Jag tappar tålamodet på min son så lätt - instabil.

Jag ger dig tusen styrkekramar och hoppas att vårsolen gör dig lite piggare! Skriv till mig bara om du behöver någon att prata med!

Jag tror att det är bra att du funderar på det och rannsakar dig själv lite, för det låter inte som om varken du eller barnet mår bra av att dte blir så här.

1. Försök att skaffa lite avlastning så du har möjlighet att bara vara med 3:åringen nångång. Göra saker på hans villkor nångång så han känner att han är vvärdefull oxå. Plus att du kan ge honom 100% uppmärksamhet då.

2. Kanske är det nåt annat som gnager som gör att du reagerar kraftigare än väntat. Att du känner krav på dig att göra saker som du inte hinner för att han oxå vill ha din uppmärksamhet? Undermedvetet kanske du tycker att han ska klara mer än han gör, nu när han är så stor?

3. Prata med en bvc psykolog och få lite tips och råd och peppning

Jag känner igen mig i vissa saker du säger. Jag har en dotter på 4 och en son på 3 mån och min stora tjej kan driva mig till vansinne ibland
Det jag försöker göra just nu när jag är så trött är att välja bort vissa konflikter som jag kanske skulle ha tagit annars och låta vissa bagateller vara.
Jag tror att just detta testande bara trappas upp om man möter barnen i konflikterna hela tiden.
Dom vill ju ha en reaktion och det får dom.
Det är ju ett måste att vara koncekvent (stavning?) oxå och det kan vara lite svårt om man är trött och less och då tror jag att det är bättre att låta vissa saker rinna ut i sanden istället.
Sen kan det kanske vara en bra ide att du går ut och ställer dig på trappan i stället för honom ibland allra helst när du känner att du blir för arg.
Hoppas du hittar en bra lösning och om du känner att du behöver någon att byta tankar med som vet hur du har det så tveka inte att skicka ett medelande direkt till mig.
Kram

Jag känner igen mig i allt du skriver har också en bäbis på några månader och en 2½ åring hemma. När dem väl ligger och sover så kommer de dåliga samvetet fram.
Nu har jag ändå haft turen och fått ett lungt och glatt barn, så jag kan spendera jätte mycket tid till den store pojken. Dem gångerna jag sätter honom på rummet försöker jag att vara lugn och där får han sitta någon minut, och förklara för honom varför han fått sitta där. Sedan ber jag om en kram.
Mitt tålamod kommer nog inte tillbaka fören jag får sova på nätterna, hoppas de blir snart.
Lycka till

TS och Mallis78:

Kan det inte vara så att storasyskonen är sotis? Även om de också får uppmärksamhet så kanske de känner sig åsidosatta nu när det finns en annan som konkurrerar. Allt fokus läggs ju oftast på den nytillkomne, även hos släkt och vänner. Om ni har möjlighet kanske ni ska spendera tid enbart med storebror/storasyster.

Jag tycker att treårsåldern är en rätt krävande ålder och så fort man sovit sämre och är tröttare orkar man inte lika mycket. Jag brukar bestämma mig då jag stiger upp att idag ska jag vara glad och inte bry mig fast de trotsar, jag sätter upp mål för dagen och tänker idag ska jag göra det och det med barnen och det fungerar faktist rätt bra för mig.

Är man trött känns ju allting mycket värre, ljuden är högre och situationerna känns jobbigare. Jag brukar gå in i något annat rum då jag känner att jag blir arg eller så. Jag blev aldrig arg förr så jag kan inte förstå varför barnen tar fram den egenskapen hos mig!

Anonym: Jo nog F-N är hon sotis allt.. och tro mig att det går inte att göra mycket mer än vad jag gör just nu. Nu är det faktiskt hanterbart och jag ville bara ge lite av mina råd till TS.

TS: Jag förstår att din treåring testar dig, när du ägnar så mycket uppmärksamhet åt den "underbarar" bebisen....Killen är ju för f*n bara TRE ÅR! Och att skicka ut honom....In på rummet är en sak, det är väl okej, men UT....I vinterkylan....

Jag undrar bara om ni råkat sätta upp en massa nya regler nu när bebisen kommit?
Innan den nya bebisen var det ju han som var minst och fick ALL uppmärksamhet, jag har själv märkt att helt plötsligt när den nya bebisen kommit så ser man helt plötsligt sitt äldsta barn med nya ögon. På bara en dag så tycker man att dom blivit så stora även om dom inte har förändrats ett dugg.
Försök att tänka efter, är du helt säkert att ni inte blivit strängare mot honom på senare tid? I så fall försök att lätta på reglerna för att ha fått en ny bebis är ju en ganska stor omställning även för eran son.

Jovisst ser man honom med nya ögon. Han blev stor över en natt känns det som. Men det är ju så det brukar kännas har man hört.
Ska försöka välja mina strider bättre och lätta lite på regler. Vet att det är en jättestor omställning för sonen att få ett lillasyskon. Självklart är det en form av svartsjuka.
Har oxå tänkt på att umgås mer med honom ensam. Behöver vi nog båda. Kommer att få möjlighet till det snart.
Tack för alla tips. Ville ju bara skriva av mig lite när man känner sig som värst.

Jaha, då var denna dagen förstörd oxå då. Har precis haft ett kollosalt bråk med honom igen. Han satt i sin säng o kollade på tecknat nu ikväll när jag skulle lägga lillan och så börjar han att skrika o bråka. Då varnade jag först en gång - han fortsatte. Då stängde jag av TV:n. Mer skrik o bråk.

Sen ville han att jag skulle läsa en bok inför nattningen. Ja- så fort jag gett lillan välling och hon sover. Hon är jättetrött sa jag och kommer somna alldeles strax. Då börjar han skrika på mig och följer efter mig och håller på för full hals så att inte lillan kan äta ett dugg. Jag blir vansinnig o säger att slutar han inte så blir det ingen bok heller. - Han fortsätter.
Fullständig kaos...jag stormar upp, sliter med honom - in i hans säng. På med täcket, släcker och säger gonatt. Går ut. Han följer efter givetvis. Han skriker att han vill läsa bok.
-Glöm det nu, sa jag. När det blir sånt här bråk så är det bara att glömma!!!!!!!

Sen blir jag så arg på mig själv för jag ger honom verkligen dåligt samvete och säger typ: Nä, nu skiter jag i det här.... Nu orkar jag snart inte vara mamma till dig mer. Nu vill jag härifrån. Hotar oxå med att ringa pappan (är borta under kvällen idag) - och berätta att han inte håller vad han lovat honom - nämligen att vara snäll mot mamma idag.

Bara massa sånna saker som jag vet får honom att bli ledsen. Jag VET, att det är fel, men jag blir så arg, och frustrerad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Blir så arg ibland att jag nästan har lust att slå honom -fast jag gör det INTE!!!!!

Borde nog snart söka hjälp känner jag, men vägrar gå till BVC-psykolog. Är livrädd att situationen ska missuppfattas och bli ett ärende för soc.
Vi ÄR en väldigt kärleksfull familj och jag älskar mina barn till fullo.
Idag vet jag att mitt utbrott beror på sömnbrist då jag knappt sovit alls inatt. Går som i ett töcken och känner mig bara död inombords just nu. Fast med en massa skamkänslor, rädsla, ilska, och sorg.

Jag vet att jag säkert kommer få en hel del bitska kommentarer utav er nu och jag är värd dom - jag vet. Men döm mig inte för hårt. Vi är en väl fungerande familj som sagt var och jag är mkt pedagogisk i övrigt. Jag känner bara att jag hamnat i ett farligt mönster här som jag absolut måste göra mig kvitt. Jag gråter och hatar mig själv just nu.

Men snälla tjejen.. sluta döm dig själv så hårt..
Om någon skulle ge dig skit för att du mår som du gör så har dom aldrig varit i en liknande situation. Men jag tycker du ska prata med en BVC sköterska.
Jag ringde till husläkarna för någon vecka sen och grät i örat på den sköterska som svarade för att jag var så förtvivlad och jag sa till henne att jag måste vara världens värsta mamma..hon svarade mig följande: - om du inte ringt mig så hade du varit en dålig mamma. Ingen ser ner på en människa som kan erkänna att man har problem det är bara människor som är trångsynta och som inte själva har problem (eller så har dom det och kan inte erkänna det).
Du måste söka hjälp för det kan inte fortsätta så här både för din skull och dina barns.
Jag tänker inte komma med massa råd för jag förstår att du försökt allt.. men jag ber dig.. sök hjälp innan tanke blir till handling.. för det är så lätt hänt skulle jag tro när det bara rinner över.
Som jag skrev förut om du behöver prata mer så finns jag här så tveka inte att höra av dig.
Många styrke kramar //M

Ilskan är väl en sak, tycker absolut att du ska kontakta bvc om det. Jag lovar dig att du inte är den enda som har haft det som du har det nu. Inget kommer att hända förutom att du får råd och hjälp med att hantera stressen, tröttheten och irritationen som du känner nu.
När din man är hemma hur brukar kvällarna se ut då? Måste han alltid "vänta" på lillasyster eller brukar ni natta varsitt barn?
Har du prövat att förbereda honom tidigare under dagen hur ni ska göra på kvällarna.
Jag tänkte att du som en liten hemlis kunde säga att "stackars" lillasyster som inte får vara uppe lika sent som sin duktiga storebror och att när hon har somnat så får hon inte vara med och mysa och läsa en rolig bok tillsammans.
Jag brukade göra det med min äldsta (gör det fortfarande ibland) och då när det är dags att lägga lillasyster, som är 1 nu, så brukar vi smyga omkring som att vi har en hemlis tillsammans som den minsta inte får vara del i.
Hon blev jätteglad och kände sig både stor och duktig när jag delade ett sånt förtroende med henne, kan vara värt att prova någon gång.

hailey: Tack för tipset. Ska absolut prova det. Och när sambon är hemma är det inga problem. Vi har samma rutiner då som jag hade igår. Lillan får välling o somnar medans sonen ligger i sin säng o tittar på tecknat. Sedan läses en bok...

Ska gå iväg o fika med en god vän nu. Har pratat av mig lite med henne och hon är underbar på goda tips och pedagogik.