Jag behöver någon att prata med!!

Fördelen med diagnos är att han kan få den hjälp han behöver. Du kommer säkert att få kontakt med personer med liknande "problem" och den hjälp både du och din son behöver. Men du måste vara stark! Du måste visa och känna till era rättigheter för tyvärr är samhället ännu inte helt anpassat för dessa individer. Läs gärna på massor! 
 
Lycka till!

Kan inte ge något stöd direkt. Men förstår delvis vad du går igenom, min son ska utredas för att se om han har ADHD/autism eller utvecklingsstörning.

Får jag fråga vad han visar för "symptom"?

koncentration svårigheter,visuellla,socialt samspel bland annat. som sagt inget klart än men det hon kunde se autism. får veta mer den 25e

Okej, låter som min son.

Du har en fullt normal reaktion. Man känner att det är en slags sorg, inte över barnet utan att det livet som man hade tänkt sig inte blev som man trodde att det skulle bli. Ni kommer få ett bra liv, annorlunda än vad ni hade tänkt er och kanske måste ni omvärdera flera gånger i er vardag. Hur ni kommer bo, prioritera vardagen, val av vänner och intressen. Det kommer bli annorlunda, men ändå bra. 

Ni kommer stöta på stora och små svårigheter, att fylla i Vårdbidragsansökan, skolform, resurs i förskola/skola, hjälpmedel... Ibland kan man känna sig maktlös, rådvill, bara in i märgen trött och ibland lite optimistisk eller väldigt inspirerade och känner att man kan slåss mot hela världen. 

Det är tillåtet att känna att man inte vill längre, att man bara vill gå ut genom dörren och inte vända om. Då är det viktigt att be om hjälp, avlastning, rådgivning från BUP/HAB där finns kurator och stöd för föräldrar. Samtala med sin parter. Det finns många föräldrar här på FL, har du sett de trådar för föräldrar till barn med Autism? 
 www.familjeliv.se/Forum-3-60/m50563666.html



/MVH en mamma till 10-årig son med ADHD och Atypisk Autism + 3 hel och halvvilda troll, 4½ - 6 år.

Du har även möjlighet att få prata med en kurator, i alla fall om du bor i Stockholms län.

Du kan få prata med kurator på Habiliteringen och barnpsykolog på BVC. Man gråter ibland och är sorgsen och sen laddar man om och gläds åt barnets förmågor och allt det lär sig, även om det går långsamt och är tungt ibland. Har dotter på 5 år m lindrig utvecklingsstörning och ska utredas för autism under våren. Svårast är det tycker jag när anhöriga inte förstår och tycker man hittar på svårigheter som mor. "alla barn utvecklas olika" är min svärmors favoritcitat.

Har en lillebror med måttlig utvecklingsstörning och ADHD även epilepsi.
Det viktiga är att se att det är alltid samma goa unge man har haft.
En annan sak är att en diagnos underlättar oftast mycket då man kan luta sig tillbaka på den och läsa sig till otroligt mycket. Ta all hjälp du kan få av habiliteringen. Om det finns syskon, be om syskongrupp det hjälpte mig otroligt att veta att ja inte var ensam och man kunde lära sig av varandra hur man skulle hantera olika saker.

Psykolog kan vara jättebra i början då det oftast kommer som en chock även om man vetat att något inte är helt rätt.

var noga med att förklara för folk att om de inte accepterar dig o din familj så har dom inget att hämta hos er, en del är inte alls snälla när de får veta om barn med diagnoser och dom människorna behöver man inte. Var inte rädd för att prata med de som faktiskt finns där, det är oftast svårt för andra att ställa frågor eller dyl då man känner sig dum o är rädd för att såra. 

Jag har en son med autism och utv.störning. Visst är det en sorg, inte alltid men ibland påminns man om att han aldrig kommer klara vissa saker som andra barn kan.
Men det är också mycket glädje, man blir så glad över minsta lilla framsteg
Och det är ju precis samma barn med eller utan diagnos, bara det att det blir lättare att få stöd och hjälp med diagnosen och man har något att förklara vissa saker med för undrande personer, det kan vara ganska skönt