sekretess skrev 2012-05-13 17:45:38 följande:
myndigheter gör jättefel ,och tyvärr slutar det allvarligt ibland ,och vad kan stackars individen göra inte ett dugg.men folk kommer inte förstå ,förrens det är dom själv det handlar om...
Håller med dig.
Folk VET inte. Precis som människor som INTE varit krigsoffer kan veta hur någon som ÄR det känner sig.
Eller att försöka förstå hur ett våldtäktsoffer känner det om man själv inte råkat ut för det.
Jag har bara negativa upplevelser med soc - speciellt med en socialsekreterare.
Har vittnen på hennes grova tjänstefel - har tom ett par på film. Vi satt på möte på BVC och jag drog upp min mobil och hade den i handen.
Man både ser och hör missnöjet i socialens ord och tonfall (och ansikten) när BVC gör klart att "Nej, ni har inte alls ring hit och det är fel att ni säger till folk att ni gjort det. Hade ni ringt hit angående en förälder som går hos mig - hade jag fått veta det av min chef - men det har ni INTE gjort och jag har INTE något negativt att säga om denhär föräldern."
Dom skrev på papper (ett dokument som jag FORTFARANDE har kvar) att både dagis och BVC gjort orosanmälan och både dagis OCH BVC gick i taket när dom läste detta - för det var inte sant.
Soc satt även på ett möte (då hade jag vittnen med mig, jag lärde mig att aldrig ens vistas i deras närhet utan massa vittnen) och slängde anklagelser i ansiktet på mig och försökte få fram ett raseriutbrott.
Dom slängde fram sina "vittnen" vars namn senare skulle stå i rapporten, enligt dom.
Fick hem rapporten. Stod det något om vad dom sagt och stod det om några vittnen?
Nej, det gjorde dom inte.
Kränkningar av mig och min dotter i flera, flera månader - där socialarbetaren även RINGDE och SMSADE mig på NÄTTERNA med hotelser som "Vi tänker hämta ditt barn på dagis, men du kommer inte få veta när. Det kan vara imorgon, nästa vecka, nästa år." och "Lämna inte Stan, då sätter vi dit dig!"
Det hela slutade med två LVU möten.
Det första sa jag att jag inte fått hem någon utredning så det ombokades till Torsdagen nästa vecka.
På TISDAGEN kommande vecka, kl tjugo över ett - ringer socialsekreteraren och säger - med extremt hånfull, skadeglad röst "Kommer du på mötet idag?"
"Vilket möte?" frågar jag.
"Mötet som är om tjugo minuter. Ojdå, visste du inte om det? Jag måste ha glömt bort att ringa dig. Hoppsan."
Jag blev så förbannad och fräste iskallt fram vilken hemsk människa hon var och att hon säkerligen skulle lida för sin hemska behandling för jag trodde starkt på karma och det borde hon också göra.
Sen slängde jag på luren, drog på mig kläderna, väckte min syster och släpade med henne till kommun-huset.
När vi väl var där, vägrade personalen hjälpa oss till rätt rum.
Jag började bli smått panik-slagen.
Så fick jag syn på människan. Hon gick nerför en trappa på andra sidan korridoren. Hon såg mig och en vidrigt leende växte fram i hennes ansikte innan hon nonchalant fortsatte nerför trappan.
Jag rusade åt samma håll och stötte på chefen för avdelningen och KRÄVDE att hon skulle visa mig rätt.
Dom tjugo minuterna jag satt inne i det rummet, med politiker, chefer och utan min sabla advokat och med min nervösa syster bredvid mig.
Jag frågade VAD dom tittade på för "problem" och talade utefter det.
Fick till en Dialog och inte en Monolog - fick Respons av människorna där.
Talade passionerat om min kärlek till min dotter.
"Jag känner mig diskriminerad. Inte bara för att jag har ett syndrom utan för att jag är självständig, ensamstående OCH kvinna!!"
Majoriteten av politiker och cheferna var kvinnor (det var faktiskt bara EN karl där) och dom nickade medhållande när jag sagt så.
Sen tog jag diskret upp hur soc-tanten trakasserat mig - utan att på något sätt låta "skvallrig".
Min syster fick prata och berätta hur hon upplevt det hela.
Vi fick gå ut och sätta oss.
Det var dom längsta 26 minuterna och 48 sekunderna i mitt liv.
Men jag vann. Och chefen sa till mig att "Om hon NÅGONSIN ringer eller smsar dig på nätterna igen, så kontaktar du mig - för så FÅR hon inte göra!"
Jag kände mig mäkta stolt som satt idioterna på plats.
Det enda "felet" som dom påpekat om mig - var att jag har ett syndrom, inget annat.
Och ingen läkare ansåg att det var något fel på mig, inte heller bvc eller dagis.
Samtidigt kände jag någon som fått barn med en drogmissbrukare och langare.
Vi hade SAMMA handläggare och denhär tjejen fick kunglig behandling - dom böjde sig i knutar för att allt skulle vara bra.
Behöver jag säga att jag inte kunde prata med henne om hur jag blev behandlad?
Hon blev skitsur varje gång jag berättade tex "Inatt ringde/smsade hon igen. Fy, det är så obehagligt." och tyckte att jag hittade på och att jag antagligen gjort mig förtjänt av sån behandling, "om det nu var sant".
Det finns säkert jättebra socialhandläggare.
Men hur många är inte bittra tanter som hellre lägger energi på dom "lätta" fallen så dom slipper jobba så hårt?
