Min 3åring förstör vår familj snart!!

Min treåring kastade en bil i huvudet på mig igår efter jag ordentligt sagt åt honom att inte kasta bilen. Innan sprang han runt som en tok o jagade katterna med ett skohorn trots att han absolut inte får. En gång slog han även mig med skohornet. Fick nog när han kastade bilen på mig (när jag ammade bäbisen) o gjorde som du, slängde in honom på rummet o låste. 10 min senare när han coolat ner sig o slutat kasta saker där inne gick jag in o pratade om det hela, han sa förlåt o vi kramades lite.

Tyvärr funkar inte Dalejos tips om att kram-lugna honom. Då blir han ännu värre o tycker nog man inkräktar på hans sfär eller något. När han väl är lugn kan man dock gärna kramas.

Som tur är är han rätt trevlig mellan utbrotten. Jätteduktig med sin lillasyster o inte alls någon storebrorsrevolt dessa treårsfasoner började han långt innan systern föddes. I skrivande stund ger han systern en pusss. Och nu får jag en puss med. Tur att de mysiga stunderna överväger de jobbiga. Gäller bara att minnas att faserna passerar...

Dalejo - självklart låser jag inte in barnet stup i kvarten så fort han trotsar. Har gjort det i desperata lägen 3 ggr på 1 år. Men ibland får man som förälder nog o då är kanske stänga in barnet på rummet bättre än det världskrig som skulle bryta ut om man inte gör det. Och då menar jag inte att jag står för världskriget utan han. Han blir helt tokig o kastar saker, slår personer (inklusive sig själv när han tex springer o snubblar) osv. Igår när han kastade bilen snuddade den vid bäbisen som jag hade i famnen men bilen träffade som tur var mitt huvud istället för bäbisens mjuka skalle. Om jag kastade bilar på min chef eller på min man i önskan att göra illa så tycker inte jag det är märkligt om de låste in mig i 5 min eftersom de, liksom inte jag heller kan med min son, inte kan vrålhålla mig tills jag blev lugn. Och ärligt talat skulle jag bli ännu argare, precis som sonen, om någon vrålhöll mig (som mågon ovan föreslår). Det tycker jag är inkräktande o kränkande.

Om han bara hade lyssnat på mig de 100 ggr jag bett honom att själv lämna rummet när han spårar ur vore väl det bra, men det gör han aldrig eftersom han är just 3 år o trotsig.

Och innan han kastade bilen hade jag lugnt o sansat flera ggr sagt till honom att han inte skulle kasta bilen, eftersom han stod o siktade i typ 2 min. Och bilkastandet var bara droppen av det trots han pysslat med kvarten innan som bara gick ut på att provocera o få uppmärksamhet (som jag för övrigt givit honom hela dagen då vi lekt med tåg o byggt järnväg i hela finrummet, vi hade haft en jättetrevlig dag innan). Så nej tack, du behöver inte säga att jag är en dålig o kränkande mamma. Jag är pedagogisk, lugn o ordentlig. Men ibland kan en helvild 3-åring även reta gallfeber på en bil-i-huvet-skadad mamma. ;)

Efteråt pratade vi några minuter om vad som hänt och kramades o myste i soffan, när han var lugn o sansad.

Bonsai - i hear u. Håller helt med. ;)

I mitt fall nådde jag inte sonen o satt fast i soffan ammandes en desperat hungrig (som de ju alltid är, hehe) bäbis. Så kunde inte ta bilen utan att ha skapat ännu mer kaos. Och önskar att jag kunde be honom stanna på sitt rum med öppen/stängd dörr. Men det funkar verkligen inte. Han vägrar vara där inne då o ligger på tröskeln i en evighet o gråter hysteriskt tills man ger sig. Har testat det flera ggr o givit upp efter 30-60 min. Under denna tid har jag försökt prata, lugna, trösta, muta, men oftast hörs man inte ens o han är inte mottaglig. Han lugnar helt enkelt inte ner sig. Och att ha en sån hysterisk unge gynnar ju varken honom eller mig, efteråt blir han ju helt slutkörd (jag med). Ta saker skiter han i, då hämtar han bara något nytt eller ligger på golvet o bölar/skriker i evigheter. Han är envis som få... Hehe...

Att låsa in mig själv tex på toan har jag åxå gjort nån gång i desperation. Men då blir det nästan motsatt verkan, då ska ju sonen absolut in på toan. Han ska lixom bara bestämma, det är inte mig han vill in till, bara ha upp dörren som en fixidé.