Problemet är att pappan inte vill träffa mamman. Ska man inte kunna träffas för att diskutera umgänget i alla fall? Mamman vill ha ett schema för umgänge och vill att pappan träffar barnet ofta om han ska få vara ensam med barnet (eftersom pappan inte vill umgås med mamman). Mamman ser ingen poäng med att pappan endast träffar barnet en gång i veckan eftersom det är för sällan för att bygga upp en relation. Umgänge en gång i veckan är mer för pappans än barnets skull än så länge och inget mamman är intresserad av. Mamman är dock öppen för förslag men det återstår att se om pappan är intresserad nog att ses för en diskussion.
Konflikten mellan mamman och pappan är inte så allvarlig. Förmodligen kommer de klara av att samarbeta med familjerättens hjälp.
Rent juridiskt så är det vårnadshavaren som beslutar om vad som är bäst för barnet och vad som är skadligt. I detta fallet råkar det vara mamman som är vårdnadshavare. Hon fattar sina beslut efter bästa förmåga, vilket är det enda någon förälder kan göra. Det kommer att framkomma hos tingsrätten huruvida hon fattat rätt beslut, om det går så långt.
Pappan kom och väckte oss klockan tre inatt och ville träffa sitt barn. Jag sa att han var välkommen igen dagtid. Umgängessabotage eller hur?
Jag får känslan att många som svarar i den här tråden är bittra pappor som själva inte får träffa sina barn på grund av omogenhet, bristande ansvar och omdömeslöshet. Vilken tur att vi fortfarande har vettiga människor som dömer i tingsrätten och liknande instanser till kvinnors fördel då dessa bevisligen har större förmåga till att bete sig vuxet och sätta barnens behov före sina egna jämfört med männen.