Arga bebisar och sömnmetoder

MalinEddie, jag kan tyvärr inte citera från mobilen, men jag förstår inte varför du ställer frågor till mig om de där metoderna du pratar om. Jag har ju precis förklarat att jag varken har provat eller skulle få för mig att prova dem, att det hela låter både hemskt och obegripligt. Nu hoppas du att jag ska förklara hur jag tänker kring att barn kan bli trygga av att bli ignorerade!? Hur tänker DU?

Va? Jag förstår fortfarande inte vad du vill att jag ska utveckla eller förklara men det JAG menade var bara att om det verkligen är sant att barn somnar tyst och lugnt i sin säng efter ett par kvällar med den här metoden, har jag svårt att tro att ORSAKEN till tystnaden skulle vara att de tystnat pga av att de "gett upp", att de insett att det är meningslöst att uttrycka behov eftersom de ändå bara blir ignorerade och övergivna. Metodens påstådda effektivitet torde ju bero på något annat eftersom det i alla andra sammanhang kräver betydligt grövre försummelse än att ignorera ett barns skrik i fem minuter, för att de ska ge upp och bli helt tysta. Jag utgick från mina egna erfarenheter av att ha nattat mina egna tre barn, och mina 25 år som förälder och 25 år med många andra barnfamiljer i bekantskapskretsen. Min äldste pojke somnade nästan alltid själv, han ville det och älskade sitt eget sällskap den sista vakna halvtimmen på dagen. Detta gjorde han knappast för att han var försummad eller ignorerad. Barn nr två däremot, ville aldrig somna ensam och behövde naturligtvis heller aldrig göra det.

Jag undrar varför metoden fungerar, om den nu gör det, för de gånger jag tvingats avbryta nattningen eller inte kommit snabbt till barn som skrikit, så har de ju aldrig tystnat utan blivit jätteledsna och rädda och skrikit etter värre. Jag tror det krävs oerhört grav försummelse innan barn tystnar av den anledningen. Blir de tysta av den där metoden så borde det väl vara för att de fått svar på sin fråga - typ att ja, mamma är i närheten och hon är lugn och glad, alltså kan jag vara trygg och sen kommer vissa ungar på att de trivs med att somna själva. Jag vet ju inte, eftersom jag aldrig provat men visst låter en sådan förklaring rimligare än att de skulle bli lugna av skräck och övergivenhet? Tänk på hur barn är när det gäller t ex godis i affären. Vissa perioder skriker de hela tiden efter sötsaker och leksaker, men är man tydlig och förklarar lugnt att på lördag får du men inte idag, så slutar de ju skrika om godis. De slutar ju inte för att de blivit försummade utan trygga med att mamma håller vad hon lovar, godis får jag på lördag. Nu skulle jag själv aldrig få för mig att sätta gränser gällande närhet och tröst, men det jag menar är att det låter helt orimligt att det ens GÅR att få barn att bete sig som trygga och lugna med hjälp av försummelse.

Natti