Morföräldrar tycker synd om adopterat barn?!!

Jag vet inte om det kanske är så att de inte har så mycket emot adoptionen som sådan egentligen, utan kanske mer att du som 25-årig singel vill adoptera? Hade du varit 35-årig singel hade de kanske haft mer förståelse för det.

Det är svårare för ensamstående att få medgivande och jag tror tyvärr att det är ännu svårare när man är ung d.v.s. under 30 år.

Men hur som helst så önskar jag dig lycka till, du verkar vara väldigt förberedd i alla fall och jag tvivlar inte på att du kommer bli en fantastisk adoptivmamma en dag! När du väl fått ditt efterlängtade barn så tror jag faktiskt att dina morföräldrar kommer smälta också. :)

Ja, jag förstår dig och att det känns orättvist att de välkomnar din systers barn på ett helt annat sätt.

Vi vill också adoptera och har nyligen påbörjat processen. Men tyvärr stöter man ju på mycket "motgångar" både i själva processen som sådan (omständigt, väntetid, alla papper som ska skickas och intyg som ska fixas o.s.v.) men även från personer i omgivningen får man höra mycket som kan såra faktiskt. En del oavsiktligt men det gör ont ändå i hjärtat.

Mitt bästa råd är att du förklarar för dina morföräldrar rakt upp och ner att eftersom du inte kan bli gravid och omöjligt kan tänka dig ett liv utan barn, så är din avsikt att adoptera oavsett vad omgivningen tycker. Vänta sedan och se vad de svarar på det. Kanske drar de upp det med din ålder, ha inte så bråttom o.s.v. och då är det kanske din unga ålder som gör dem mest tveksamma trots allt.