Ni som är familjehem

Jag har bott i ett jourhem/familjehem
dom hade en placering som skulle bo där tills hon flyttade till eget (hon hade bott där 3år när jag kom)
jag var bara jourhemsplacerad då min pappa kastade ut mig och jag inte hade någonstans att ta vägen, bodde där i 10månader.

Jourhemsmamman sa efter 5 månader att jag var dottern hon aldrig fick (hon hade två söner, men permanenta placeringen var en tjej, men hon kände inte så för henne tydligen..)     
och att hon behandlade mig som sin egen dotter..
jag blev sjukt chockad! jag hade egna problem med min mamma och övriga familj men hade vart tydlig med att jag inte leta ny "mamma och pappa" så jag tog inte alls det bra, tyckte det kändes creepy, konstigt och påträngande
helt plötsligt hade hon en massa krav på mig, att jag skulle vara en förebild och hjälpa henne med dom andra som kom.. inte mitt jobb! och inte det jag behövde när jag själv behövde tid att läka och rå om mig själv

hennes yngsta son kom undan med ALLT!
han behövde aldrig ta undan disken, äta grönsaker (för gullpojken tycker ju inte om ju!) stänga av datorn kl. 22 på vardagar, städa sitt rum, städa badrummet, tvätta själv m.m och han var endå 13år och fullt kapabel att göra det. 

men jag skulle göra allt + en massa saker som jag inte fattar varför jag skulle göra (som lära en annan att använda datorn, passa och underhålla en 5åring)

jag gjorde allt utan att gnälla, men hela tiden så skällde Jourhemsmamman ut mig för skit saker
tex. så tjatade hon att jag måste fixa sommarjobb i 3 månader, sen när jag fick ett så gnällde hon och skällde att jag var stressad, att jag aldrig var hemma och borta till sent (detta trots att jag hade förklarat och frågat om lov innan)
och hela tiden det där med att hon såg mig som sin egen dotter..
tyckte inte om det! och sa det också en gång.

till slut fick jag nog när hon sa att jag aldrig skulle få vara ifred (jag ville äta frukost ifred innan jobbet men hon ville skälla ut mig och när jag bad om att få äta först och gick ifrån så fick hon spel)
hon sa att hon skulle kasta ut mig så fort jag fyllde 21
och att hon sket i vart jag hamna!?

så jag flyttade/flydde 3 dagar senare hem till en kille jag knappt kände.

Så jag tycker verkligen att man ska som jourhem/familjehem ha en gräns! och respektera vad barnet/ungdomen vill! vissa önskar nära känslomässiga kontakter med sina jour/familjehemsföräldrar men vissa vill bara läka och leva ifred (så gott det går med översyn dvs.) och inte ha nya föräldrar.

Men ja, man ska ha så lika regler för ens egna barn och jour/familjehems barnet, som tex. städa sitt rum, plocka undan disken, smaka maten och sånt
men självklart finns det också vissa skillnader då jour/familjehems barnet har en anledning till att vara där och ens eget barn bara lever "normalt"  

Saken var ju den att jourhemsmamman behandlade alla olika
lilla 5åringen umgicks hon nästan aldrig med medans en annan tjej skulle hon umgås med hela tiden

hon kunde även sticka hemifrån för att shoppa eller fika med vänner och det är väl okej men inte att man då inte kunde få tag på henne och att hon aldrig sa till vart hon skulle innan
helt plötsligt så var hon bara borta och behövde man pengar till skolan eller sina mediciner (sista 2 månaderna så ville hon låsa in dom i ett skåp, innan hade alla haft det på sina rum, tyckte det var väldigt konstigt?)     
så var det helt hopplöst och man fick bara vänta där i ett par timmar, ibland 2-3 timmar bara men ibland halva dagen

en gång så vaknade jag på morgonen och hittade hennes son och hans flickvän i köket, frågade vart jourhemsmamman var och då sa dom att dom åkte till Turkiet mitt i natten!?
dom berättade innan att dom skulle åka i oktober, men tydligen hade dom ändrat sig och bokat den här resan, 2 veckor innan men dom sa inget till mig..

okej ja, jag var vuxen men jag tycker endå att en person som jag är beroende av för att få mat, pengar och mediciner inte ska bara försvinna utan att berätta     
jag kände mig ännu mer otrygg.. och det var helt annorlunda när jag precis kom dit och första 5 månaderna, då berättade hon iaf lite och stöttade mig
nu var det bara krav och hejdå

att dom överhuvudtaget får vara jourhem/familjehem är för mig ett mysterium! 
det finns inga regler för alla (alla fick olika, jag fick hårdaret ju mer tiden gick och en annan tjej fick göra i princip vad hon ville)
otryggheten med att hon som skulle finnas där hela tiden bara försvann (jävla tur att den där 5åringen endå hade mig!) och inte kunde nås
bråk och strul pga. egentligen ingenting
okänsligheten (hon skällde en gång ut en tjej för att hon inte hade ringt henne, medans hon låg på golvet och blev sparkad i magen av två tjejer i skolan..!?)
det faktum att familjens hundar gick före barnen/ungdomarna!?
 

och om jourhemsmammans "kärlek" till mig var i det faktum att hon ställde såna krav på mig, ja då är det tur att ingen annan råkade ut för den! för det var hemskt. 
som jourhem/familjehem så måste man inse att man inte är barnens enda förälder och barnen ska alltid försöka arbetas hem, bara för att man hamnar hos jourhem/familjehem så betyder inte det att man aldrig ska hem och har fått nya föräldrar, utan det betyder bara att man behöver vara någon annanstans tillfälligt, ibland så blir det permanent men då kan man vänta med alla känslor till då och tills dess bara vara där, skapa ett tryggt hem och stötta barnet, för det är ens uppdrag.

om man vill ha ett barn permanent och älska från första början som sitt eget, ja då kanske man borde ansöka om att adoptera och inte bli jourhem/familjehem.     

Men ett barn som blir älskat villkorslös kan endå känna sig oälskad, oavsett hur familjehemsföräldrarna än känner för barnet så kan endå barnet ha andra känslor och uppleva det annorlunda än vad dom tror

man kan känna sig älskad även om familjehemsföräldrarna inte känner så, det beror på hur man behandlar barnet
ja känslan, stämmningen kan göra stor skillnad, men skillnaden mellan att älska ett barn som ett barn eller älska ett barn som sitt eget är inte stor! och behöver inte betyda någon skillnad för det placerade barnet.

och hur kan man som familjehem, älska ett barn precis som sitt eget, och sen släppa barnet?
jag skulle hellre dö än släppa ifrån mig mitt barn!
alltså jag menar där familjehemmet sen inte har någon kontakt med barnet när det flyttat hem
skadar inte det en otroligt mycket att älska helt okontrollerat och sen försvinner barnet?
och vad händer om man gör det med alla barn som kommer, eller om man bara gör det med enstaka och behandlar barnen olika utifrån vilka man älskar som sitt eget och vilka man inte gör det? 
som familjehem/jourhem så kan man få ha allt från 2-3 barn till 30-40 barn..  

Ja, och frågan var också om dom älskar dom precis som sina egna biologiska barn
såklart dom får och kan älska placerade barn!
men frågan är också om man BÖR älska dom precis som sina biologiska barn eller om det kan skada både barnet och dom själva.
eller om man bör ha en gräns, just för att inte fästa sig för mycket vid barnet (visst kommer man fästa sig, särskilt om det är ett litet barn) för att sedan när det blir dags för barnet att flytta hem igen kunna släppa taget (inte på en gång! men till slut så kommer troligen den familjen gå vidare)
sen ja, det finns placeringar som kommer bli permanenta men varför ska man släppa hämningarna och kontrollen och älska barnet precis som ens eget direkt när barnet kommer innanför dörren?
och gör man det med ett barn så tycker iaf jag att man bör göra det med alla, eller inte med alla.  
att särbehandla barn på det sättet är inte bra, särskilt inte om man har flera samtidigt.  
sen så måste det vara en viss skillnad mellan ens egna biologiska (som faktiskt är permanenta boende! och som man har en helt annan relation med!) och placerade barn.

tex. så kan ett biologiskt barn få vara ute längre på kvällen just för att det har förtjänat det, en placering som just kommit som är samma ålder får inte vara ute lika länge just för att man inte känner den eller vet vilka behov/problem den har.
men båda ska tex. plocka undan disken och vara med på filmkväll.  

 
varför inte bara ta hand om, se till dens behov, hjälpa och älska barnet som ett barn, varken mer eller mindre

att älska ett barn "mindre" än ett biologiskt betyder inte att barnet är mindre värt! eller att man behandlar den dåligt, bara att man inser att det är tillfälligt och att ens roll inte är att ta över en föräldraroll utan att tillfälligt ersätta den och vara en omhändertagande vuxen.