När visste ni att ni ej ville ha barn ?

Jag har vetat med all säkerhet i hela mitt liv att jag aldrig aldrig nånsin ville bli förälder. Sen vid 35 så började jag mjukna inför tanken. Och vid 38 blev jag mamma. Så kan det gå.

kan faktiskt inte förstå att man väljer ett liv utan barn,, du är ju nu ung o kanske,kanske inte kommer du välja att skaffa barn,, för många börjar det att kännas när man börjar komma 30 strecket.

tänk den dan du sitter på ålderdomshem o inte har nån,, usch... min mormor har en kompis som inte har nån,, är riktigt ensam..
så man ska nog tänka en gång innan,, men som sagt du är ju forfarande ung o har många år kvar innan det är försent 

Jag har vetat om det sedan jag själv var barn och idag är jag mer övertygad än någonsin om att det är det rätta beslutet för mig (jag är nu runt trettio).

Jag har alltid vetat. Jag är runt 30 nu och har inte ändrat mig än iaf.

Jag har jobbat på äldreboende. Alla var lika ensamma, oavsett om de hade åtta barn eller inga. Man kan inte skaffa barn för att få sällskap då man är gammal, man vet ju aldrig hur relationen till barnen/barnbarnen blir.

Du kan inte förstå hur någon väljer ett liv utan barn - och jag kan inte förstå hur någon väljer ett liv med barn Men jag skulle ändå aldrig komma på tanken att skriva att någon kanske kommer ändra sig - för hur fan vet jag att den kommer göra det?

Jag förstår dina tankar, har pratat med andra människor som har samma åsikter - men att skaffa barn skulle ej vara vettigt för mig om det endast handlade om att ej bli ensam när man är gammal  Jag tänker att det ändå måste finnas mer, en vilja att bli mamma och att ha hand om ett barn i åtminstone 18 år...
Kanske utvecklar jag en vilja att bli mamma senare, eller inte!
Det är dock intressant för mig att höra om hur människor som valt att vara barnlösa har haft för tankar om det hela innan de tog ett beslut  

Jag hade mycket väl kunnat vara barnlös eftersom jag fattade beslut om att försöka väldigt sent i min fertila ålder. Hade det inte blitt nåt barn, hade jag nog undrat vad jag gick miste om, men mitt liv hade inte förlorat mening för att jag inte fått barn, en sån stark längtan efter barn hade jag aldrig. Skulle jag nu förlora ett barn jag redan har så tror jag att jag skulle lägga mig ned och dö däremot. Rent livslyckomässigt är det nog ungefär plusminusnoll för mig att ha barn eller inte. Visst har jag fått uppleva en kärlek som inte går att beskriva med ord, men med det kärleken kommer det också en himla massa oro och elände som knappast höjer livskvaliten.

måste bara fråga,, om ni som inte vill ha barn o ändå blir det,, vad gör ni då?
bara en intressant fråga,,o inget elakt..
behåller ni det,gör abort eller har ni steriliserat er?
 
 Elaifiknow . ja det stämmer,, även om man har barn o barnbarn så kanske man sitter själv,,
själv är jag nyfiken hur ni ser på allt detta..
jag är tvärtom,, kan inte tänka mig ett liv utan barn, har 5 underbara barn..

 

Då jag var yngre tänkte jag väl inte så mycket på det, det fanns bara inte i min planering. Kännde då jag hade varit tillsammans med min partner i några år att barn nog inte var något för mig. Det som var definitivt var då både jag och min partner insjuknade i svåra sjukdomar som kan ärvas av ev. barn. Eftersom jag och sambon inte är friska så finns det inte några tankar på adoption. Det vore taskigt att vi var egoistiska och skaffade barn som vi kanske inte kan ta hand om. Vi glädjs istället åt syskonbarn.

Blev jag med barn så är nog abort den enda utvägen.  

Ja just det. Kan ju säga att jag är 34 och min partner 35.