Juni-barnen
Äntligen har jag hämtat andan, landat hemma och inser att han faktiskt är vår!!
Lilla Simon kom till världen i samma stund som solen gick upp över Stockholm i torsdags klockan 03.24.
Efter att ha stått ut med värkar som kom glest (var tionde minut) och varade länge (2 minuter) så ringde jag i full panik till Danderyd och fick prata med en fantastisk barnmorska. Hon sa att jag var välkommen in och vi åkte så fort jag fått ner en macka och ett glas mjölk.
18.00
I bilen började värkarna komma tätare men jag var säker på att jag skulle få åka hem igen efter CTG och undersökning. Blev mottagen av en undersköterska som bara hade jobbat två veckor på förlossningen, men hon var helt fantastisk. I min egen ålder och sjuksköterskestudent. Hon ställer frågor, tar ett blodtryck och går ut för att prata med barnmorskan. När barnmorskan kommer in visar det sig vara den barnmorskan som håller i den webbföräldrautb. som Danderyd gjort tillsammans med babygruppen. Hon kom in som ett yrväder och sa med ett glatt leende "jaha, här ska vi föda barn idag då?". Jag bara tittade på henne och sa, ja vi får väl se... Hon kopplar CTG och lämnar oss själva i ca 30 minuter. Värkarna kommer nu 4 stycken på 10 minuter och värkmätaren går över 100 gång på gång.. Hon undersöker och konstaterar att tappen är utplånad och jag är öppen 3 cm. Eftersom vi önskat Danderydsmodellen så tar hon vattnet och det är nu helvetet börjar om igen! Är uppe och går med gåbord och varje gång en värk kommer får jag panik, låser mig och blir som en pinne. Totalt raka motsatsen mot hur man ska göra. David får massera ryggen och hela tiden upprepa mantrat, "andas, slappna av, bli tung i heeeeela kroppen, släpp ner ansiktet och bli tung..."
Jag får två citodon och sitter på en pall i duschen med strålen mot mage och rygg i ca 20 minuter och känner att det är lättare att klara av värkarna då. När jag känner mig färdig med den och känner att jag behöver lustgasen så kommer illamåendet från ingenstans. kastar mig över toaletten och tömmer hela magen. Barnmorskan kommer in och hjälper David att få mig till sängen, gör en undersökning och konstaterar att jag efter 1,5 timme är öppen 5 cm. Får lustgasen som jag efter va 10 minuter kastar bort. Jag avskyr att vara yr och känna mig full och det är exakt den känslan jag får och grips av panik. Frågar undersköterskan om jag kan få EDA och det kan jag och att jag skulle säga till när jag ville ha den.
21.00
Skiftbyte och den nya barnmorskan är lika fantastisk. I början gillade jag inte alls undersköterskan, hon kändes barsk och lite surig. Men det var i mitt lustgasrus. Barnmorskan ska sätta infart och dropp inför EDAn, sticker mig fyra gånger utan att lyckas och en annan barnmorska får komma och göra det. Hon klarar det på första försöket! Narkosläkaren kommer och ska lägga EDA. Det var svårt att lägga på mig då jag tydligen har mycket underhudsfett på ryggen och efter 3(!) försök lyckas han till slut. Efter ytterligare en kvart är jag i himlen! Jag känner inga värkar, utan bara ett tryck neråt som går att hantera. får två påfyllningar och efter undersökning har jag på tre-fyra timmars vila öppnat mig till 8cm och hon masserar bort en tunn kant som är kvar.
Under tiden jag njuter av EDAn njuter David av att få sova lite. Han har ju inte heller sovit på lika länge som jag. Jag slumrar till mellan varven.
Efter undersökningen sätter jag mig på en pilatesboll med benen rakt ut i luften för att hjälpa till med det sista. Efter 30 minuter skriker jag att det går inte att hålla emot längre och kroppen börjar krysta av sig själv. Mellan en värk så tar jag mig upp i sängen och barnmorskan känner bebis huvud precis ovan bäckenbotten. Lägger mig på sidan med benstöd och blir beordrad att bara trycka på när det verkligen inte går att bara andas. Kör på ett tag och hamnar sen på alla fyra med sackosäcken framför mig. David peppar mig och vi kämpar vidare med krystvärkar. Jag frågar om det händer nått och barnmorskan bara skrattar och säger, "massor, men känner du verkligen inte det?" Nej, jag kände verkligen inte det!
03.00
Sitter upp med böjda men och nu är det dags att krysta ordentligt. Barnmorskan hotar med värkdropp om jag inte fokuserar och kämpar ordentligt och det hotet fungerar verkligen! Jag tar i, för kung och fosterland och barnmorskan vägleder mig helt fantastiskt! Det kommer ett avgrundvrål från mig i varje krystvärk och helt plötsligt tar barnmorskan min hand och jag får känna huvudet, jag känner lite klibbigt hår.. två krystvärkar senare bränner det något infernarliskt och barnmorskan säger att jag ska flämta, bara flämta. Men kroppen vill annat och trycker på av sig själv och ut kommer huvudet, lite för fort men ack så välkommet! Efter 20 minuters effektivt krystande är han äntligen ute och börjar livet med ett gallskrik och en rejäl bajs på mamma. 3020g lätt och 50cm lång!
Jag blir sydd med två stygn utvändigt i slidmynningen mot mellangården och fyra invändigt. Smärtan av bedövningsprayen är värre än smärtan under den stunden han var på väg ut!
Över lag en helt fantastisk förlossningsupplevelse trots den låååånga latensfasen och mina egna problem med spänningar och panik över att tappa kontrollen!
