Min man har brutit ryggen....

Jag vet inte mycket om detta men ville bara säga att jag hoppas det blir bra och att du ska inte klandra dig själv. Det är inte ditt fel, olyckor kommer alltid hända och han hade en himla otur. Orättvist kan tyckas, men det är det alltid när det händer. Ni har trots allt haft tur i oturen, för han lever och finns kvar hos dig! Olyckor som händer på jobb eller resa dit och hem brukar täckas av försäkringen där igenom.

Om han har ett fysiskt arbete så kanske ni så snabbt som möjligt ska fundera över en plan b där han får omskola sig till ett arbete han kan klara av. Beror ju på hur stora skadorna är också men stelopererad rygg är ju helt klart begränsande. Jag känner ganska många som brutit ryggen utan att bli förlamade och det är ingen som lider speciellt mycket av det idag. Den som bröt den "mest" (tre brott) var i princip sängliggande i uppemot ett år och haltar lite när han går men i övrigt så märks ingenting. Men de flesta har fått inrikta sig på skrivbordsjobb. Den som har det mest fysiska arbetet jobbar som bartender. Däremot så har de en bra fritid och är fortfarande mycket i skidbacken även om de kanske åker försiktigare. En av mina vänner sitter i rullstol och för honom så har det såklart fått stora konsekvenser. Men det verkar på din beskrivning som att det inte är fallet för din man. Förstår att det är tungt och känns hemskt men försök att fokusera på vilken tur han haft som inte är förlamad.

Du ska inte ta på dig någon skuld för det där, de flesta argumenterar om olika saker och om ni "bråkade" har ni båda lika stort ansvar. Det viktiga är ju nu vad ni gör framöver.

Givet att den hemska olyckan har inträffat så tycker jag det låter positivt det du berättar och de berättelser andra har givit om att man kan bli relativt väl återställd. Ang. försäkringar kan du nog be att få prata med den som är personalansvarig på din mans arbete. Om han har ett fysiskt arbete (hantverkare e.d.) kanske ni ska fundera på att omskola sig.

Hej jag känner så med er! När jag var höggravid med mitt första barn bröt min dåvarande nacken och blev förlamad från hakan och ner. Flera månader på sjukhus, rehab etc med en nyfödd bebis och en lam man, inte riktigt så livet skulle bli. idag lever vi av andra orsaker inte ihop, men jag kan säga att han är mer eller mindre helt återställd, han går, har ett fysiskt jobb, renoverar, tar hand om sina barn etc. han haltar lite men thats it. inboxa gärna, nåt jag blev galen på när jag var i din sits var alla - jag förstår hur det känns. Eh nej det gör nu nog inte... hur som helst det kommer gå bra, jag kände mej oxå skyldig, och att se den man älskar gå igenom något sånt är tungt... men jag finns här om du vill gnälla, fråga om rehab, sexliv, va förbannad eller vad som kram

Beklagar verkligen det hemska som hänt er.. Får tårar i ögonen då det drar upp minnen. För 1.5 år sedan var min mamma med om en trafikolycka dom voltade och han som körde klarade sig utan sånär som en skråma, han som satt i baksätet omkom och min mamma fick massa skador bl.a. Bröt hon ryggen och skadade sin ryggmärg. Kommer aldrig att få bort bilder från första tiden på sjukhuset,var så hemskt. Hemskt att se henne med blåslaget ansikte, drenage i huvudet, andningsmasker och förlamad.. Alla bilder med liftar som lyfte henne mellan säng och stol, ståställningar ... Att se den människan man står närmast förvandlas från en självständig individ till någon som behöver hjälp med allt är fruktansvärt. I dagsläget är hon rullstolsbunden och beroende av alla slags starka mediciner som finns nästan, har tyvärr gett upp hoppet om att någonsin kunna gå igen.. Är som dotter helt maktlös då läkarna nästan slänger på henne lugnande, värkmediciner och sömntabletter..
Mina råd till dig: kontakta försäkringsbolaget fortast möjligt, var med på så många läkarbesök du kan då i alla fall i mitt fall min mamma var så påverkad av morfin att hon "glömde" vad läkare sa, byt läkare,smärtläkare,sjukgymnast direkt om ni känner minsta missnöje.
Om du undrar någonting eller bara vill prata så kan du skicka på min inbox, är så viktigt att prata prata prata... Massa styrkekramar till dig och de dina..

Jobbar med Ortoped i har ryggpatienter på min avd.
Jag utgår efter vad du skrivit och en fraktur i L2 (ländryggen kotan 2) som sitter ner mot svanken.
Förstår att livet vänts upp och ner men det kommer att gå bra.
Dom första dagarna kommer han ha väldigt ont och får smärtlindrande. Man har flyttat på muskler och annat för att komma ner till ryggraden så han kommer att vara öm.
Stygnen kommer att strama men det är inte farligt och dom tas bort på 14 dagar när såret har läkt och svullnaden lagt sig. Han kommer att få träna med sjukgymnast och personal dagligen och kommer nog att stå på benen om någon dag ( på mitt jobb ska dom upp på benen dagen efter operation om man inte har känselbortfall) viktigt att komma upp och träna för cirkulationen i kroppen.
Han kommer inte att få bära tunga saker första tiden och sexlivet kommer inte att ändras ( beroende på vad ni har för er : ) Han blir möjligen lite stelare i ryggen men sjukgymnasten och läkaren svarar på era frågor.
Varför operationen känns lång så tar det en stund nere på operation ca timme för att förbereda och söva patienten. Knivtiden varierar beroende på operatören och skadan. Sedan flyttas patienten till ett uppvaknings avdelning där man får vakna till och vara stabil ( beroende på vilka läkemedel man fått) innan flytt till avdelningen.
Dom flesta är rädda för att anstränga sig och att det ska göra ont. Dom har opererat in Titan skruvar och plattor i ryggen som ska hålla. Det kommer att göra ONT men det är inte farligt. Smärtan blir bättre med dagarna.
Be doktorn på ronden att skriva ut röntgen bilderna före och efter operationen så förstår man hur skadan såg ut och hur instrumenten sitter i ryggen.

Lycka till

Borde vara arbetsskada, har för mig att till och från jobbet räknas. Skadar inte att kolla. Om han är med i facket kanske han har någon försäkring där också? Du kanske kan söka föreningar för ryggskadade på nätet,de kan nog ge en hel del goda råd om vad man skall tänka på och vad man kan få hjälp med.

Jag ska precis natta barn så jag hinner inte skriva så mycket just nu. Min sambo var med om en arbetsolycka i januari där han bröt en ryggkota (L4, tror jag), ett knä och en handled. Han hade dock en jäkla tur och har inte behövt operera mer än handleden, ryggkotan får läka ihop av sig självt och han gick själv helt utan stöd redan efter knappt 2 månader. Men vill du ha stöd och tips om vad du behöver tänka på så får du gärna skriva privat!

Hej! Jag bröt ryggen i augusti 2010, kota L1. Den är stelopererad med den överliggande och underliggande kotan. Precis efter operationen hade jag så ont så att jag ärligt talat bara kunde tänka på att jag ville dö, men redan efter några dagar var det mycket bättre. Min rehabilitering var lätt som en plätt, vid Halloween samma år kände jag mig i princip som vanligt, förutom kanske lite stelare när jag skulle ta på skor eller strumpor. Ska dessutom tilläggas att jag blev gravid i slutet av September 2010 och gick alltså i genom en full graviditet väldigt nära efter olyckan, och jag har idag inga som helst bekymmer :) Så du behöver nog inte vara så orolig, han kommer att bli kanon igen!

Det är jag som har startat tråden. Jag vädjar nu om ytterligare hjälp... Vi vill bli förflyttade till vår hemstad. Får man det? Vi har en ortopedavdelning med ryggpatienter hemma också. Det börjar bli jobbigt nu för alla och även barnen. Vi bor iofs bara 30 min ifrån detta sjukhuset men allt skulle underlätta rejält.
Det går inte så mycket framåt för honom heller här. Han kan inte resa sig i sängen, bara gå med ett gåbord och endast metrar. Han orkar inte mer och sover hela tiden. Han är djupt deprimerad har ångest men får ingen psykologisk hjälp alls. I fredags sa man till honom att vänta till måndagen när kuratorn kom tillbaka.... På Ett av Sveriges största universitetssjukhus med psykakut... Jag som anhörig är inte nöjd nånstans. Hur gör jag?

Visst kan man be att få komma till hemsjukhuset. 
Det kommer att gå framåt men det är bara dagar sedan olyckan. Han har morfin preparat så han inte ska ha så ont och det gör att han även blir trött.
Har ni fått prata med läkaren? Har han informerat er om operationen och allt som hör till.
Tycker att ni ska prata med kuratorn. Denne är bra på att lyssna och även bra när det gäller försäkringar och papper m.m om ni har det behovet.
Tycker att du ska prata med läkaren eller prata med personalen som är van med frågor. Dom kan annars prata med läkaren.
Det kommer att ordna sig och jag vet att man vill att allt ska vara som tidigare. Man får ha tålamod och tänka positivt. Det är svårt men i slutet av resan när ni tittar tillbaka så kommer ni förstå vilken otrolig tur ni hade och att ni har varandra.
Du måste vara stark för barnen och din man fast allt känns tungt.

/ Jenny

I juli 2010 fastnade min man i en vals på sitt jobb. Det var fruktansvärt. Slutade med 15 månaders sjukskrivning och flera operationer/lång rehab.
Hade vid olyckan en pojke på 3 mån hemma och så tjejerna på 1,5 och 3,5 år.
Det var väldigt tufft för hela familjen.
Kan skriva mer sen. Skrev lire för att spara tråden.

Så, nu har jag tid att skriva lite mera. Ursäkta om det blir långt, du måste ju inte läsa allt 
Första veckan stod allt väldigt stilla. Sambon var helt sängliggande, tog sig inte upp överhuvudtaget första veckan och det tog 2 veckor innan han kunde ta sig upp på egen hand (med gåbord förstås men utan mänsklig hjälp menar jag) och gå några steg. Men när han väl kunde komma upp och röra på sig så gick läkningsprocessen mycket fortare och efter ytterligare en vecka kunde han gå fram och tillbaka i hela korridoren var han så pass rörlig att han fick åka hem. Han var alltså inlagd i totalt 3 veckor.
I och med att han var "multiskadad" och hade även en skallskada (mycket kraftig hjärnskakning men ingen fraktur i alla fall) så var de försiktiga med att ens flytta honom mellan avdelningarna, så i hans fall tror jag inte att de hade tillåtit flytt mellan sjukhus i början. Men så låg han också på ett universitetssjukhus (Örebro) så det var bra att ha allt samlat på ett ställe eftersom han for en del mellan ortopeden-röntgen-handkirurgen. Men vill du/ni det och det är praktiskt möjligt att ge honom samma vård på ert lokala sjukhus så skadar det inte att fråga!

Han fick som sagt en hjärnskakning och den påverkade närminnet, 30 sekunders närminne de första 6 timmarna var inte så roligt att bevittna när man inte visste om det skulle ge sig. Så de första dygnen för honom gick åt till att lära sig vad som hade hänt, än idag har han inget minne av händelsen, först på 3-4 dygnet började han fundera på hur illa det faktiskt hade kunnat gå och klandra sig själv eftersom det berodde på hans eget misstag, och då hade han en liten mental dipp. Jag sa till om det på avdelningen, att de skulle vara uppmärksamma på det och erbjuda honom kuratorsamtal för det skulle han aldrig be om själv om jag känner honom rätt, men jag vet faktiskt inte om de gjorde det. Han fick i alla fall inga tydliga depressions-/ångestsymtom, inte som märktes mer än att han var orolig hur det skulle gå för företaget eftersom han är egenföretagare. Så där kan jag tyvärr inte ge mer tips än att du ska stå på dig och tjata på personalen så att de förstår allvaret. Det är förstås svårt med helger, det finns säkert andra mer akuta situationer för dem att ta tag i och han kan kanske behöva landa lite i sig själv också innan han kan ta emot och ta till sig samtalshjälp. Men kräv att de åtminstone inleder en kuratorkontakt i morgon!

Den största psykiska dippen tror jag att jag har fått. Han är som sagt egenföretagare och vi har en treårig son också så det blev en stor belastning plötsligt för mig att ordna upp allt, framför allt med firman som jag inte var direkt insatt i innan så att den inte skulle gå omkull och vi skulle stå utan huvudförsörjning. Mitt i kaoset fanns det ingen tid att ta hand om mig själv, tyckte jag då men det vet man ju att det gör när man kan se på situationen från ett annat perspektiv. Så glöm inte att ta hand om dig själv!! Det som har hänt är inte ditt fel! Och det är tillåtet att släppa tankarna på allt för en stund och gå ut med tjejerna/gå på spa/gå och träna/njuta av livets goda sida på det sätt som du gillar. Man måste tillåta sig själv att göra det för att inte gå under. Det låter kanske dumt, men passa på att göra det medan han är inlagd för när han kommer hem blir det lite svårare då han kanske kräver lite passning i början.

Andra praktiska vardagstips:
- Gör en skadeanmälan till Försäkringskassan om du inte har hunnit göra det redan! De kan ju som bekant ta tid på sig.
- Kolla upp alla försäkringar och gör skadeanmälan dit, även försäkringsbolagen kan ta god tid på sig. Kolla era privata försäkringar, kanske har han också något skydd i sin pensionsförsäkring? Och om det hände på resa i eller till och från arbetet är det sannolikt att företagets försäkring täcker det. Är han med i facket kan han även ha något skydd därifrån.
- Även om han förmodligen är inlagd ett tag till så är det bra att börja fundera på hemkomsten. Ni kommer säkert att få kontakt med kommunens arbetsterapeut innan utskrivningen, så titta över hemmet innan och fundera på hur det funkar för er och vad ni kan behöva för hjälpmedel. Av kommunen kan ni få hjälp med toalettförhöjning, tröskellister, rullstolsramper om ni har trappsteg upp till ytterdörren mm. Gåbordet får han förhoppningsvis med sig från sjukhuset, annars måste ni få ett via arbetsterapeuten också. Däremot kan det behövas tjatas och motiveras speciellt om andra hjälpmedel. Duschstol till exempel ingår normalt inte i stödet här förutom i mycket speciella fall så det skulle han egentligen inte få, men det lyckades vi tjata till oss. Den var guld värd, jag vet ärligt talat inte hur det hade gått annars. Men det kanske inte ni behöver, min sambo kunde ju inte stå främst pga det trasiga knät, annars hade det kanske varit möjligt att spola av honom lite snabbt stående i duschen.
Han lyckades också få en arbetsstol, typ kontorsstol med hjul men med sadelsits. För sitta var ju det jobbigaste, med den stolen kunde han halvstå men ändå få lite avlastning. Först nu, snart 4 månader efter olyckan, kan han sitta korta stunder på en vanlig köksstol men han har fortfarande kvar arbetsstolen ett tag till.
Har ni inte en lite högre typ kontinentalsäng idag behöver ni kanske höja sängen på något sätt så att han kan ta sig i och ur smidigt utan att få alltför ont. Men det får ni se så småningom beroende på hur det går under tiden han är inlagd.

Det största arbetet börjar när han får komma hem. Jag tyckte i alla fall att det var skitjobbigt, i början var det ju nästan som att ta hand om en bebis då han behövde hjälp med precis allt inklusive toabesök och personlig hygien, delvis eftersom han hade brutit höger handled också och är högerhänt förstås.
Men allt eftersom tiden går blir det bättre och bättre. Pga ryggen hade han som sagt svårast att sitta, så att gå ut på rullstolspromenader gick inte. Och knät fick han ju inte belasta alls på 2 månader så under den tiden kom han bara utanför dörren när han blev hämtad av sjuktransporten för att åka på läkarbesök. Men när han väl kunde sitta korta stunder och även fick tillåtelse att belasta knät litegrann och kunde komma ut i friska luften lättare så var det som att vända blad och det gick såå mycket fortare framåt!
Gåbordet släppte han helt ca 3 månader efter olyckan och samtidigt hade han trappat ner så att han kunde sluta med den starkare värkmedicinen (Oxycontin) och bara köra på Alvedon. Utan Oxycontinet vågade jag släppa iväg honom med bilen på egen hand, det gjorde susen för självkänslan och sen dess märks det knappt att han är skadad längre
Nu i dagarna, ca 4 månader efter olyckan, behöver han inte ens använda sin ryggkorsett hela tiden utan har den bara om han ska vara uppe länge eller gå mycket. Han är ute och far hela dagarna och tittar på nya uppdrag att ta in till firman, utföra jobben kan han dock inte göra själv då handleden fortfarande inte är bra men han kan i alla fall hålla sin anställde med jobb så att vi får in lite pengar. Visst är det stelt på morgnarna, visst har han lite ont emellanåt om han har ansträngt sig mycket tex när sjukgymnasten har varit extra hård .-) Men det går långt över förväntan, att det skulle se ut så här bra redan hade vi inte ens vågat drömma om den där dagen i januari...

Hej alla underbara människor som stöttat mig!
Kände att jag vill uppdatera er här inne. Min man skadades tisdagen den 24/4, opererades dagen efter den 25/4. Redan på måndagen, 5 dagar efter olyckan så blev han utskriven. Vi bodde dom första dagarna hos en vän på första våningen.
När vi lämnade sjukhuset så kunde han gå med kryckor, ungefär 10 meter innan han nästan kollapsade av utmattning. Idag, två veckor senare (3 veckor efter operation) så går han väldigt bra. Han kämpar på och går nästan lika fort som oss andra. Han använder kryckorna ibland och använder dom som stavar ibland. Helt otroligt hur snabbt allt har gått.
Det var kota L1 som han hade skadat fick vi senare reda på och som sagt, stelopererade 4 st. Vi bad att få se röntgenplåtat både innan och efter operationen. Kotan såg helt sprängd ut, krossad. Han är sjukskriven i 6 veckor, fram till början av Juni, men jag tror han kommer behöva mer. Hur länge tror ni?

Han får vila hela tiden!! 20 minuters promenad och 2 timmars vila. Han vill så gärna göra vissa saker som att tex stå och steka kött, men det tar så hårt på honom. Om han står upp och steker kött tex så behöver han vila en bra stund efter.
Sitta är ingen höjdare, ligga är skönast och att stå funkar en stund. Hur var det för er?

Snälla ni som inte jobbar i vården! Er okunskap bara skrämmer med era spekulationer. Låt läkarna svara på frågorna.