Ge mig solskenshistorier ni med autistiska barn!!

Låter som min dotter, min dotter är snart 3.5 och har precis börjat med hela processen för utredning. Min dotter har dock klumpig finmotorik också! Annars precis som du beskriv.

Jag har en son som ska bli 10 år det här året. Han är en stjärna i skolan, inte på det sociala kanske men kunskapsmässigt ligger han långt före sina klasskamrater. Han har en "egenskap" som gör att han minns allt han läst och hört. Han är otroligt intelligent.

Sedan har vi den svåra biten då, han förstår inte kroppsspråk, inte mimik, inte ironi eller meningar som tex "hoppas över maten". Han sover dåligt, har matproblem, tycker inte om folkmängder eller höga ljud. Har otroligt känsliga sinnen så som smak, lukt o känsel. Dock svårt att tolka kroppens signaler.  Han berättar aldrig vad som skett eller vad som ska ske. Han lever i nuet.

Men vet du, han är en glad unge, nästan alltid är han vääldigt glad. Han har även kompisar han umgås med ibland när han orkar socialt.

Jag känner vuxna med autism, de har ett fint rikt liv oavsätt om de bor ensamma, gruppbostad eller lägenhet med dygnet runt hjälp om de behöver.

Och det där med lycklig familj, jaaaa det är vi, även fast det är jobbigt ibland så har vi ju ändå världens finaste grabb!

Lycka till och du ska se att allt löser sig till det bästa! kram

Angående solskenshistorier så tror jag att ser men ljuset är alla historier solskenshistorier.

Har en 6 åring med Autismliknande tillstånd.

Han är lite som du beskriver din dotter fast han har jättesvårt med impulskontrollen också. Däremot om man skall se till det positiva så är han långt före många andra barn i sin ålder med mycket tex matte, bokstäver osv, Han älskar också faktaböcker och låter som en hel vetenskapsman när han berättar om hur kroppen fungerar, och planeternas sammansättning och vad de består av. Det som är svårt för honom är att hantera impulser och det sociala samspelet.

Har även jobbat litegrann med vuxna med npf, några lever i gruppbostand andra har bara lite boendestöd tex lite påputtnibg med städ och passa tiden, känner även en del privat som inte har något stöd alls.

Det jag däremot kan se att de som har det jobbigast som unga vuxna är de vars föräldrar inte ville se diagnosen, eller hjälpte sina barn, många har hemska uppväxter med stryk,inlåsning mm för att inga andra verktyg fanns, då får man ju lära sig som vuxen istället för som barn tex hur man diskar, hur man gör en veckorhandling och planerar inköp, hur man städar osv för har man aldrig gjort det har man ju inte en chans att bli såpass bra som man kan, och väldigt många har blomstrat sedan de fick riktig hjälp och stöd med sin ADL.        

Så bara det att få diagnos tidigt är positivt. Min son upptäckte när han var runt 6,5 år att han inte var som de andra barnen vilket var en liten livskris och nu när han börjat i vanlig förskoleklass (han har gått på en skola för barn med npf innan) så har han faktiskt peppar peppar blivit väldigt motiverad av de andra barnen även fast han inte riktigt är där själv, men jag kan se det som positivt att han kollar av de andra barnen och försöker vara lite som dem och får nya ider, så just nu är han inne in någon "utvecklingsfas" att gå från specialskolan till vanlig förskola.

Bittermandel, jag e i exakt samma sits som du. Min man tar det hela med ro och påpekar att normalt inte är det man nödvändigtvis måste sträva till. För solskenshistorier; tänk einstein och annat, autism kan också vara en framgångs faktor då man han förmågan att tänka på ett annorlunda sätt. Sluta googla och njut av din dotter som låter helt underbar!!