Juni-barnen

Hallå :)! Nu finns äntligen lite tid att skriva här :).
Våran lilla dotter kom i torsdags 05:36 :), 52 1/2 timma efter värkstart här hemma, det var en riktig pers. Jag är galet imponerad över kroppen förmågor!
Jag har varit rätt sliten efter förlossningen, fick lågt blodvärde (fast jag inte förlorade allt för mycket blod) och var yr och utmattad. Jag blev sydd en del och har haft ont av det, grad 2-bristning i mellangården och lite annat. Jag har fortfarande ont och är sliten i kroppen men känner att jag börjar hitta energin igen.
Lillan, hon har inget bestämt namn än men det är på gång, är helt underbar! Herregud, hur mkt kan man älska någon?!
Amningen går rätt bra, oftast blir det var tredje timme men hon har blivit lite snuttig också. Men det är mysigt :).

Idag var vi ute på barnvagnspremiär till affären 10 min bort. Jag var helt svettig och nervös för att göra fel. Vad ska hon ha på sig? Blir hon för varm/kall? Blåser det in? Kan hon andas? Osv...hispig!!
Hur klär ni era när ni går ut?
Här har det varit varmt men blåsigt, så jag tog på henne en body, byxor, strumpor, hjälmmössa och en tunn filt. Satte även på locket på vagnen, men insåg fort att det blev för mycket. Men förövrigt, lagom? Är de farligt att gå ut med bebisen i blåsten av den anledningen att det kan bli svårt att andas om det blåser in i vagnen, och hur blåsigt snackar vi då?

Är det någon vars bebis haft ögoninfektion? Elise (vi kunde bestämma bannlysning till slut :)) är varig i ena ögat, var det redan på bb och då fick vi koksalt att badda med. Det blev bättre men nu är det tillbaka igen. Vi baddar med koksalt eller ljummet vatten vid behov. Hon är röd runt ögat men inte svullen, och hon kan öppna det som vanligt. 1177 sa att vi skulle avvakta, badda och om det blir svullet ska vi ringa igen.
Någon som haft likadant? Hur lång tid tog det innan det blev bra? Tycker ju så synd o henne :(.

Här blev det en tung start på veckan med en övernattning på sjukhus.
Elise hade vaknat för att amma kl 13. Kl 14 skulle vi till BVC, hon somnade inte däremellan, utan det dröjde tills vi kom hem från BVC, vid 15, alltså vaken i 2 timmar, vanligtvis är det ju kanske absolut max 1 timme.
Då somnade hon i min famn, jag la ner henne i vagnen och så grejade jag och min man med lite annat medans hon sov, men jag kollade till henne med korta mellanrum.
Tyckte att hon såg så himla avslappnad ut, mer än vanligt, så jag la min hand på henne och hon reagerade inte, det gör hon alltid. Jag tog tag i hennes armar, ingenting. Kändes som något var fel så jag tog upp henne men hon bara hängde helt slapp i mina händer. Ropade på min man och sprang in till honom, han tog henne och försökte buffa och ropa, men hon reagerade knappt. Jag slängde mej på telefonen och ringde 112, dom skickade ambulans. Hon var fin i färgen hela tiden, inga blå läppar eller så, men det gick inte att väcka henne. Hon öppnade något öga lite halvt och sträckte på benet någon gång under den kvarten det tog för ambulansen att komma, men annars var hon slapp.
När dom kom var dom lugna, hon hade ju fin färg, så jag fick åka med i ambulansen och min man körde in.
Alla värden som togs i ambulansen såg bra ut, likaså inne på barnakuten. (Hon piggnade på sig på vägen in, när vi gick in i hissen på sjukhuset kollade hon upp på mej, och sen skrek hon och jag fick amma henne. Hon var som vanligt igen.)
Men vi fick stanna kvar en natt för obs., och det såg också bra ut, och dom tyckte hon såg så frisk och fin ut, så igår fick vi åka hem.
Läkarna tror att hon var supertrött efter att ha varit vaken länge, och att vi helt enkelt inte sett henne så förut bara. Dom sa att dom ju handskats med nyammade nyfödda bebisar som man i princip kunnat göra vad som helst med.
Jag tror också att det var att hon var supertrött, men kan ju inte sluta oroa mej för psd och så vidare. Jag vart så chockad, trodde nästan hon dött ifrån mej.
Är det någon som känner igen beteendet? Har era varit väldigt trötta och svårväckta?
Elise brukar alltid grimasera eller sträcka på sig vid beröring, även om hon inte vaknar till för det, men då hände ju ingenting...
Om jag var hispig innan så är det ingenting mot vad jag kommer vara nu :(...

Ensortsmamma: fy vad hemskt :( då förstår jag att du är nojig :(. Och det går inte att bara sluta noja.
Jag kände mej lugn inatt, hon sov bra och så, men det är när hon ska vila på dan, då vill jag inte gå ifrån henne.
Jag ska införskaffa ett andningslarm. Ger ju inga garantier och jag kommer kolla till henne lika mycket för det, men det kanske känns lite tryggare.
Usch, ska man nånsin kunna slappna av?

Lenis21: Ne usch det är ingen hit :(, hoppas allt är bra med lilltjejen!

Jag gick upp 16 kg under grav, nu två veckor senare är 10 kg borta. Kommer inte ihåg hur min kropp var innan, magen ser platt ut, men är lite degig. Tröjor och så passar, men nu med amningen vill man ju bara ha enkla linnen på sig, så kläderna kvittar lite :P. Jag har fått bredare höfter, så en del byxor går inte på, använder mammajeansen och leggings.
Igår tog vi en rask morgonpromenad, snacka om kass kondis, ser fram emot att förbättra den!

Tycker det här med mat är jobbigt, nu finns det ju annat att göra hela tiden :).
Jag har fått dålig aptit och jag orkar inte äta så mycket, annars har jag alltid varit världens matvrak.
Ett piller som man kan ta och bli mätt samt få i sig allt, det vill jag ha nu!

Elise är tre veckor idag och vi har precis varit på BVC. Från 3900 till 4340 sen förra måndagen :) inte konstigt att vi har tyckt att hon fått så söta knubbiga kinder :). 53,5 cm var hon nu, 51 när hon föddes.

Dessa amningshormoner och modersinstinkter...
Elise är tre veckor, och även om vi tycker att vi lärt känna henne rätt bra nu så är det sååå många situationer som vi inte varit i med henne, som jag därför inte känner att jag kan säga att jag är trygg i (jag vet ju inte än).
T ex så var vi i stugan idag, med svärmor/farmor. Det blåste, solen gassade och det var massa insekter. Jag har bara varit ute i vagnen med Elise, och haft henne uppe i famnen någon gång innan, så att ha henne i famnen idag (hon grät i vagnen och ville vara nära) var en situation som jag inte kände mej van vid, och så säger svärmor "ja ska du inte komma och sitta hos farmor". Som tur var så började Elise picka efter bröstet så jag gick in och ammade och sen blev det dags att åka hemåt.
I bilen bröt jag ihop. Jag känner mej som en hormonstinn hök, jag är på helspänn hela tiden. Alla de situationer som vi inte fått upptäcka själva med Elise först, eller saker som vi gjort men inte känner oss supertrygga i, KAN jag INTE låta någon annan pröva på. Förstår ni hur jag menar?
Jag känner inte min dotter så pass bra att jag är redo att "släppa" henne till någon annan, typ.
Är det någon som känner igen sig?
Någon som känt så innan men nu kan koppla av bättre? Hur kom ni dit?
Det här är ju sjukt svårt att förklara/säga till dom man träffar :(, speciellt far/morföräldrar, förstår ju att dom vill vara delaktiga. Hur kan man säga det bäst?

Känns som jag bär hjärtat utanpå kroppen, så otroligt sårbar hela tiden.
Mixa det med trötthet och det blir ännu värre...

Baby1112: tack för svar, skönt att det inte bara är jag som känt så.. Och skönt att det blir bättre :).