Ni som är familjehem

Jag är inte familjehem...än... men nej.. jag skulle INTE älska barnet som mina biologiska. Det är där det farliga är. Att bli familjehem är ett uppdrag, ett jobb, man adopterar inte ett barn. Man ska utföra ett uppdrag och det är under begränsad tid. Givetvis kan man börja känna för barnet, men man måste inte älska det som sitt eget- det är farligt för då blir det svårt att skiljas från barnet sedan.

Som familjehem ska man medverka till att barnet får en god kontakt med sina bioföräldrar och man ska jobba tillsammans med föräldrar och socialtjänst för att barnet ska komma hem, inget annat. Om man börjar älska barnet som sitt eget sätter detta käppar i hjulen. Det gäller att man kan älska och stötta barnet utan att ta det till sig som ett biologiskt barn.

Som familjehem ska man behandla barnen som kommer som sina egna. De ska ingå i familjen på samma villkor som de biologiska.
Man har all rätt i världen att älska dessa barn. När man blir familjehem, skriver man under ett papper på att man tar dessa barn på uppväxtplacering, då det finns stor risk att de kanske inte alls flyttar hem.

Jag har haft ett familjehemsplacerat barn, och när h*n flyttade, valde jag att inte fortsätta.
Anledningen? Att jag älskade barnet. Men jag hjälpte såklart till när h*n skulle slussas hem. Vi gav detta abrn en familj, och mina egna barn älskade också barnet. Man är inte mer än männniska, kan inte förstå att det ens finns familjehem som är som   ovanstående. Som jourhem ja, då har man barnen kortare tid.

Hoppas tyvärr att du SLEMTORSK inte blir familjehem, för så som du avser behandla kommande barn, är inte ok.
ta reda på mer om att bli familjehem innan du blir det!!   

Men en av de bästa saker jag gjort, att få känna ännu en liten människas armar om mig, få läsa en saga och se sömniga ögon slutas, vara med på massa "första gången" saker och såklart även alla trotsåldrar =) 

Jag har bott i ett jourhem/familjehem
dom hade en placering som skulle bo där tills hon flyttade till eget (hon hade bott där 3år när jag kom)
jag var bara jourhemsplacerad då min pappa kastade ut mig och jag inte hade någonstans att ta vägen, bodde där i 10månader.

Jourhemsmamman sa efter 5 månader att jag var dottern hon aldrig fick (hon hade två söner, men permanenta placeringen var en tjej, men hon kände inte så för henne tydligen..)     
och att hon behandlade mig som sin egen dotter..
jag blev sjukt chockad! jag hade egna problem med min mamma och övriga familj men hade vart tydlig med att jag inte leta ny "mamma och pappa" så jag tog inte alls det bra, tyckte det kändes creepy, konstigt och påträngande
helt plötsligt hade hon en massa krav på mig, att jag skulle vara en förebild och hjälpa henne med dom andra som kom.. inte mitt jobb! och inte det jag behövde när jag själv behövde tid att läka och rå om mig själv

hennes yngsta son kom undan med ALLT!
han behövde aldrig ta undan disken, äta grönsaker (för gullpojken tycker ju inte om ju!) stänga av datorn kl. 22 på vardagar, städa sitt rum, städa badrummet, tvätta själv m.m och han var endå 13år och fullt kapabel att göra det. 

men jag skulle göra allt + en massa saker som jag inte fattar varför jag skulle göra (som lära en annan att använda datorn, passa och underhålla en 5åring)

jag gjorde allt utan att gnälla, men hela tiden så skällde Jourhemsmamman ut mig för skit saker
tex. så tjatade hon att jag måste fixa sommarjobb i 3 månader, sen när jag fick ett så gnällde hon och skällde att jag var stressad, att jag aldrig var hemma och borta till sent (detta trots att jag hade förklarat och frågat om lov innan)
och hela tiden det där med att hon såg mig som sin egen dotter..
tyckte inte om det! och sa det också en gång.

till slut fick jag nog när hon sa att jag aldrig skulle få vara ifred (jag ville äta frukost ifred innan jobbet men hon ville skälla ut mig och när jag bad om att få äta först och gick ifrån så fick hon spel)
hon sa att hon skulle kasta ut mig så fort jag fyllde 21
och att hon sket i vart jag hamna!?

så jag flyttade/flydde 3 dagar senare hem till en kille jag knappt kände.

Så jag tycker verkligen att man ska som jourhem/familjehem ha en gräns! och respektera vad barnet/ungdomen vill! vissa önskar nära känslomässiga kontakter med sina jour/familjehemsföräldrar men vissa vill bara läka och leva ifred (så gott det går med översyn dvs.) och inte ha nya föräldrar.

Men ja, man ska ha så lika regler för ens egna barn och jour/familjehems barnet, som tex. städa sitt rum, plocka undan disken, smaka maten och sånt
men självklart finns det också vissa skillnader då jour/familjehems barnet har en anledning till att vara där och ens eget barn bara lever "normalt"  

Att ge ett barn samma regler, förutsättningar och omtanke som Sina egna barn är givet, men att älska dem som Sina egna är att inte ha förmåga att se sitt uppdrag, att vara gränslös. Jobbar inom socialtjänsten och ser detta hela tiden. Visst kan man känna karlek men man älskar inte Sina elever på samma sätt som Sina barn när man är lärare. Det är en rättvis jämförelse...det betyder ju inte att man inte vill dem väl och tycker om dem. De familjehem som inte funkar är där föräldrarna sett de placerade barnen som Sina och missat att de inte ska ersätta ngn utan utföra ett uppdrag. Kärlek är aldrig fel, det måste finnas, men föräldrakärleken ska ligga på just föräldrarna.

Slemtorsk: ett familjehem är INTE som en lärare. Ett familjehem är ställföreträdande föräldrar. Speciellt när det gäller mindre barn. Jag kan förstå att någon som Tess1990 som verkade nästan vuxen vid placering inte vill ha en ny mamma. Men en liten som uppväxtplaceras som spädbarn skall han/hon aldrig få känna hur det är att älskas förbehållslöst menar du? Usch va hemskt. Har man inte vilja/förmåga att älska ett litet försvarslöst barn som hamnar i ens vård ska man inte vara familjehem. Speciellt inte till små barn på uppväxtplacering.

Nu är ju uppväxtplaceringar tack och lov väldigt ovanliga och de ska ses ur ett annat perspektiv än "vanlig" familjehemsplacering. Familjehemmen ska utredas och förberedas och ges handledning i sin vardag, när detta fallerar riskerar det att bli så som Tess beskriver, även om man är "nästan vuxen" ska man inte utföra ett arbete som familjehemsplacerad. Jag tror vi pratar olika språk här- jag ser det ur en profesionell synvinkel. Så som jag har lärt mig i min yrkesutbildning och praktik så håller jag ändå på det jag säger här. Man ska inte vara "ställföreträdande förälder" .. man ska vara ställföreträdande VUXEN och vuxen förebild..

Saken var ju den att jourhemsmamman behandlade alla olika
lilla 5åringen umgicks hon nästan aldrig med medans en annan tjej skulle hon umgås med hela tiden

hon kunde även sticka hemifrån för att shoppa eller fika med vänner och det är väl okej men inte att man då inte kunde få tag på henne och att hon aldrig sa till vart hon skulle innan
helt plötsligt så var hon bara borta och behövde man pengar till skolan eller sina mediciner (sista 2 månaderna så ville hon låsa in dom i ett skåp, innan hade alla haft det på sina rum, tyckte det var väldigt konstigt?)     
så var det helt hopplöst och man fick bara vänta där i ett par timmar, ibland 2-3 timmar bara men ibland halva dagen

en gång så vaknade jag på morgonen och hittade hennes son och hans flickvän i köket, frågade vart jourhemsmamman var och då sa dom att dom åkte till Turkiet mitt i natten!?
dom berättade innan att dom skulle åka i oktober, men tydligen hade dom ändrat sig och bokat den här resan, 2 veckor innan men dom sa inget till mig..

okej ja, jag var vuxen men jag tycker endå att en person som jag är beroende av för att få mat, pengar och mediciner inte ska bara försvinna utan att berätta     
jag kände mig ännu mer otrygg.. och det var helt annorlunda när jag precis kom dit och första 5 månaderna, då berättade hon iaf lite och stöttade mig
nu var det bara krav och hejdå

att dom överhuvudtaget får vara jourhem/familjehem är för mig ett mysterium! 
det finns inga regler för alla (alla fick olika, jag fick hårdaret ju mer tiden gick och en annan tjej fick göra i princip vad hon ville)
otryggheten med att hon som skulle finnas där hela tiden bara försvann (jävla tur att den där 5åringen endå hade mig!) och inte kunde nås
bråk och strul pga. egentligen ingenting
okänsligheten (hon skällde en gång ut en tjej för att hon inte hade ringt henne, medans hon låg på golvet och blev sparkad i magen av två tjejer i skolan..!?)
det faktum att familjens hundar gick före barnen/ungdomarna!?
 

och om jourhemsmammans "kärlek" till mig var i det faktum att hon ställde såna krav på mig, ja då är det tur att ingen annan råkade ut för den! för det var hemskt. 
som jourhem/familjehem så måste man inse att man inte är barnens enda förälder och barnen ska alltid försöka arbetas hem, bara för att man hamnar hos jourhem/familjehem så betyder inte det att man aldrig ska hem och har fått nya föräldrar, utan det betyder bara att man behöver vara någon annanstans tillfälligt, ibland så blir det permanent men då kan man vänta med alla känslor till då och tills dess bara vara där, skapa ett tryggt hem och stötta barnet, för det är ens uppdrag.

om man vill ha ett barn permanent och älska från första början som sitt eget, ja då kanske man borde ansöka om att adoptera och inte bli jourhem/familjehem.     

Till er som tycker att föräldrarna ska ge kärleken, inte familjehemmet. Det låter ju bra om man har någorlunda vettiga föräldrar från början. Vad händer om man inte har det? Ska man inte få någon kärlek alls då? Man får ju se hur situationen är. Har de biologiska föräldrarna blivit svårt sjuka och kan pga det inte ta hand om sitt barn eller har de försökt mörda barnet? Det är en viss skillnad. Det är inte alls säkert att barnet ska återvända till sina biologiska föräldrar eller ens ha någon kontakt med dem. Om det är så är det väl jättebra om familjehemsföräldrarna kan se barnen som sina egna.

Vilket konstigt sätt du ser det på. Ett jobb/uppdrag? Det är ju barn som alla andra, som behöver kärlek. Hoppas inte du blir familjehem.

fast det ÄR ett uppdrag, även om det för många också är  ett kall. Fråga vilken socialsekreterare som helst.

Det är givetvis så att barnet behöver kärlek och vägledning, men det är inte samma sak (återigen) som att älska ett barn som sitt eget. Man måste klara av att se gränsdragninen mellan sina egna barn och ett placerat barn- en för stark anknytning gör det svårare för barnet att återvända till sin biologiska familj och kan till och med göra det omöjligt om barnet knyter an för hårt till sitt familjehem.

Jag tror ni läser lite som ni vill här.

Min familj är redan godkända som familjehem men vi har i nuläget valt att säga nej till placeringar då vi själva vill ha fler biologiska barn just nu och tänker fokusera på det, vi anser inte att vi har tiden och engagemanget att ta oss an barn som ju har speciella behov-

Men ni får gärna fortsätta ha era romantiska drömmar om familjehem. Det är tur att det finns sånna som ni som faktiskt är idealister, tyvärr spårar det allt för ofta ur och ställer till problem i återanknytningen till förädrarna. Som familjehem ska man ALDRIG ta föräldrarnas plats, det är mycket tydligt i uppdragsbeskrivningen- för det ÄR ett uppdrag hur ogärna ni vill se det.

Allt för många kommuner har sådan brist på familjehem att de väljer vem som helst, till och med utan komplett utredning vilket är KATASTROF. Ett familjehem ska ha fått grundlig utbildning, ha kontinuerlig handledning och uppföljning samt vägledas i hur man på bästa sätt återskapar en biologisk familj där man som familjehem gör sig själva överflödiga. Det går inte om man hyser en kärlek som är jämställd med den till sina biologiska barn. Med det sagt så betyder det givetvis INTE att man inte kan älska sina familjehemsbarn, det kan man absolut göra och många gör det- men att hålla en gränsdragning och se sin egen roll i barnets liv som tillfällig och avtagande är också viktigt. Många familjehem stannar ju kvar i barnens liv längre perioder även efter det att barnen "kommit hem" och det är super, ju fler vuxna som kan stötta och vägleda ett barn dessto bättre- men inser man inte att det är ett uppdrag på tillfällig basis så ska man absolut INTE bli familjehem och man blir heller inte godkänd som det om man utreds noga efter konstens alla regler.