Är jag empatistörd mot min bästa vän?

Jag är så trött på min bästa vän och orkar inte med henne. Vi har känt varandra sedan barnsben, men hon har alltid så mycket problem:

Hennes föräldrar är alkoholister, sedan gifte hon sig med en alkoholiserad amerikan när hon var 18 år. Så fick de ett barn. Sedan lämnade han henne (till slut) och då träffade hon en jättetrevlig kille som i och för sig aldrig betalade skatt, vilket ledde till att kronofogden kom hem till dem och massvis med ekonomiska problem. De har också ett barn i hop. Efter deras separation kom hon ganska bra på fötter, har tagit en fil kand och har ett bra jobb. Men då började hon träffa en man som raggade upp henne på krogen med orden: Vill du träffa mig då och då, jag är gift och kommer aldrig att lämna min fru, men vi kan ha lite roligt du och jag. Och hoppsan, nu har det gått över två år och de håller forfarande på. Hon har berättat för sina söner att han är gift, men de älskar varandra.

Jag har alltid fått höra om hennes problem, vridit mig åt alla håll för att stötta och finnas där, men nu är jag jävligt trätt på henne. Skittrött, tycker hon är korkad. Hon är arg på mig för att hon tycker jag är nedlåtande som tycker hon väljer åt helvete, inte kommer och hälsar på så ofta samt att vi alltid blir osams när vi går ut.

Så, är jag en empatilös skata? Lägger jag mig i något som jag skall skita i. Och hur skall jag kunna skita i det när jag tidigare alltid funnits där?