Ledsen son ang skilsmässa som ägde rum 2006

Hej! 

Jag har en son som snart fyller 7 år. Jag och hans pappa skiljde oss dec 2006, han var då 1,5 år gammal. 
Vi har haft en sk lycklig skilsmässa. Eller alltså, vi har aldrig sagt ett ont ord om varandra inför sonen, aldrig bråkat inför honom, alltid haft en enad front med rutiner, regler mm.
I dag är vi vänner och har en god relation. Vi är båda engagerade och närvarande föräldrar och sonen är en helt fantastisk kille som är glad, smart, snäll, bra vän, lätt att ha att göra med, lätt för att lära - ja han är helt underbart go´. 

2009 träffade jag en ny man som vi flyttade in hos, och det har gått jättebra. De har en fin relation! 
2010 blev jag gravid, och 2011 i februari kom lillebror 15 veckor för tidigt. Vi fick på på sjukhus i tio veckor. Storebror bodde då varannan vecka med oss på sjukhuset, och det gick fantastiskt bra. Jag har många gånger frågat honom om han vill prata om den tiden, men han tyckte att det var toppen säger han.
Vi kom hem i slutet av april 2011 och i juni flyttade vi från stan till landet och hus. I augusti började han skolan (förskoleklass) och togs ifrån sin trygghet på förskolan, detta har gått jättebra också. Han är jätteduktig (bästa skriv och läsruppen mm) i skolan, har fått massor av nya vänner, ja han är helt fantastisk. 

Han är en helt fantastisk storebror som älskar sin lillebror otroligt mycket! Det finns ingen konkurrens, bara kärlek och omtanke.

Jag har märkt en tid att han inte hela tiden varit sitt glada jag. Utan det har funnits stunder då han saknar pappa - något som är fullt normalt. Och när han är hos pappa saknar han mig. I kväll så blev det mer än vanligt, och han grät och grät och vi ringde pappa, och då kom frågan "varför skiljde ni er?" . 
Jag försökte på bästa pedagogiska sätt förklara att ibland så tar kärleken slut och man blir till kompisar istället, och att det kan vara komplicerat att vara vuxen mm. Han frågade om jag skulle skilja mig från hans bonuspappa också, och jag sa nej och försökte förklara.

Jag frågade honom om han ville gå och prata med någon doktor som kan ge oss tips för hur det ska bli lättare, och det ville han.

Hur tycker du att man ska göra i en sån här situation?
Jag känner mig totalt knäckt över att se min fina glada kille ledsen. Jag försöker ta mitt ansvar och tänker i morgon ringa skolans kurator alt barnpsykolog för att boka tid så fort det går.

Vad kan jag göra, säga för att underlätta för honom?

Tacksam för svar!

Mvh

Oroliga mamman