Tonårsdotters "förhållande"

Sex utgår jag från att de har, så det skulle jag inte fundera så mycket över. Snarare skulle jag som nämnts försöka lära känna killen bättre. Bjud hem dem allihop, och behandla dem som ett par. Jag tror att du har mycket mer att vinna på att försöka närma dig dottern, än att försöka komma med förbud för att styra hennes liv. Prata mycket med henne om vad som är rätt och rimligt, och ta gärna upp lite exempel på HUR killar gör för att utnyttja tjejer, så att hon känner igen knepen när hon ser dem. (Känslomässig utpressning, hot om att göra slut, att han tjurar när hon vill umgås med egna vänner utan honom mm)

Det kan alltså vara att denne 22-årige småbarnsförälder är den fasta punkt i tillvaron som hon behöver just nu.

Hur upplever du ditt förhållande med dottern? Litar hon på dig? Finns det förtroende mellan er trots mammans svartmålning? I korthet - vad finns det att bygga vidare på? Hon är ju i en svår ålder, när man oavsett eventuella andra problem, ofta kämpar för att frigöra sig från föräldrarna och bli behandlad som en vuxen.

Ett infall jag fick - varför inte hyra/låna en sommarstuga och åka dit alla fyra. Du, dottern, killen och barnet. Umgås som vuxna. Lär känna varandra ordentligt, långt från krogar och stadens lockelser.

Mm, för du är pappa, och pappor brukar inte vara bekväma med tanken på att deras döttrar blir könsmogna och njuter av sex. Vid 15 är man faktiskt byxmyndig. Det kan vara som du säger (du känner ju din dotter - det gör inte jag) att hon blir utnyttjad, och då behöver hon hjälp att ta sig loss, eller så är det åt andra hållet, att hon njuter i fulla drag.

Kan du prata med henne? Kan du försöka säga till henne det som du säger här, att du är rädd att hon blir utnyttjad, utan att göra det på ett anklagande sätt så att hon går i försvarsställning? (Min pappa hade inte kunnat, kan jag säga!)

Nej, idag heter det visst sexuell myndighetsålder. http://sv.wikipedia.org/wiki/Sexuell_myndighets%C3%A5lderAcceptera och acceptera. Vad är alternativet? Inlåsning utan besök på rummet fram till 18 års ålder? Hjälp henne hantera situationen istället för att försöka få den att inte ha hänt.

Det känns som om det är väldigt många faktorer att ta hänsyn till i detta fall, och svårt att sätta sig in i när man inte känner de inblandade.

Han skriver att han har ensamvårdnad sedan flera år.

Att du verkligen försöker är ett enormt steg på vägen! Jag hoppas att det löser sig.

Eller någon som känner familjen, men ändå törs vara ärlig...?