Jag vill inte leva såhär mer... (flytta isär eller ge det en sista chans och testa på särbolivet?)

Våga

Åh, det är som om du skumme beskriva mitt o sambons förhållande
Funderar oxå på att lämna, bara barnen som håller nog kvar. Vet inte om jag fixar att ha barnen på halvtid

Det du skriver skulle lika gärna kunna varit jag som skrev, nästan in i minsta detalj. Har precis separerat för en månad sen, och själva känslan att bo själv är faktisk skön. Ingen som har en massa åsikter men vägrar göra nåt själv, ingen som hela tiden ska tycka tvärtemot och tycka att vad jag än vill, så är jag dum i huvet. Tyvärr tror han fortfarande att jag ska fixa allt det praktiska, trots att vi pratat om det innan och jag sagt ifrån att det går inte, och det håller på att knäcka mig. Mitt råd till dig är att separera, han kommer ALDRIG ändra sig om han inte måste. Du kommer må så mycket bättre när du vet vad du behöver göra själv och inte hoppas på att nån annan ska lyfta en han då och då. Dessutom sparar det faktiskt tid och ork.

Ja förstår dig, idag är första dagen jag är utan min dotter sen hon föddes. Känns jätte jobbigt, jag försöker rada upp med tv så det e ljud i bakgrunden och har inte ätit så mycket idag.... är helt slut men jag tror det blir bättre när man ommer in i de rutinerna...

Vad tråkigt att ni också har det så. Jag är inte så rädd för barnens skull, tror vi skulle lösa det bra och vi är båda överens om att barnen är alldeles för små för varannan-vecka-boende så hade förmodligen blivit så att vi haft varannan helg och han t.ex haft dom tis-ons varje vecka och jag resten. Vi pratade om det (rent allmänt alltså) för länge sedan vad man skulle göra när det diskuterades separationer i bekantskapskretsen. Jag är nog mest rädd för att ångra mig sedan och då förlorat honom eller för att jag aldrig igen ska träffa någon (kanske löjligt jag vet). Våra barn skulle nog inte fara illa på nåt sätt av att vi separerade, de är med mig mestadels av tiden ändå och ärligt talat tror jag knappt de skulle märka om pappa flyttade. De skulle givetvis undra över varför de skulle bo på två ställen men tror inte de skulle fara illa alls, kanske snarare tvärtom. Även om vi inte bråkar direkt framför barnen så de far illa så vill man ändå att dom ska få växa upp med kärleksfulla föräldrar, vi är mest som kompisar...

Det är väl fördelen med min sambo, han tar barnen och vi hjälps åt bra med dom. Men sen får jag sköta resten v hemmet. Tror inte heller jag kommer kunna ha kvar min hund, vem ska gå ut med henne när barnen har lagt sig? Skulle kanske funka om jag fick lgh på bottenvåning med uteplats..

den där känslan tampas jag också med. tänk om jag ångrar mej o då förlorat honom....
jag vågar inte ta steget
vill ta steget
vill inte
ahhhhh

Har ni varit på familjerådgivning? Jag vet att många är skeptiska till det - precis som jag var innan vi var där. Vi fick stor hjälp där, inte direkt i form av konkreta råd men hjälp att formulera vad vi vill ha ut av förhållandet och vad vi upplevde var fel. Dessutom var vi båda tvungna att lyssna ordentligt på hur den andre kände och tyckte. Livet är inte perfekt nu 2 år senare, men helt ok. Barnen har dessutom blivit större och livet enklare iaf på det sättet.

Nu vet jag ju inte hur gamla dina barn är, men de första åren ÄR pest för många och det är inget konstigt då att sexlusten försvinner - jag tycker egentligen att det är först nu när våra är snart 5 resp 8 som jag börjar ha det riktiga intresset igen. 

Och igen med familjerådgivningen, den är absolut inte bortkastad även om det blir separation - tvärtom! Skillnaden är att fokuset är att alla inblandade ska må så bra som möjligt även under den processen.

Lycka till hur det än blir.... 

Vi har aldrig provat familjerådgivning, jag föreslog det en gång för länge sedan men sambon bara fnyser åt det. Han tycker att man kan inte fixa en sån sak själva så kan man lika gärna separera... Han är inte den som skulle diskutera sina känslor framför någon annan, inte en chans. Tyvärr, jag skulle annars gärna testa. Det skulle nog vara nyttigt att få en opartisk syn på förhållandet. Kanske är det vad man behöver, nån utomstående som kan peka lite finger och säga att "nej nu har nog faktiskt *** rätt". För våra gräl slutar ju alltid med att ingen ger sig sen går vi och lägger oss arga på varandra, vaknar upp morgonen efter och det är glömt sen börjar det om. Men så ska det ju inte vara, man måste ju kunna lösa saker. Men min sambo har inget intresse i att ens fundera på hur jag känner mig, han tycker det han tycker sen är det bara så. För honom är man klen och barnslig om man gråter (för att man mår dåligt för nåt) osv.

Barnen är 3 och 2 år.

Vi testade familjerådgivning en gång men han vägrade lyssna på vad rådgivaren sa, han hade ju redan bestämt sig och kunde inte tänka sig att fundera på andra sätt eller andra möjligheter... Jag använde tiden mest åt att lyssna på vad han sa eftersom han inte ville prata så mycket annars, och rådgivaren tycktes liksom jag förvånad över att man kan bara släppa allt för ett infall... Men trots allt var det bra, jag insåg då att han aldrig kommer att ändra sig, inse något med någon annans "hjälp" utan han får i så fall komma fram till det helt själv. Hans instälning till det mesta är rent egoistisk och barnslig men ändå tycker han precis som din sambo att det är barnsligt och dumt att gråta och visa sina känslor...

Hej

Jag känner också igen mig jätte mycket i det du skriver. Vi har varit sambo i 4 år och har en dotter på 2,5 år. Vi har haft det dåligt länge egentligen, men aldrig pratat om att separera. För det har varit upp och ner och sen har det blivit att man vant sig vid att det inte är helt bra. Jag har känt länge att jag vill lämna honom, men inte kunnat/vågat pga dottern och för att vi bodde i Spanien. Nu bor vi i Sverige sedan ca ett halvår och i veckan pratade vi om separation. Det jobbiga är nu att när vi har pratat om det så känns det alldeles för verkligt och jag blir rädd. Men jag vet att det kommer bli bra så småningom. Att vara utan honom alltså.. Han var bortrest precis i två veckor och jag mådde bra och var glad mest hela tiden. När han kom tillbaka fick jag ont i magen igen...

Men hur hanterar man att bo tillsammans tills sambon hittar någon annanstans att bo? Det kan ju ta lång tid..Då ska man bo under samma tak och gå runt och veta att man ska separera..usch..

Så jag säger som andra. Våga göra det! Man ska aldrig ångra det man gjort utan det man aldrig gjorde.

Jag funderar också på att lämna min sambo... Han är så negativ och hjälper aldrig till med någonting. Barnen anser han att jag ska ta hand om han skulle aldrig för sitt liv hjälpa till med tandborstning eller bad på kvällarna. Ibland tömmer han diskmaskinen men sedan är det stopp. Jag jobbar heltid och är borta från hemmet 10 timmar varje dag och är jättetrött på kvällarna och skulle uppskatta mer hjälp och kanske en lite mer positiv inställning till livet från hans sida. Han pratar om våra barn som om de var bördor och när någon i bekantskapskretsen ska ha barn kan han vräka ur sig ojjjj ni har ingen aning vad som väntar er osv. Jag älskar våra barn över allt annat och de är ganska glada för sin pappa för de fattar ju inte vad vi har för problem utan ser honom som en kul typ och därför är jag tveksam till separation för jag vill inte att de ska vara ledsna och behöva sakna sin pappa. Jag hoppas också att förhållandet ska bli bättre och har föreslagit parterapi men han bara fnyser åt det han med................ Sedan är det hela den praktiska biten också med att vi bundit huslånen på tre år och måste betala dessa räntor till banken under desa tre år varje sig vi sält huset eller ej..

SUCK

Skulle kunna vara mina ord oxå

Jag vet inte om jag orkar längre ? samtidigt är jag å feg att ta upp diskusionen med min man, han är ingen människa man "pratar" med. Han blir så arg & tycker att allt funkar jättebra, självklart i hans ögon då jag gör allt hemma

Jag är så ledsen, mest ledsen hela tiden, vet inte hur jag ska sortera ut mina känslor ? Jag orkar snart inte längre, vill bara lägga mig ner & gråta .... 

Till er som inte vågar ta steget att lämna: Boka tid hos en samtalsterapeut/psykolog/kurator och diskutera igenom situationen, be om hjälp i ett svårt beslut En psykolog kan ge bra stöd och uppmuntran, kan hjälpa er att bena upp situationen så att ni ser klarare på den. Så att ni kan se på situationen som en utomstående där känslor inte är inblandade. Ni kan också få hjälp med att bli mer självsäkra och få bättre självkänsla.

Det är inte förrän ni känner er starka som rätt beslut kan tas. Först då ni kan se klart på saker och ting och kanske inse att det finns ett annat liv bortom det olyckliga som ni lever i nu. När ni är trygga i er själv, det är då ni vågar!

Jag menar alltså att ni ensamma, utan sambon som ni vill lämna, ska gå på samtal.   

Det var nåt av det mest förnuftiga jag hört på länge