Följer inte med blicken

Tack för alla uppmuntrande svar :) Vi har haft det lite kämpigt den här första tiden, vår son andades inte när han kom ut, sen har han haft svårt att äta, fick ha sond för han inte gick upp i vikt, han fick gulsot, han fick skena för höfterna som han hade i 6 veckor, han har kämpigt med mage troligen kolik. Nu har det andra landat förutom koliken....så man känner en maktlöshet, och när detta med blicken inte faller på plats har det bara blivit för mycket. Speciellt när man har fått sova dåligt oxå, så orkar man inte med när något går emot. Hoppas verkligen det är som för era barn att han bara är lite sen och att det kommer så småningom. Detta är första barnet så jag är verkligen orolig och man vill ju inte att det ska vara nåt fel.

Han är som sagt intresserad av händerna, men det ser inte ut som om han tittar på dem....möjligtvis lite och ibland. Ungefär som han tittar på oss, väldigt snabbt och flyktigt. Han är oxå intresserad av en nalle som hänger framför honom i babysiten. Han tar tag i den (trots att händerna fortfarande är slutna) och drar den mot munnen. Men det ser nästan alltid ut som han tittar åt annat håll när han gör det, konstigt. Han måste ju på nåt sett veta att den finns där. Möjligtvis kanske det är så att han känner den.

"Callan" och "flickan och kråkan": tittade era barn inte heller på er när de fick mat? För det har jag hört att det ska de göra tidigt. Nu har han börjat kasta blickar på oss när vi ger han flaska, men annars tittar han bara åt andra hållet eller åt sidan. Och det är så tråkigt för man får inte den där kontakten man vill ha. Däremot så har vi sen födseln tyckt att han reagerar på ljud och att det inte är något fel på hörseln i allafall, skönt.

Vad skönt o höra att det är fler barn som är sena med att fästa blicken och att ta ögonkontakt. Härom dan låg han i pappas knä och de lekte och hade en bra kontakt, jag kom då och ställde mig bredvid honom och hade mitt ansikte nära hans. Då tittade han på mig och sen blev han jätteledsen  inte så roligt men samtidigt skönt att han reagerade. Vi har försökt att visa röda, svarta och vita leksaker, men han visar inget intresse. Har försökt att ha saker på olika avstånd, men känns inte som om han tittar på något avstånd....möjligtvis när man är väldigt nära. Däremot känns det som om han har för mycket att titta på samtidigt, för mycket stimuli som "Meal" skrev om. Har försökt att blockera så att han bara ser vårt ansikte, sätter händerna som ett cyklop runt hans ögon, det känns faktiskt som om det hjälper lite. Annars vill han gärna titta åt sidan lite uppåt och bakåt....så att han vrider sig i en båge.

"Callan" och bananflugan: Tack för tipsen! Vi har testat både svart/vita saker och att hålla det på olika avstånd, men han reagerar inte....men vi kämpar på. Skönt att höra att din son inte "var med i matchen" förrän vid 4 månaders ålder. Känner mig lite lugnare av att veta det. Men samtidigt är ovissheten det jobbigaste och att det enda nästan som gäller är att vänta ut tiden tills han blir äldre. Jag har kontaktat bvc igen och ska dit imorgon, för jag vill träffa en ögonläkare för att se om det är något fel och precis som bananflugan skrev att få hjälp med vad man kan göra för att stimulera honom på rätt sätt.

"Meal": kommer du ihåg hur gammal din son var när han började fästa blicken? Du skrev att det tog långt tid.

"Happymom": oj, kan det ta så lång tid för vissa som upp till 6 månader innan de fäster blicken och söker ögonkontakt. Jag förstår att du måste ha varit grymt orolig. Skönt att höra att det är bra nu.

Vår son vill fortfarande inte fästa blicken på saker eller titta på våra ansikten. Nu börjar jag bli grymt orolig att det är något fel. har hela tiden tänkt att han är för tidigt född, men nu börjar han bli så pass gammal att han bör fästa blicken tycker jag. Vi var på bvc i veckan och de såg samma sak, så nu ska vi få en remiss till ögonläkaren. Ena stunden tycker jag att han tittar på mig, men ibland verkar han inte alls se mig. Ibland kan jag tycka att han försöker titta på mig men i samma ögonblick så går ögonen i kors som om det blir för jobbigt. Jag är riktigt avis på alla på öppna förskolan för jag ser vilken bra kontakt de har med sina barn....och när man tittar på deras barn så ler de tillbaka. Vi får inte dessa leenden. en del av mig hoppas att det är något synfel så man får svar, för jag är ju orolig att det är något annat kopplingsfel. Men jag hoppas såklart att han bara behöver lite extra tid på sig...men det är denna ovisshet som är den jobbigaste.

Det har dock hjälpt mig att veta att det finns fler barn som har varit sen med att fästa blicken. Men nu är vår son 3,5 månad o börjar gå mot sin 4:e månad och det har inte skett någon förändring.

Vi har försökt med div. svart/vita saker och färg glada saker på olika avstånd, men han verkar inte intresserad. Ibland känns det kanske som om han tittar på det svart/vita shackbrädet.

Bananflugan82: på vilket sätt kan de på ögonkliniken kolla om han har något synfel?

Callan, Happymom och Meal: fick ni något svar varför ert barn var sen med att fästa blicken....vad det kunde bero på?

Vår son har fortfarande jobbigt med magen, som ikväll så var han ledsen och skrek i 2,5 tim. så vi hoppas att när magen lugnar ner sig att han orkar med blicken oxå. För när han mår bra så får vi bättre kontakt med honom.

Jag som mamma känner att det är nåt som är fel men vet inte vad o det är jättejobbigt. Nu har vi iallafall fått tid till överläkaren om två veckor. Ska bli intressant o höra vad de säger. Vi har haft några små framsteg i veckan. Han har reagerat när han hört min röst med ett leende vilket han inte gjort förut. Han har oxå reagerat med leenden när vi har busat med honom. Men inge varje gång o inte jätte tydligt men det fanns ändå nåt där

För en vecka sen var vi hos ögonläkaren. Tyvärr så besannade hon mina farhågor. Hon kunde konstatera att lilleman ser. Om det hade varit något synfel så hade han försökt fästa blicken fast det var svårt. Men vår lille knott var inte ett dugg intresserad av att se det hon visade honom . Ögonläkaren sa då att det är ett kopplingsfel...troligtvis autism. Jag vill ju inte att han skulle haft något synfel men i det här läget vet jag inte om det varit bättre. Nu ska vi få en remiss till neurologen o de ska röntga hans hjärna. Ovissheten är hemsk. Jag vill bara dra nåt över mig o spola fram tiden o slippa all denna oro. Jag ser ju att nåt är fel men jag vet inte vad. Jag har erfarenhet av autism o det stämmer inte in helt på vår son. Min erfarenhet av autism är att de gärna vill vara för sig själva men vår son älskar att va i famnen o vara där det händer saker. Det som passar in är att han inte vill ta ögonkontakt. Sen så har han så ont i magen, vrider sig av smärta o är ledsen nästan jämt. Så nu är jag o hans pappa helt sluta. Eftersom jag har en syster som har en cp-skada o har två kusiner som har autism så vet jag vad det innebär att ha ett barn med ett handikapp o det är väldigt tungt att inse allt vi ska behöva gå igenom. Men som sagt vet vi inte vad det är med honom än. Vi hoppas förstås att han är väldigt sen o att det löser sig med tiden. Men ju äldre han blir desto jobbigare blir det.

Man får ingen diagnos förrän tidigast två eller tre års ålder. Men de kan nog göra flera tester o misstänka vad det kan va. För ju tidigare man upptäcker det ju tidigare kan man börja träna på rätt sätt o få rätt hjälp. Men som sagt får se vad neurologen säger. Troligtvis är han för liten än för att säga vad det är. Och som mamma vill jag veta för att lättare kunna bearbeta det. Tack så mkt för styrkekramem...det behövs verkligen. Vi ber o hoppas på ett mirakel. Eftersom jag hade svårt för att bli gravid o hade en mkt jobbig graviditet , vet jag inte om det blir fler barn. Så han är verkligen ett underverk o det är han vad det än visar sig va. Men jag hade ju hoppats för hans skull o för vår skuöl att han skulle utvecklas normalt.

Ja, så har jag tänkt många gånger....varför, varför just vi??? Det hjälper ju inte att tänka så men dom tankarna kommer och det känns grymt orättvist. Jag vill ju inte att någon annan ska få ett barn med något handikapp men det känns så grymt orättvist att alla ens kompisar har fått friska barn och så händer detta oss....varför? Vi hoppas dock ännu att det beror på att han har haft så ont i magen och att han ska börja ta kontakt med oss snart. Och om det inte är så, så hoppas jag förståss att det inte är någon grav utvecklingsstörning. Men det är ju den ovissheten som är så grym jobbig. Men precis som du säger....han har valt oss, vi har fått honom av en anledning. Och man växer in i det livet och anpassar sig efter barnet. Men samtidigt tänker man mycket. Hur ska det gå för oss, hur ska vi orka, hur ska vårat förhållande orka...det håller ju redan på att rasera för vi har gått igenom så mycket att vi inte orkar med varandra och uppmärksamma varandra. Tack för att du förstår bananflugan!

Testade det där med att luta honom och jag tycker faktiskt att han kompenserar med huvudet. Han hänger iallafall inte med huvudet utan försöker hålla upp det. Han är rätt stark i huvudet. Vill gärna att man flyger med honom upp i luften o då håller han huvudet jättebra även benen kan ibland stå rakt ut. Kan berätta att han har gjort några framsteg. Vi testar akupunktur på honom för att han ska bli av med magontet. Och det kanske har hjälpt. Han har längre perioder då han är lugn o är glad. Och då kan vi se framsteg. I förrgår följde han en sak med blicken för första gången. Det var min mobil som jag höll på med o spelade worsfeud. Och han var väldigt intresserad av den. Jag förde den från sida till sida o han följde efter med blicken o huvudet. SÅ KUL. Sen så har han även visat glädje några gånger när man kommit till honom o han har försökt att ta ögonkobtakt även då det märks att det är svårt för honom. Men många gånger vänder han bara bort huvudet när man försöker ta ögonkontakt med honom. Och ibland blir han arg. Nu har vi fått tid till barnkliniken o neurologen om en vecka. Får se vad de har att säga. Nervöst o lite läskigt är det. Jag vill ju inte att nåt ska va fel o samtidigt vill jag ha svar vad det är med honom. Tack för att ni lyssnar o ger råd.

Tack bananflugan o happymom. ja. Det kan det vara. Det kan ju vara så att han vill se på oss men inte vet hur. Eller så är det så att han tittar snabbt på oss och tycker att han har gjort det då räcker ju det. Han vet att vi är där. Men har inget behov av att visa oss nåt mer. Nu har vi varit hos läkaren och han kunde konstatera att vår son är sen i utvecklingen. Speciellt med blicken. Men mer kan de inte göra eller aäga. För tidigt att veta vad det är o om det är nåt. Tiden får utvisa. grymt jobbigt. Happymom: du skrev att din dotter inte fäste blicken på era ögon förrän vid ett halvår. Var hon intresserad av leksaker ändå? Vår son är ju inte speciellt intresserad av leksaker o han sträcker sig inte efter något för att greppa det. Vilket läkaren tyckte att han borde göra ni vid fem mån ålder.