslan av att nåt saknades.

Sen hände det!
I samband med nyupptagen kontakt med en vän från förr blev man kär i en annan!!

I flera veckor gick man runt med tvivel i bröstet, var/är tokkär, visste det var besvarat, erbjuden plats i den andres liv, mentalt var/är vi perfekta för varandra.

Jämnförde med min partner som är helt olik (ej underdrift), kände vad man ville ha, vad som saknades,  så valet  var ju lätt!

Men...
Min partner lever i Sverige pga mig.
Älskar mig förmodligen, jag är för stängd för att känna det, men kan se tecknen.
Är min bäste vän (men märkte inte att nåt var fel....?!)
Mina barn förtjänar oss båda.
Vi har byggt ett helt liv tillsammans med allt det innebär.

Så med brustet hjärta gjorde jag valet.

Jag valde plikten(!?) gentemot min familj istället för att följa hjärtat(impulsen?!), kanske allt brister iallafall och jag står där ensam i slutändan, men barnen förtjänar att man gjort allt för äktenskapet.

Prata med din partner! Inte för att det kanske hjälper, men att bara vara tyst å genomlida.... det gör det bara värre, gör sveket större, gör dig eller henne kanske bittrare, tänk på att  pga barnen så kommer ni ha kontakt med varann på nåt sätt mkt länge, och då är det bättre för er och barnen om ni kan klara av varandra.

Nu är väl jag inte rätt person att säga nåt, men satte saker i perspektiv för mig så jag får väl tacka dig istället.