Finns det någon som separerat medans ni haft små barn?
Jag går i dom tankarna, men vill verkligen känna att jag gör rätt val. Jag är bara 25 år och har 3 småttingar.
Är det lättare för dom att hantera det nu när dom är så små?
Dela gärna med er utav era råd och hur ni gick till väga, hur ni mår såhär efteråt etc.
Vi gick isär i oktober och flyttade isär i slutet av samma månad. Min lilla tjej var 4 månader och stora var 20 månader. Det har gått jätte bra. visst kan nätter vara jobbiga men dagarna funkar toppen. Vi pratar med pappan då å då och har haft stora tjejen hos sig varannan helg men nu ska börja ta båda 2 varannan helg. lilla tjejej är 10 månader nu. Sen har vi pratat om att ev försöka igen och så blev jag gravid nu igen. Men killen kommit fram till att han har bara vän-känslor för mig så jag kommer fortsätta att bo själv med tjejerna och även kommande bäbisen samt han ska ha tjejerna varannan helg.
jag mådde dåligt första 2-3 månader efter flytten, är ju en omställning när man varit och bott ihop så länge (5½år)
Men nu mår jag fint och ser fram emot att lilla tjejen ska börja på dagis på storasysters avdelning samt att jag ev (om jag blir antagen) ska börja läsa i augusti :) det är distans utbildning så jag kan fortsätta läsa fast jag kommer vara mammaledig från december nån gång :)
Vad skönt att det är på väg åt rätt håll :)
Vi har 3 barn under 4 år vi med.. kommer isf ha dom varannan vecka, pga att jag ska börja jobba skift. Vi har också varit tillsammans ugefär 6 år, men jag känner att det inte är rätt.
Hur blev det på den ekonomiska biten? Kan tänka mig att det blir rätt ansträngt med 3 barn..
Vad kan vara så illa att du känner att du vill separera istället för att jobba med det?
Jag har ingen erfarenhet själv för vi har valt att jobba gemensamt vid motgångar, men det finns vetenskapliga studier som tydligt visar att barn till separerade mår sämre och utvecklas sämre än barn till sammanboende föräldrar, de utvecklar oftare beteendeproblem och psykisk ohälsa är högre bland barn till ensamstående.
Däremot är det inte bra att ha dolda konflikter som ligger och gror under utan, men att gräla och bråka öppet är betydligt bättre rent utvecklingsmässigt för barnens del, än att växa upp med skilda föräldrar. De lär sig dessutom konflikthantering genom föräldrarnas gräl. Det är inte alltid något negativt. Det dolda agget är det däremot. Så då kan det förmodligen vara en bättre idé att separera så snart som möjligt.
Rent vetenskapligt är det dessutom inte lättare för dem att hantera separationer som små, tonåringar är däremot betydligt mer tåliga för sådant (vilket ju är helt logiskt).
Vi har separerat, då mitt ex valde att först meddela sitt beslut och sedan några veckor senare hotade oss ut ur huset, innan skulle vi haft tid på oss att ordna med nytt boende och ny förskoleplats. Det var i mitten av februari och vi fick efter mycket kämpande tag på ny lägenhet i mars och via mycket påtryckningar tag på förskoleplats två veckor senare. Nu är tösen 16 månader. Den första veckan på nya stället blev hon sjuk, så då klängde hon på mig dygnet runt, men sedan har det blivit bättre. Allra bäst har det nog varit när pappan har varit helt frånvarande. Det har till och med fungerat att lämna henne på förskolan utan tårar, så det är nog separationsångesten jag märkt det mest på.
Jag kan nog inte svara på din fråga om det är bättre att vänta för barnens skull, men oavsett så kommer dina barn ju fortfarande ha en närvarande mamma som skapar trygghet och förhoppningsvis pappa också ... Sedan är det ju umgänget och kommunikationen föräldrarna emellan som det kan bli problem. Hos oss har det fått avbrytas då pappan lider av panikångestattacker med självskadebeteende. När han har haft tösen så har han t o m skurit sig i handlederna när hon varit ledsen ... och jag har fått hämta henne akut ytterligare gånger.
Nu vill han ha umgänge igen och det påverkar oss alla. Visst han kan må bra i perioder, men med plötsliga bakslag. Tilliten är dock noll, så det är svårt att veta vad som är rätt.
Vad gäller ekonomin skulle jag nog på ett sätt tro att det är lättare med fler barn då du får mer i bidrag, under förutsättningen att barnen kan ärva kläder av varandra och inte behöver allt nytt. Räkna på det redan nu så får du bättre klarhet i det. Vad gäller barnen verkar du till och med kunna få det bättre då du slipper städa efter ytterligare ett barn och fråga om lov.
Appropå skogsvitters inlägg :
"det finns vetenskapliga studier som tydligt visar att barn till separerade mår sämre och utvecklas sämre än barn till sammanboende föräldrar, de utvecklar oftare beteendeproblem och psykisk ohälsa är högre bland barn till ensamstående. "
Så har jag hört något liknande, MEN liknande undersökningar görs inte på samma vis hos kärnfamiljer där samma problem också finns, så det finns ingen liktydighet mellan separation och barnens problem. De kunde fått samma problem i en kärnfamilj som bråkar också!
Så gör det du tror att du och barnen mår bäst av! En ständigt ledsen mamma mår barnen heller inte bra av. Även om det inte syns känner de av känslostämningarna. Jag hoppas du kan gå rak i ryggen i fortsättningen oavsett vilket beslut du tar.
Om det är mycket bråk o skrik är det nog bättre att separera för just barnens skull. Jag var i ett förhållande ( dåligt) under ca 5 år o funderade fram o tillbaka till slut tog jag steget o flyttade, o det har funkat bra. Barnen mår jättebra o utveclas bra. Att de skulle må sämre för att det stått i tidningen eller något sådant är ju bara nonsens!
Mina barn hade absolut inte mått bra om jag stannat kvar i ett brokigt förhållande.
Känner igen detta med att alltid behöva be om lov medans HAN fick görs precis va han ville. Vi gick isär för snart 1 år sen. Efter 5 och halvt år. Hon bor nu hos mig heltid och hos sin pappa varannan helg. Tycker det funkar kanon. Både ekonomiskt och med lillan
Lycka till
Jag tror att det är bättre för barn att växa upp med skilda föräldrar än med föräldrar som bråkar hela tiden, jag har själv gjort det och vet hur jag under hela min barndom och uppväxt önskade att mina föräldrar skulle skiljas så att jag skulle slippa bråken.
Självklart är det bättre att lösa problemen om det går men det tror jag de flesta fattar. Bestämmer man sig för att separera så gör man ju det för att men bedömmer att det är den bästa lösningen och då får man se till att få det att funka på bästa sätt för alla inblandade.
Jag lever själv ensam med två barn och separerade när de var 3 år resp 4 månade och de båda väldigt mycket bättre nu än innan vi separerade, man märker klart och tydligt att min stora tjej är mycket lugnare nu när hon slipper höra allt bråk.
Bara du själv kan veta hur erat förhållande är och hur du känner och jag tycker du ska lita på din egen instinkt, dina barn kommer att vara lyckliga om du är lycklig.
När ni separerar hur gör ni med lägenhet då? Jag och min sambo bor i hans lägenhet och jag har inte stått i bostadskö särskilt länge. Kontaktar man socialen? Kan dem hjälpa med lägenhet?