Hur mycket kan barn ljuga/hitta på?

Jag har två barn som bor mestadels hos mig men varannan (halva) helg hos sin pappa. Vi är överens om det mesta och inte ovänner på något vis.
Barnens pappa mår tyvärr inte så psykiskt bra och när vi bodde tillsammans var han väldigt hård mot barnen. Skrek och domderade och kunde även skälla på dem för saker de inte kan rå för t ex kräks när de är magsjuka eller så. Han får lätt ångest när han har barnen.

Nu nä vi separerat så vet jag egentligen inte vad som händer hos honom mer än att jag märker att barnen inte mår speciellt bra när de varit hos honom. De vill åka dit (oftast) och tycker det är ok att vara där men det är aldrig nåt problem när de ska tillbaka till mig efter endast 1.5 dag. Dessutom så pratar de aldrig om sin pappa om det inte kommer på tal av nån orsak.

Nu till mitt problem. Jag brukra säga till dagen innan att de ska till sin pappa och då blir de alltid oroliga, har svårt att somna, sover dåligt på natten innan och blir ofta mer ledsna. Lilla barnet är svårare att lämna på förskolan mm.
Jag kan ibland fråga eller säga saker i stil med "hoppas ni får skoj hos pappa nu i helgen" eller "har ni skoj när ni är hos pappa?" eller "har ni busat och haft skoj hos pappa i helgen"
Nästan alltid blir svaret typ "nä pappa bara skriker på X (det lilla barnet) och säger jävla unge". Båda barnen har oberoende av varandra sagt detta flera ggr. Jag frågar vad som hänt innan pappa säger så. Det är saker som typ "jag kissade på mig" eller liknande som kommer upp då.
Det har också hänt att de sagt "pappa kastar saker på mig och säger svärord.."
Eller "pappa är elak"

Däremellan så kan de säga "jag tycker pappa är snäll..." osv

Jag vet inte om man kan lita på dessa saker. ATt han skrikit och svurit vid vissa tillfällen VET jag. Både sätt själv och pappan har berättat men han säger dock att han slutat göra det. Han är dock väldigt hård i rösten ofta.

Jag märker väldigt stor skillnad på deras beteende när de precis varit där och när de varit längre tid hos mig.
Kan man lita på vad barn under 7 år säger eller ska man ta det med en nypa salt?
Min tanke är att det kanske inte är bokstavligt men att barnen i alla fall upplever NÅGOT i stil med detta. Eller ska man ta det på allvar och tro att detta faktiskt händer???

Känns väldigt olustigt. Försökt prata med pappan men han säger att det inte händer. Dock vet jag att när jag upplevt att han blivit väldigt arg och skrikit så har inte han alls upplevt det på samma sätt...

Ska jag bara sluta tänka på detta och tro att det är nåt barnen säger för att "provocera" eller nåt i den stilen?
I övrigt så säger de när jag frågar "vad har ni gjort hos pappa?" så är svaret nästan alltid "säger jag inte" eller "det tänker jag inte berätta..."

Jag tänker att detta kanske sitter i sedan förut och det ligger i minnet. Deras pappa säger att detta inte är sant och skrattar bara åt mig när jag nämner dessa saker. jag blir lite förvirrad.

barnpsykologen margit

Äldre 24 Apr 08:43

#1

Hej!
Jag tycker absolut att du kan lita på vad barnen säger. Det stämmer ju också med dina erfarenheter att pappa har lätt att tappa tålamodet och bli hård i rösten mot barnen.
När barn med separerade föräldrar berättar vad de varit med om hos den andre föräldern ska man ändå ta det med en liten nypa salt. Ganska tidigt vet de vad mamma eller pappa vill eller förväntar sig att höra och då väljer de sådana saker att berätta.
Självklart ska du vara uppmärksam på att barnen inte far illa när de är hos sin pappa och det du kan göra är att fortsätta berätta för pappa vad de har sagt, även det som är positivt så kanske pappa bättre kan förstå hur barnen uppfattar hans beteende mot dem.
Undvik att anklaga pappa för att han gjort si eller så, för det är ändå bara barnens upplevelse av situationen som du hört.
Inte förrän du tycker att barnen reagerar med allvarliga symtom eller vägrar att åka till pappa ska du gå vidare och kanske föreslå pappa att ni går till BUP tillsammans med barnen.
Men i nuläget är positivt stöd till pappa i föräldraskapet nog den bästa metoden för att barnen ska må bra.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark

Anonym Trådstartaren

Äldre 26 Apr 22:23

#2

Fast om barn skriker och gråter och ber på sina bara knän att de ska stanna kvar? Är det också ett sätt för dem att säga det de tror föräldern vill höra? De har börjat mer och mer att reagera såhär kraftigt...

Jag har aldrig visat nåt att jag inte skulle vilja att de är hos sin pappa!! ALDRIG! Skulle aldrig snacka illa om honom osv. Jag stålsätter mig väldigt även när de är ledsna och bönar och ber om att få stanna hos mig och säger att "nu är det pappahelg och jag vet att ni brukar ha så skoj!"
När de varit hos honom så tar det ca 10 dagar innan lilla barnet sover hela nätter igen. Så fort jag säger att det är dags för att åka till pappa så får de utbrott och blir väldigt känsliga.

Jag anklagar aldrig pappan heller. Jag frågar bara honom för att höra hans version. Jag berättar för honom hur de reagerar så han vet och sedan är det upp till honom om det är något han vill/kan göra något åt. Jag kan inte ändra honom. Jag kan ju bara stötta barnen men det känns jobbigt att höra att de gråter för de ska till pappa och vill bara att han ska komma och leka och sedan åka hem...
Jag har berättat vissa saker som en barnpsykolog sagt samt bvc men han väljer att tycka att de har fel och då vet jag inte vad jag kan göra.

Frågan är hur jag ger stödet när pappan säger att han inte tror på mig ...
Jag vet inte hur jag ska göra för att få dem trygga? Jag vill att de har en relation med sin pappa såklart!! det är självklart men jag vill att de ska känna sig trygga!
Bör man göra endast dagumgänge ett tag eller förstör det mer än det ger??

Det är min första tanke att försöka få pappan att träffa dem oftare men bara över dagen...kan det vara bra?

Hur mycket kan barn ljuga/hitta på?

INNEHÅLL