Jag hade inte tänkt köpa ett från början, men när Elise var 11 dagar så låg hon i vagnen och sov, och hon reagerade inte när jag rörde henne, inte ens när jag tog upp henne och buffade. Vi ringde ambulans, tog en kvart för dom att komma hit och en kvart in till sjukhuset, på den tiden öppnade Elise ena ögat lite halvt, samt tryckte ifrån lite med ena benet. Sen kollade hon på mej i hissen på sjukan och inne på barnakuten började hon gråta. Dom tog massa prover och vi fick sova kvar, men det var inget fel utan antagligen var hon bara jättetrött (hade varit vaken i två timmar) och att vi inte hade sett henne sån förut... Innan dess var jag lite nojig, efter det var det väldigt mycket värre.
Min mamma köpte larmet men det tog ett tag innan jag började med det, just för att jag tänkte att jag kommer vara ännu mer nojig, men jag kunde inte ha det och strunta i det, för skulle det då ha hänt något då skulle jag förbanna mej själv. Nu känns det tryggare (inte tryggt för jag kollar henne ofta ändå).
Jag är så mycket mer hönsmamma än vad jag trodde jag skulle vara. Man har liksom fått hjärtat utanför kroppen, väldigt sårbart!