Bedragen - hur hanterar jag smärtan och osäkerheten?

Oj, det blev något knäppt med radbrytningarna så jag postar det igen. Förhoppningsvis lite mer läsbart:

Det här blir nog långt. Förstår om ingen orkar läsa, men jag känner för att skrika och måste bara få lite saker ur mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja så jag kastar det väl ur mig på en gång. Min flickvän har varit otrogen. Vi har varit tillsammans länge. En riktig tonårsförälskelse som sedan aldrig tog slut. En sådana kärlek och ett förhållande som vissa, åtminstone i början, förkastar som ungdomlig naivitet. Men jag har alltid försökt leva i nuet och funnit ett lugn i att leva med någon som gör att jag inte varit rädd för framtiden. Jag har älskat henne sedan dess och älskar henne fortfarande.

Men nu stormar känslorna. Hon var otrogen med en arbetskamrat. De har haft ett förhållande som till slut blev mer eller mindre fysiskt. Hon har berättat om känslan av det förbjudna. Pirret. Allt annat försvann. När hon berättar så blir hennes blick tom. Hon påstår att hon aldrig sett sig som en sådan som är otrogen. Jag tror hon är rädd för sig själv och den smärta hon åsamkat mig. Jag tror det blev verkligt klart för henne först när det uppdagades och det blev nog ett jobbigt uppvaknande. När jag fick veta kändes det ungefär så som jag föreställer mig att få en kniv långsamt inborrad i hjärtat. Det är galet vilka fysiska reaktioner ens kropp kan skapa av rena känslor. När jag minst anar det dyker det upp bilder av henne tillsammans med honom. Det blir ett smärtsamt känslokaos i kroppen som jag aldrig tidigare känt. Mitt ben börjar skaka som i något desperat försök att få ut ångesten. Musklerna i mitt ansikte spänns åt samtidigt som blicken vandrar planlöst.

Jag har alltid försökt förstå varför människor gör som de gör innan jag avvisar dem. Förstå, men inte rättfärdiga. Det senaste året har varit kämpigt. Vi befinner oss båda i en period av livet då mycket är på väg att förändras, så som det blir med jämna mellanrum. Hon har haft mer eller mindre ångest de senaste månaderna vilket vi har pratat en del om. Hon har pratat om att söka hjälp för att kunna kontrollera det, men det är som det är med sådant. Det är lätt att skjuta upp det till morgondagen. Och gör man det inbillar jag mig att det är lätt att det kanaliseras på annat vis. Jag fick också fått en släng av molande ångest. Några händelser förra året ledde till att min tillit till människor i största allmänhet sattes på prov. Vi har försökt hjälpa varandra. Stötta och resa varandra. Men det har inte varit tillräckligt. Det är många små saker som jag ser klart nu som kunde gjorts annorlunda, av båda två. Mer bekräftelse i vardagen, att faktiskt berätta om den kärlek man känner. Det är fan att det ska behövas något sådant här för att skapa den insikten.

Känslorna just nu är minst sagt irrationella. Å ena sidan hatar jag det hon gjort. Jag hatar den fysiska smärta som sveket skapar. Jag hatar min känsla av otillräcklighet och osäkerhet. Men samtidigt vill jag inget hellre än att hon håller om mig när jag känner så. Jag älskar henne och saknar henne något otroligt så fort vi är från varandra. Jag berättar om hur jag känner och jag vill att hon tröstar mig. Det är en märklig känsla att tröstas av och ligga i famnen hos den som svikit en. Att känna ett hat mot det hon gjort men älska henne.

Vi har båda sagt att vi vill försöka. Vi har lovat varandra att, oavsett hur det blir med oss, inte låta den andra falla. Jag tror att det mesta kan förlåtas. Jag inser att vi människor inte är felfria och jag tror att man måste klara av att bli sårad och kunna förlåta för att inte leva ett ensamt liv. Jag vet också att alla inte håller med om detta. Vissa förstår inte min syn på förlåtelse. Ibland inbillar jag mig att folk ser det som svaghet. Som en feghet att inte våga säga ifrån. Och i vissa stunder känner jag så också och då mår jag skit.

Är det någon som varit med om något liknande som kände likadant och lyckades ta sig igenom det? Jag tror jag behöver lite stöttande ord. Har någon tips på hur man kan hantera smärtan och osäkerheten?

Så. Färdig.

Min sambo var otrogen..vilket jag inte fick veta förän  efter både husköp gjorts och ett barn kommit till världen.

Det var inte bara någon otrohet som hände på fyllan..och enligt mig smärtar det mer när man vet att det varit beräknande och saker dolts från en under en lång tid. Han kom till insikt att det var mig han ville leva med och avslutade det hela. Han kan själv inte svara på varför han gjorde det..han vet inte! Meningar som egentligen får mig att koka inombords, men så försöker jag tänka att alla kan göra fel, det rättfärdigar ingenting! Men jag tror han var i behov av bekräftelse då han nog inombords inte var riktigt "hel" när vi träffades, å det här var under första året av vårat förhållande.

Det var ett h -vete när det hela kom fram..och var det länge. Han är ingen som har lätt för att prata vilket gjorde det svårare, det har varit tufft för mig att han har svårtt med det, antagligen en del för honom med..för jag har behövt älta å älta å han har fått lyssna! Han har hela tiden vetat att jag förlåter honom..men att jag behöver prata om det om å om igen..det är ju olika hur man är som person. Det började kännas bättre och jag kände mig säker på att jag ville fortsätta för jag älskar honom.Två år senare känns det riktigt bra har vi nu ännu ett barn och visst kommer det upp ofta i mina tankar..men jag kan hantera det nu.

´Min tanke hela tiden var: Det är endast jag som har makten att kunna förlåta och det är en härlig känsla att ha makten och styrkan att kunna göra det!

Hoppas ni kommer igenom detta..det går! även om det alltid finns med i bakgrunden så behöver det inte påverka nuet. Man lär sig också något av det, och växer som människa om man bestämmer sig för det! Det var jag tvungen att göra och det hjälpte. 

All lycka!        

Jag vet inte vad jag ska skriva. Been there, done that. Det är hårt att bli sviken av den man älskar. Det gör ont i både kropp och själ. Jag känner igen känslan då hjärtat värker och man varken vet ut eller in. Alla människor har ett val. Hon valde att bedra dig och det är det du måste lära dig att leva med - hon valde att göra dig illa. Det är åtminstone det som gjorde mest ont i mig när jag blev bedragen, inte att en annan människa lyckades attrahera min partner. 

Du har också ett val nu. Det är fint och storsint att förlåta ett svek. Alla kan göra fel. Vad säger hon? Vad är hon villig att göra för att hjälpa dig i sorgen?  

Just känslan av att kunna förlåta kan vara härlig, som du skriver. Men ibland faller jag igenom och tänker ömsom att jag är präktig och ömsom att jag är feg.

Ibland tänker jag att hon vill att jag ska reagera på ett annat sätt. Skrika, kasta ut henne eller att jag ska sticka iväg. Ibland tänker jag att jag ser mig själv som präktig eller att hon ser mig som det.

Samtidigt så försöker jag följa mina egna känslor och mina egna övertygelser om hur jag vill hantera allt. Men den här gnagande oron om att oavsett vad man gör så kan det eventuellt, kanske vara fel är så förbannat jobbig.

Men det är skönt att läsa ditt inlägg. Det är skönt att höra att ni klarat er. Det låter på dig som att du hade samma inställning till det som jag försöker ha. Det ger hopp. Tack!

#3:

Ja, sveket och det medvetna valet från henne är det som smärtar mest. Hon har gjort mig illa. Med avsikt. Det är en helt galen insikt som kommer bli svår att hantera.

Hon vill försöka. Hon förstår inte hur ska kunna leva med sin förändrade bild av sig själv och hon förstår inte hur jag ska kunna förlåta henne. Men hon har brutit med honom. Hon svarar på alla mina frågor. Hon har hjälpt mig söka hjälp hos vänner. Hon tröstar och håller om mig när jag behöver det.

Det är förmodligen hur hon har hanterat det de senaste dagarna som gjort mig så övertygad om att jag vill försöka. Som på sätt och vis gjort mig mer förälskad, oavsett hur bisarrt det låter. Men det råder inte bot på den där ångesten och osäkerheten. Låter det totalknäppt? Jag känner mig lite knäpp just nu.

Det låter inte knäppt. Du är inte knäpp, förvirrad snarare. Jag vet inte vad jag ska säga, men finns och lyssnar. Förstår hur du har det just nu.

Jag lider verkligen med dig. Min pojkvän var otrogen mot mig för fyra år sen. Jag fick veta det den 4:e februari 2008 och jag glömmer aldrig datumet, själva otroheten skedde den 3:e. Detaljer är något som sätter sig i mitt huvud så jag har verkligen misshandlat mig själv med detaljer och datum år efter år. Han svarade också på alla mina frågor, på gott och ont. Han var väldigt full då det hände och då han började berätta för mig så kom han inte ihåg allt, men det kom eftersom. Så det var inte helt enkelt för honom heller.

Just då hatade jag min tillvaro. Jag har alltid haft problem med att lita på folk och detta slog verkligen ner mig i skorna. Vi bestämde oss ändå för att försöka igen. Jag sa åt honom innan att jag kommer älta, älta och älta och han har inte någon som helst rätt att så mycket som sucka lite lätt. Det kvittar hur många gånger jag säger samma sak. Han förstod och gick med på det. Men det var ändå sjukt jobbigt. Jättejobbigt.

Idag är vi fortfarande tillsammans. Jag minns datumet, men det har mer och mer blivit ett platt minne. Ibland kan jag dock fortfarande få en kall kår efter ryggraden då jag kommer att tänka på vad han gjort. Men något, och det här är viktigt, som jag kommit på i efterhand är att om han inte hade varit otrogen så hade vi mest troligt inte varit tillsammans idag. Vi höll på glida ifrån varandra och var väldigt fokuserade på våra individuella liv. Inget ursäktar någon otrohet, men det är kall fakta. Otroheten räddade förhållandet. Nu hade man kunnat rädda förhållandet på ett annat, mindre hjärtekrossande, sätt. Men nu blev det som det blev.

Hang in there! Det blir bättre med tiden, allt du kan göra är att prata, ventilera och härda.