Varför får alla glada, nöjda, sovande barn utom jag?! Vad gör jag för fel?!

Har också haft svåra barn när det kommer till sömnen. Framför allt andra barnet var helt extremt och ingen förstod vad som var fel. Hon sov aldrig, varesig dag eller natt. Hatade också vagn, säng, sele sjal och allt. Sov aldrig mer än max 30 minuter i sträck. Det vände lite lite vid 6 månader då hon satt i vagnen och kunde sitta själv och bli lite mer nöjd i vaket tillstånd. Hon sov fortfarande som en kratta dock. Först vid ett år blev det bättre. Skitjobbigt var det. Vi provade också allt och läkarna trodde ju att nåt måste vara fel för det var bland det värsta de sett. Men vi hittade inget och idag är hon 5 år och har ett mycket litet sömnbehov och stark vilja och starka känslor och jag tror nästan att det var det som var när hon var bebis också. Det var liksom en del av hennes personlighet...och sannolikt lite ont i magen för det måste hon ha haft. Det enda jag kan säga är att det blir bättre med tiden men hur man står ut tills dess....jadu...

Känner igen det, fast jag har bara ett barn. Jag kände inte att jag gjorde fel men förundrades över de där så kallade lattemammorna.

Försökte mig på babysim och babymassage men icke, dottern bara skrek. Hon ville alltid vara nära, snutta och bli buren. En lite annorlunda tid det där.

Njut de få sekunder av lugn du hittar och kämpa på du! Underbara ungar blir det, jag fick i alla fall en trygg och glad liten sak. Nu sex år gammal!

Du är inte ensam om än kanske in i majoritet.

Du är inte ensam. Läs lite trådar här på FL. :)
Sonen var kolikbebis som hatade vagnen och var tvärtemot "alla" andras tysta, lugna, sovande barn. Haha. Jag undrade också litegrann vad jag gjorde för fel och var svartsjuk på alla som kunde stå stilla och prata med barnvagnen. Gick på bebisgympa men spenderade mer än halva passet med att amma och kunde inte duscha efteråt utan fick åka hem svettig.

Andas och ta en dag eller en vecka i taget.

Väntar min andra son till sommaren och är kallt inställd på att få en till skrikis. Men det är de värda.

Tack för svaren! Har läst runt lite på FL och ja, det känns skönt att veta att man inte är helt ensam i hela världen om att ha det såhär. Men det verkar liksom som att alla med problem finns just här och inte ute i verkligheten. Det hade varit så skönt att ha nån som är i samma situation som man kunde umgås med eller bolla idéer och känslor med. Men nejdå, i både föräldragrupp, på ÖF och bland vänner så är allt så problemfritt och rosaskimrande perfekt så..

Brrr... Jag får rysningar när jag läser din beskrivning. Det låter precis som min son. Han är 3½ år nu och aningen mer "normal-nöjd". Vi har inte vågat skaffa ett syskon bl.a. för att vi är rädda att det ska bli samma sak med nästa. 

När A var bebis hatade jag tillslut att försöka umgås med dem som hade sånadär totalnöjda tysta långsovande barn. Jag kände mig så misslyckad!

Jag kan nog inte göra mer än att skicka en stor styrkekram! Kämpa på! 

Känner igen mig i vad du skriver. Hade samma problem och jag såg mina mammors snälla barn från föräldragruppen som låg och jollrade. Min låg och skrek. Vägrade åka vagn. Ville inte sova på dagar eller nätter.

Tills vi tog bort ALLA mjölkprodukter och ägg. Så som ost, fil, yougurt, mjölk, skummjölkspulver osv. Minst i en månad om du ammar. Vi fick lusläsa innehållsförteckningarna. Det finns mjölk o ägg i nästan allt. Ger du ditt barn ersättning tar det minst två veckor innan man kan utesluta allergi. Det är inte alla som vet det på Bvc. Han blev successivt bättre under den månaden. Så jag stod på mig hos BVC och fick komma till en Allergimottagning. Min barnmorska trodde inte att han var allergisk. Dom på Allergimottagningen sa att det inte alltid syns på testerna, men om det blir bättre om man utesluter så vet man. Dock så syntes det för oss. Det visade sig vara mjölk och även ägg. Som jag hört efteråt är en vanlig allergikombination.

Var du helt mjölkfri och hur länge?

Usch va d låter jobbigt! Jag vet precis hur det är att leva med en liten tickande bomb till bebis. Jag har en 2-åring som fortfarande sover uruselt, trots att vi hittat vad vi tror är alla hans allergier. Han var verkligen skitjobbig första året (mycket allergier o hade antagligen mycket ont), nu förtiden är han en solstråle dagtid vilket jag är så lättad över, men nätterna är fortf värdelösa. Nu väntar vi ännu en och jag vet helt ärligt inte hur vi ska överleva om första året/åren blir lika tuffa som med sonen?

Man får vad man orkar med, sa nån. Och man får väl hoppas att detta i slutändan utvecklat och härdat en som människa!

Men orättvist, det är det fanimig!