Ni som velade men ändå valde att skaffa nr 3, hur blev det?

Jag funderar också på nr 3.. :)

min man ville ha tre barn, jag var rätt nöjd med de vi hade. men vi valde ändå att skrida till verket och jag blev gravid genast så idag är de precis 6, 4 och 2. De sista är pojkar. det har varit väldigt tufft måste jag säga. lätt att mittenbarnet hamnar i kläm, mycket kånkande på bebis och svårt hitta aktiviteter som passar alla. men nu när den minste är mer självgående så är det bättre och de har stor glädje av varandra. tonårsperioden kan jag bäva för, att tillfredsställa alla....

jag fick havandeskapsförgiftning med alla men tycker kroppen återhämtat sig väl. ekonomin gör ingen större skillnad för oss, vi bodde stort, men vi bytte till sjusitsig bil och så kostar förstås föräldraledigheten en del. stora kostnaderna kommer väl när de blir äldre och får mer aktiviteter.   

vi har tre och trean är nu 7 månader. Storasyskonen var vid treans födelse 4,5 och 6,5 år gamla. Det har gått jättebra alltihopa. Alla är glada och nöjda med ett litet syskon till men visst tycker de ibland att det är tråkigt när de blir tillsagda att vara tysta för lill sover eller nu när vi måste börja se till att inga saker är på golvet så tycker de nog att jag är lite tjatig ibland. Men man får ju försöka att inte säga till om det inte faktiskt är viktigt, så att man slipper tjata och vara sån hela tiden. Jag kände innan som du, mitt hjärta ville ha ett till barn. Och nu känner jag att vår familj är komplett.

Även om det inneburit förändringar och sånt så har inte denna trea hitills gett någon ytterligare stress på förhållandet utan det jobbigaste för oss var när tvåan var liten och en till nu var liksom ganska "lätt" på nåt sätt. Men ibland tänker man ju på att det kommer dröja innan det blir någon egentid nu när vi har en som är en bit yngre och att visst hade vi ett ganska bekvämt liv innan med barn som var ganska självgående med mycket och man kunde börja att umgås på ett annat sätt. Men jag ångrar inget. Detta var rätt för oss.

Det var nog att vi/jag kände att det saknades någon. Vi hade det jätte jätte bra med våra två små så det var väl därför det ändå tog ett tag innan det blev en till. Vi behövde nog den tiden och jag är glad att det blev så. Tycker inte att det är jobbigare eller svårare med tre än med två och det går att göra tid till alla. Lite knepigt är det ju, ffa i början när man kanske ammar och då sitter lite fast så att säga. Det kändes ju ibland tråkigt att behöva säga så mycket nej till mina stora för att jag behövde amma eller bära eller försöka få lill att somna. Men det är ju under en så begränsad tid.

Det här var som att läsa om min egen längtan och ångest inför ett till barn fast som nummer fyra i vår barnaskara. Jag längtar så efter en till samtidigt som ångesten tär på mig. Vi fick nummer 3 när våra två äldsta var 6 och 4 1/2. Vi har haft våra tuffa perioder, men jag har ALDRIG ångrat mig. Jag har njutit i fulla drag av att få en till. Det enda är att man ibland känner sig otillräcklig. Barnen sliter åt olika håll pga olika åldrar. Min yngste är nu hela 5 år och tiden har gått jätte fort ( tyvärr). Därav min ångest att börja om igen. Har ju snart tonåringar och jag kan tänka mig att det blir en stor förändring. Är det då så bra att ha små barn samtidigt???? Men längst därinne tror jag på att följa sitt hjärta istället för hjärnan. Risken är att man ångrar sig senare!!!