Sambon otrogen, nu kommer tvivlet, långt efteråt!
Innan jag träffade min sambo var jag självständig, glad, social, aktiv, tjänade bra och älskade mitt jobb. När vi träffades kändes han som den rätta och efter ett års distansförhållande gav jag upp allt för att flytta ihop med honom. Jag såg det som en rolig utmaning att flytta 50 mil och börja om på nytt, det kändes spännande så jag sa upp mig från mitt fasta jobb, sålde min bostadsrätt och flyttade ifrån vänner och familj. Fick snabbt ett nytt lika bra jobb igen och allt kändes bra.
Efter ett halvår ungefär kom det fram att min sambo levt ett dubbelliv och höll på och kontaktade andra tjejer på sidan av, detta hade pågått under hela vårt förhållande. Jag hade redan innan känt att han hade ett obehagligt bekräftelsebehov och konstigt beteende så fort det var andra tjejer närvarande och trodde att jag bara inbillade mig eftersom mitt ex var otrogen mot mig ett flertal gånger. Jag märkte dock att han hajjade till så fort något handlade om sex och han drogs hela tiden till tjejer och sex, kunde bli helt frånvarande om en tjej klädde av sig på tv'n osv. Efter ett tag följde jag magkänslan och lyckades få fram allt han hållt på med och det kom fram att han länge fiskat tjejers bekräftelse främst på internet, men det även i verkliga livet. Inte bara vuxna kvinnor utan även barn under 15 år, som han lurat genom att säga att han var ett barn själv "för att se om de skulle tro på honom och skicka bilder" enligt honom själv. Jag vet inte hur många kvinnor det handlar om, eller exakt vad han gjort, om träffarna de bestämt blivit av eller inte. Han har aldrig erkänt något utan att jag först har hittat bevis, utan har fönekat allt tills jag kunnat motbevisa honom så jag kommer aldrig få veta hela sanningen.
Trots att jag blev knäckt stannade jag kvar. Vi hade många och långa samtal, stängde in oss och grät tillsammans i flera dagar och jag kände att det här är ett problem han har som egentligen inte rör oss så jag valde att stanna kvar och ge det en chans till. Han var mycket ångerfull och förstod nu hur fel det han gjort var och dum som jag var kände jag att det snarare hade fört oss närmre varandra. Jag kände även en extrem lättnad över att få bekräftat att jag inte alls inbillade mig angående hans bekräftelsebehov. Inte heller när han slog mig första gången gick jag, han var full och han menade det inte. Vi skulle lösa våra problem och allt skulle bli bra. Några veckor senare blev jag gravid.
När jag var i 6:e månaden kom första 'återfallet' som han själv kallade det, jag hittade åter igen bevis på att han kontaktat en tjej bakom min rygg. I efterhand förstår jag ju att det snarare var det första jag upptäckte. När sonen var 4 månader kom det tredje återfallet och jag tog med mig det viktigaste och flyttade tillbaka till min hemstad med sonen. Dels för att sambon uppenbarligen inte kan sluta kontakta andra tjejer, men främst för att han gör allt han kan för att dölja det, för att jag inte ska få reda på det. Jag orkade inte med hans smygande mer. Sambon bönade och bad att jag skulle komma tillbaka och till slut ringde han parterapeut och skulle göra allt bra på riktigt. Nu var det inte bara tomt prat utan nu skulle det verkligen bli bra.
Vi var hos terapeuten 2 gånger och det kändes hoppfullt, jag flyttade tillbaka efter 3 månader då det var för dyrt att ha två boenden, ville ge det en till chans för sonens skull. Sen rann allt ut i sanden och inget mer har hänt sen dess trots att det gått 1½ år nu. Jag har skjutit allt åt sidan och betett mig som att allt är bra och vi väntar nu barn nummer 2.
Vardagen fungerar riktigt bra, vi är sams för det mesta, hjälpsamma mot varandra, stöttande och respekterar det den andra gör. Jag känner trots allt att jag älskar honom. Det stora problemet för mig är att det förflutna kommer ikapp mig med jämna mellanrum, jag kan inte bara låtsas som att det inte hänt. Känner ofta oro, litar inte på sambon efter alla lögner. Han har slagit mig vid ett flertal tillfällen, kastat mig i backen en gång och nypit mig medan jag höll i vårt barn. Även om det var länge sen nu något hände kan jag inte släppa det. Är så besviken på mig själv att jag fortfarande bor här, vad hände med den starka, självständiga tjejen?
Det känns så drastiskt att nu helt plötsligt komma på att det var fel och att jag inte vill vara kvar, nu har han ju betett sig exemplariskt i ett års tid. Men för mig har oron gjort att jag gått sönder, kan inte ens låta honom kolla på tv själv utan att tjuvkolla om det är massa naket han kollar på i smyg, jag liksom letar tecken på att han inte har förändrats. Kan man ens förändras så drastiskt? Att gå på krogen kommer aldrig fungera eftersom han hittills inte kunnat hålla sig ifrån andra tjejer, men man kan ju inte ha ett förhållande där den ena inte kan gå ut med sina vänner någonsin! Jag mår dåligt av att vara så kontrollerande, står inte ut längre, kan aldrig slappna av. Samtidigt känns det som att han inte riktigt minns allt, jag tror inte han minns slagen eller allt han kallat mig. Han har en förmåga att glömma saker och jag tror inte att han förstår allvaret överhuvudtaget. Han vill heller inte gå i parterapi igen, eftersom det i hans ögon går ut på att jag ska sitta och kasta skit på honom och det ser han ingen mening med. Enligt sig själv har han glömt och gått vidare och han tycker att jag ska göra detsamma. Det är även enligt honom enbart jag som har problem, inte han eller vi.
Nu står jag i lägenhetskö i min hemstad, en jättefin lägenhet med uteplats som passar perfekt för mig och barnen. Har berättat detta för sambon som direkt sa att då flyttar han också, nu gör han åter igen vad som helst för att det ska funka. Helst med oss och att vi gör ett försök på min hemmaplan där jag har min trygghet, men annars flyttar han till eget boende för att vara nära sina barn. Tanken känns otroligt bra, men samtidigt kan jag inte låta bli att få så dåligt samvete. Riva upp sonen och sambon för att jag ska må bra. Allt tyder ju på att sambon bättrat sig, men jag kan bara inte lita på honom. Jag vet heller inte om det åter igen bara är prat och att han kallt räknar med att det ska rinna ut i sanden.
Är helt rådvill, kan vi verkligen få det bra igen efter så lång tid utan att ens ha pratat om något en enda gång? Varför får jag så dåligt samvete? Jag vacklar hela tiden fram och tillbaka och vet inte vad jag ska göra!
