Att kalla sig änglamamma när man gjort abort!!

Jag tycker att begreppet "änglamamma" är fånigt överhuvudtaget. "Mamma" är ju en relationsterm. Man kan inte vara en "mamma" om man inte har någon att vara mamma till. Det håller bara kvar kvinnor i konstiga, sjukliga fantasier.

Tänker på en kvinna på ett annat föräldraforum till exempel. Hon hade haft ett sent missfall - i vecka 24 tror jag. Fostret levde aldrig utanför livmodern. Ändå hängde hon i åratal upp sitt liv på detta. Hon kallade fostret vid namn - låt oss säga "Tim" fast det var ett annat. Hon envisades med att bli erkänd som "mamma" - tjatade om detta dag efter dag. Hon pratade om "Tim" i presens - som om han skulle leva. Hon gav sig in i allehanda trådar som rörde föräldraskap.

Till exempel: om någon frågade "tvingar ni era barn att borsta tänderna". Då kunde hon svara: "ja varje morgon och kväll flyger jag upp till himlen och fångar in Tim. Han är ju så busig, men till slut får mamma honom alltid att borsta tänderna.."

Detta pågick i åratal. Det var ju inte friskt. Och det värsta var att en del då understödde henne i de här fantasierna genom att jamsa med: "tänk att du har en så busig grabb! Hälsa honom från mig! " och liknande. Det gjorde ju bara saken värre. Den kvinnan hade behövt någon som hade ruskat om henne i stället, och sagt åt henne att ta vara på det enda liv hon hade...

I´m only responsible for what I say, not for what you understand.

Pompeia01

Äldre 10 Jun 11:45

#185

ragatan skrev 2012-06-10 09:01:27 följande:

Varför är det så viktigt att gradera sorg?
Får man inte sörja en abort?
Är sorgen efter ett missfall mer värd ju längre graviditeten förlupit?
Är sorgen efter ett friskt barn som dött i ett trauma större än efter ett barn som dött av ett funktionshinder, även om döden var oväntad?
Är sorgen efter ett förlorat barn mer värd än sorgen efter en förlorad förälder?
Räknas inte sorgen efter ett älskat husdjur?

Sorg är ett tecken på individens förlust. Oavsett vad förlusten består i. Och det är bara den som förlorat som kan avgöra hur djup och stor sorgen är. Ingen utomstående ska värdera, gradera eller bedöma någon annans sorg. Den är personlig.
Ingen har rätt att förminska eller trampa på andras känslor. Man kanske inte förstår dem, men det betyder inte att dom inte finns.

Att se ner på andras sorg eller förneka dem rätten att sörja, bevisar bara att man är en småsint, omogen och empatilös person.

Jag håller inte med. Sorg kan gå för långt också. Ta sig direkt sjukliga uttryck. Och ja om en människa blir sjuk av sorg efter ett foster, ett husdjur eller en kändis som hon aldrig träffat, så anser jag det vara ännu mera knasigt än om en människa blir sjuk av sorg efter en närstående som hon haft en relation till på riktigt i flera år...

I´m only responsible for what I say, not for what you understand.

Pompeia01

Äldre 10 Jun 15:15

#187

ragatan skrev 2012-06-10 14:16:37 följande:

TS handlade inte om sorg som övergått till en fix ide. TS handlade om huruvida man "fick" sörja en abort, om man "hade rätt" att sörja ett djur lika mycket som ett barn. Och jag anser fortfarande att var och en har rätt till sin sorg. Det finns ingen manual för vad och hur länge man får sörja.

Sorg som tagit över allt är inte friskt. Men det var inte den sortens sorg jag kommenterade.

OK. Men då tror jag så här. Att har man inga mänskliga anhöriga - och har aldrig haft man eller barn - utan den där katten, hunden eller vad det är, är allt man har. Så att den blir som en livskamrat. Som det kan vara för särskilt äldre, ensamma människor. Så förstår jag om man sörjer väldigt mycket när djuret avlider.

MEN om det skulle vara en förälder som förlorade sitt barn och sin katt i en eldsvåda, och personen skulle påstå att h*n sörjer katten mer än barnet, eller ens lika mycket. Då skulle jag faktiskt inte skatta den personen som frisk...

Min erfarenhet då (har inte förlorat barn men väl min far och alla min fars och min mors syskon under några år. Samt män och vänner som försvunnit på annat sätt än genom döden). Att visst sörjer man ett djur OCKSÅ. Men det är en sorg som går över mycket fortare än sorgen till en människa. Någonstans är man redo att gå vidare och gå ut och roa sig t.ex. ganska snart efter dödsfallet. Medan man kan sörja en människa minst under "sorgeåret" - som man sa förr. Vilja vara stilla och klä sig sobert och allt det där.

Plus att man kan skaffa en ny valp som får ta den gamla hundens plats. Medan ett nytt barn aldrig skulle ta ett avlidet barns plats. Det avlidna barnet skulle alltid ha kvar sin egen plats...

I´m only responsible for what I say, not for what you understand.

Pompeia01

Äldre 10 Jun 19:27

#189

intetnyttpåplusfronten skrev 2012-06-10 18:24:24 följande:

En ny valp skulle inte heller ta den gamla hundens plats. Jag saknar min katt som dog för fem år sedan, kan fortfarande fälla en tår över honom. Har en "ny" katt idag, som jag älskar otroligt mycket, men hon har inte tagit hans plats. Hon har en egen plats. Ingen katt i världen kan ersätta den katten jag förlorade.

OK. Men då kanske det är som jag sa, att du inte har så starka relationer till några människor..? Utan att din katt fick ta den plats som normalt en make eller ett barn skulle ha haft i ditt liv..? Eller en förälder eller ett syskon, om du är mycket ung.

I´m only responsible for what I say, not for what you understand.

Pompeia01

Äldre 25 Jun 18:39

#197

Kattdamen skrev 2012-06-24 21:50:55 följande:

Min katt dog i våras, och det var riktit, riktigt jobbigt. Vi har inte tänkt skaffa en ny, för så enkelt är det inte. Det är inte en sak, det är en familjemedlem.

Jag sa inte heller att det är en SAK. Men jag tycker inte heller att det är på samma nivå som en mänsklig familjemedlem.

I´m only responsible for what I say, not for what you understand.

Att kalla sig änglamamma när man gjort abort!!

INNEHÅLL