Anknytning. Exempel på otrygg

En liten gosse, han var väl runt 1½ år vid tillfället, hade en mycket stolt mamma. Hon skröt över att han gick att lämna var som helst utan att han blev ledsen, och att han glatt följde med vem som helst som kom och tog honom i handen. Det var så fruktansvärt sorgligt att se, hur mamman på fullt allvar tyckte att det här var någonting bra. Hon tog det som ett kvitto på hur smart de varit, som haft barnvakt åt sonen regelbundet redan från 2 månaders ålder och att de satt honom på heltid på dagis vid 1-årsdagen.

Ex en väldigt självupptagen föräldrer. Som ex bär på mkt omedveten skit inom sig som sen omedvetet förs över på barnet.

Sj har jag vuxit upp med endast en mamma. Som dessutom hade så mkt mer sig själv och sitt inre och det gjorde att hon inte kunde se mina behov. Vilket i sin tur gjort att jag upplevt ett sk anknytsninstrauma vilket medfört psykisk ohälsa i form av stört förhållandet till mat som övergick till nedstämdhet, sen ångest och sist utmattning/utbrändhet.

Har gått i psykodynamsik psykoterpai sedan 4 år tillbaka och reparerar på så sätt det bristande anknytningen.

Och börjar äntligen bli den människa jag är ämnad att vara :)      

Otrygg anknytning kan visa sig på olika sätt, man pratar om ambvivalent otygg anknytning när barnet har svårt att förutse förälderns sätt att svara upp på dess behov. Dessa föräldrar är ibland adekvata och möter barnet och ibland inte alls beroende på hur de mår/vad de gör. Dessa barn uttrycker ofta känslor mycket starkt för att verkligen nå fram till sina föräldrar. 

Barn med otrygg undvikande anknytning visar inte så mycket känso, visar inte att de behöver sina förädlrars närhet och trygghet. Det betyder inte att de inte behöver dem, de är alltså inte starka och självsvtändiga utan bara visar upp ett liknande beteende eftersom de vet att de inte har något tröst och trygghet att hämta hos sina föräldrar.

Sedan finns ju även desorganiserad anknytning, en mycket allvarligare sorts anknytning som väl egentligen inte hör ens till otrygg anknytning. 

Kan inte hålla med om att det är tecken på otrygghet, min son har varit precis som exemplet du skriver, har alltid från både förskola, skola fått höra vilket tryggt och säkert barn han är. Han är inte otrygg någonstans utan säker i sig själv, säker med andra och mår jätte bra. 
Då vet jag andra otrygga barn som aldrig haft barnvakt och fick börja förskolan när de var 2-3 år, de har varit rädda för andra människor, brutit ihop totalt när de varit tvugna att ha barnvakt och skrikit som stuckna grisar när de börjat förskolan, det är otrygga barn! 

Nu är det otrygg anknytning vi talar om. Där är frågan om barnet är trygg med sina föräldrar och trygg i sin förvissning om att de alltid finns där för barnet. Ett barn som lärt sig att inte räkna med sina föräldrar, söker sin trygghet i vilken vuxen som helst, som pratar snällt och ser vänlig ut. En 1½-åring som glatt följer med vilken främling som helst utan att se sig om, han beter sig inte riktigt normalt.

Min ett och ett halv-åring gick glatt till famnen på min vän som han inte träffat tidigare. Tror inte att det på något sätt indikerar att han är otrygg.

 

Har du någon sorts källa att referera till? Eller tycker du bara?

 

Tänker på min lillebror (adopterad) som kom som 1 åring som första halvåret glatt hängde på allt och alla eftersom alla vuxna i hans ögon var en förälder.

Nu försvann ju detta men jag minns det tydligt. Och jag som var barn sågs mer som en konkurent om uppmärksamheten, gissar att han haft flera olika personer som skött honom och att barnen fått konkurera mycket om uppmärksamheten.  

Anknytningsbeteendet syns framförallt när barnet är rädd, har gjort sig illa eller liknande, när ett barn normalt behöver vända sig till sin förälder för tröst, stöd, skydd eller trygghet. Man kan inte dra hur stora slutsakster som helt utifrån hur barnet beter sig i helt vardagliga situationer.

Känner inte alls att detta är ett exempel på otrygg anknytning. Här verkar barnet väldigt tryggt och vet förmodligen att föräldrarna finns i närheten- det är lugnt.

Det jag tycker är tecken på otrygg anknytning är mer barn som ideligen testar gränser och söker uppmärksamhet på fel sätt- genom att göra fel saker och få mycket negativ uppmärksamhet som "belöning"

Tycker också att det brister i anknytningen när föräldrar inte lärt sig att tyda barnens signaler/behov. Barnen blir då ofta väldigt missnöjda och utåtagerande för att försöka visa sina signaler tydligare.     

Vilket inte betyder att ALLA barn som beter sig på det viset är otrygga, går ju inte att dra alla över en kam på det viset. 

Som sagt har mitt barn varit exakt såndär, följt med alla och varit glad, aldrig varit problem att lämna hos någon. Han är idag 7 år och har som sagt alltid varit jätte trygg. Mitt barn visste att han kunde räkna med mig, han älskar allt och alla i alla fall och det har ingenting med otrygghet att göra, snarare har folk påpekat hur trygg han är.

Min 2 åring däremot är mer otrygg som klamrar sig fast vid mig som om jag skulle försvinna varje gång han ska lämnas på dagis. Där har vi fått arbeta mer och jag kan lova att det är ett jobb då han har all sin trygghet i mig och absolut inte vågar släppa på det, men det blir bättre och bättre vilket är skönt, så han kan hitta trygghet i sig själv och även våga lita på att jag kommer tillbaka. Och där tror jag problemet är att jag aldrig hade barnvakt åt honom, han fick aldrig vänja sig vid någon annan. 

Barn är individer och man får bedöma dem därefter det finns egentligen ingen mall som följer dittan och dattan utan man får se till det specifika barnet. Det som ett barn är jätte tryggt med kanske för ett annat är otryggt

Man måste skilja på anknytning (otrygg anknytning) och relation, anknytningen och anknytningsbeteendet är det beteende barnet visar i situationer när det behöver en förälder och förälder visar då ett omsorgsbeteende. Detta är bara en del av relationen mellan förälder och barn även om det är en mycket viktig del. 
 

Det är faktiskt ett tecken på otrygg anknytning. Det gjorde mig förvånad när jag läste spädbarnspsykologi eftersom jag trodde det var tvärtom.

Ett barn som beter sig som att vilken vuxen som helst är föräldern är det något fel med.

Var nu ditt barn kommer in i bilden vet jag dock inte. jag har inte skrivit ett ord om ditt barn.  

Så man ska "lära" ett otryggt barn att de kan lita på mamma/pappa genom att lämna dem till människor de inte är trygga med?

VI har en tjej på 13 månader som aldrig haft barnvakt. Hon är trygg men blyg för främlingar innan hon vant sig vid dem. Hon gillar inte när andra kommer för nära, utan föredrar att ta kontakt själv. Jag skulle inte lämna henne till andra för att vänja henne med att vara trygg i sig själv. Det är något som kommer med tiden ändå anser jag.

Han gick glatt i famnen på din vän, medan du fanns med i bakgrunden? Det är en annan sak.

Ang källa, så kan du läsa vilken bok i barnpsykologi som helst. Jag tar inte min info från nätet utan från böcker, för det mesta. Just när det gäller den här pojken jag tog som exempel, så var den otrygga anknytningen väldigt tydlig på hundra olika sätt, men jag nämnde bara just den delen som hans mamma var stolt över. Pojken är nu betydligt äldre och säger själv att hans trygghet är hos farföräldrarna och inte hos föräldrarna.

Om det inte finns ngn ögonkontakt mellan baby 4 mån och modern, kan det Beto på synfel el bristande anknytning?