Busig 3.5-åring
Hej!
Vi har en son på 3.5 som är en superhärlig, vaken och nyfiken kille. Han har alltid varit sådan, sen han föddes. Jag ser det som en del i hans personlighet och det är ingenting som jag på något sätt vill förändra även om man blir lite svettig ibland 
Tidigare har jag brytt mig väldigt mycket om vad andra ska tänkas tycka, att han skulle vara "ouppfostrad" men försöker istället hitta de gränser som ska gälla hemma hos oss och få honom att förstå dessa.
Tidigare har jag brytt mig väldigt mycket om vad andra ska tänkas tycka, att han skulle vara "ouppfostrad" men försöker istället hitta de gränser som ska gälla hemma hos oss och få honom att förstå dessa. Han har som sagt alltid varit aktiv och nyfiken på det mesta, men det har lugnat ner sig successivt ju äldre han blivit. Osäker just nu på om det är han som börjat lyssna på oss eller om "hyssen" helt enkelt varit färre. Kan vara att han mer och mer börjat intressera sig för stillasittande aktiviteter, så som pussel och datorspel.
De senaste månaderna har han dock börjat sätta sig på tvären i stort sett dagligen och problemet är att vi inte vet hur vi ska hantera olika situationer som går över styr. Det är vid tillfällen när han inte lyssnar på mig (eller sin pappa), vilket på slutet då är väldigt ofta. Oftast gör han alla "hyss" med ett skratt och tar inte mina/våra tillsägelser på allvar. Ett par gånger har det hänt att han slängt ner saker i toalettskålen (nappar bland annat) och verkar tycka det är jättekul, allra helst när jag säger till på skarpen att så gör man inte. Vid ett tillfälle tänkte jag testa och se om han kunde lära sig något av konsekvensen: jag spolade ner nappen. Då blev han ställd och tyckte nog att det var fel att han slängt ner den där. Så för stunden funkade det. Men sedan frågade han var den tog vägen när man spolade och jag förklarade så gott jag kunde. Han tyckte det var jättespännande och ville göra om det igen, struntade helt i att nappen skulle försvinna.
Jag tycker det är väldigt frustrerande och det slutar oftast med att jag blir jättearg, fast jag insett att det inte förändrar hans beteende alls, snarare ger mer "bensin på elden". Och jag vill inte vara en häxa som bara gapar och skriker. Jag försöker givetvis att förklara så gott jag kan så att han ska förstå varför jag vill si eller så. Jag brukar också försöka uttrycka mig "Jag vill att..." "Jag skulle bli väldigt glad om..." så att det inte bara blir "Du får inte...". Men det är otroligt svårt och jag tycker det är jättesvårt att hitta rätt balans i vad som är rätt och vad som är fel. Vad ska man göra när han verkligen inte lyssnar?
Eftersom han pockade på extra mycket uppmärksamhet i gårkväll så ägnade jag mig verkligen åt honom, på hans villkor. Vi byggde lego en stund och hade jättekul, men det slutade med att han skrattande började kasta klossar över rummet. Jag bad honom sluta, men han lyssnade inte och då packade jag undan legot och förklarade att jag vill inte leka med honom om han ska kasta saker, men höll mig lugn.
Så gick det en stund och han ville göra halsband, så vi satte oss vid köksbordet och hjälptes åt med det. Han kämpade på och jag hjälpte honom. (Han har rätt bra med tålamod när han sitter och pillar med sånt. Han har haft en period med mycket pusselläggande och han ger inte upp, utan försöker tills han får till det och oftast utan att han tappar tålamodet.) För att förbereda honom så säger jag att det snart är dags att ta på pyjamas och borsta tänder, för det är dags att sova. "Inte än" säger han. Jag svarar att vi trär 5 pärlor till, sen är det dags att plocka undan.
Det slutade med att han försöker slänga ut alla pärlor på golvet, men jag hann avvärja det. Jag lyfter upp honom och förklarar att så gör man inte och då slår han mig i ansiktet. Jag blir så arg så jag håller på att explodera. Frustrationen är fullkomlig eftersom jag inte vet vad jag ska ta mig till för att förhindra det här beteendet. Det slutar med att jag sätter aningen hårdhänt honom ner på rumpan på golvet och då blir han ledsen. Jag blir alldeles förtvivlad och kramar honom och säger förlåt, för det var ju verkligen inte min mening. Han säger förlåt till mig och jag frågar varför han säger så. "För att jag inte lyssnar på dig" får jag till svar. Om han verkligen förstår vad han säger eller om det är en upprepning av att jag sagt så till honom tidigare vet jag inte. Vad kan man förvänta sig av honom med tanke på hans ålder?
Så gick det en stund och han ville göra halsband, så vi satte oss vid köksbordet och hjälptes åt med det. Han kämpade på och jag hjälpte honom. (Han har rätt bra med tålamod när han sitter och pillar med sånt. Han har haft en period med mycket pusselläggande och han ger inte upp, utan försöker tills han får till det och oftast utan att han tappar tålamodet.) För att förbereda honom så säger jag att det snart är dags att ta på pyjamas och borsta tänder, för det är dags att sova. "Inte än" säger han. Jag svarar att vi trär 5 pärlor till, sen är det dags att plocka undan.
Det slutade med att han försöker slänga ut alla pärlor på golvet, men jag hann avvärja det. Jag lyfter upp honom och förklarar att så gör man inte och då slår han mig i ansiktet. Jag blir så arg så jag håller på att explodera. Frustrationen är fullkomlig eftersom jag inte vet vad jag ska ta mig till för att förhindra det här beteendet. Det slutar med att jag sätter aningen hårdhänt honom ner på rumpan på golvet och då blir han ledsen. Jag blir alldeles förtvivlad och kramar honom och säger förlåt, för det var ju verkligen inte min mening. Han säger förlåt till mig och jag frågar varför han säger så. "För att jag inte lyssnar på dig" får jag till svar. Om han verkligen förstår vad han säger eller om det är en upprepning av att jag sagt så till honom tidigare vet jag inte. Vad kan man förvänta sig av honom med tanke på hans ålder?
Nu när jag läser igenom vad jag skrivit så blir jag jätteledsen. 
Jag vill verkligen inte vara den här mamman jag är nu, men jag vet varken ut eller in över vad jag ska ta mig till. Jag vill inte införa några timeout-metoder eller liknande, jag vill kunna hantera det här på något annat sätt, men hur...? En vän till mig som är förskolelärare sa för rätt länge sen att man lägger ribban vid 3-4-års ålder, sen är det försent. Ungefär något sådant sa hon, och det har bitit sig fast. Han är verkligen en supergo och älskvärd liten charmknutte som är lätt att tycka om för alla. På dagis funkar det oftast jättebra, men hemma lever han ut på ett icke önskvärt sätt.
Jag vill verkligen inte vara den här mamman jag är nu, men jag vet varken ut eller in över vad jag ska ta mig till. Jag vill inte införa några timeout-metoder eller liknande, jag vill kunna hantera det här på något annat sätt, men hur...? En vän till mig som är förskolelärare sa för rätt länge sen att man lägger ribban vid 3-4-års ålder, sen är det försent. Ungefär något sådant sa hon, och det har bitit sig fast. Han är verkligen en supergo och älskvärd liten charmknutte som är lätt att tycka om för alla. På dagis funkar det oftast jättebra, men hemma lever han ut på ett icke önskvärt sätt.Har du några råd till oss villrådiga föräldrar?
Tack på förhand!
