Vi ska separera och jag ska flytta. Sambon ska bo kvar ett tag till, men kommer sälja huset på sikt, då han inte har råd att bo där själv.
Vi har en son som precis fyllt två, sambon säger att sonen ska stanna här, men att jag kan flytta. Vill ju ha med mig honom, att flytta från mitt barn finns bara inte!
Vad ska jag göra? Sonen är ju skriven här, och pappans godkännande behövs ju för att han ska kunna flytta!
Komma överens och dela på ansvaret om barnet?
Eller så stannar du kvar i huset, behåller sonen och kickar ut mannen.
Delad vårdnad vv?! En självklarhet för mig.
Finns det ingen möjlighet att bo kvar båda en tid för barnets skull? För lika lite som du vill flytta utan barnet vill ju han att barnet flyttar utan honom....
Vi har redan bott tillsammans i åtta månader efter att det tog slut. Kan ju inte fortsätta i evighet att bo med mitt ex, och nu har jag fått egen lägenhet.
Bo kvar själv i huset går inte, dels har jag inte råd och dels har jag fått en lägenhet, medan sambon inte har någon än.
Självklart ska vi ha gemensam vårdnad, men jag tycker barnet är för liten för växelvis boende.
Att flytta från barn finns bara inte säger du - ja kanske så pappan känner med har du tänkt på det? Varför utgår du från att det är okej för pappan att inte bo med ungen när du själv inte vill det. Vv låter bäst för ungen
Jag tycker inte det är för tidigt om man märker att det fungerar. Man får ju naturligtvis testa sig fram. Börja med en natt och sedan öka på osv. Det är ju lika jobbigt för både mamman och pappan...
Därför att vi har helt olika känslor och relation till "ungen".
Min sambo tar visserligen hand om honom i den mån att han ger honom mat och ser till att han har kläder och ren blöja på sig. Men jag har aldrig någonsin sett någon fysisk kontakt i form av pussar, kramar eller gos från sambons sida. Han kan resa bort en vecka med jobbet utan att blinka, saknar inte ens sonen, medan jag inte vill vara i från barnet så länge. Han tycker att han är jobbig och har noll tålamod med honom. Han har prwecis fyllt två, och man kan inte föränta sig att han ska veta hur man beter sig i alla situationer.
Växelis boende rekommenderas först från tre års ålder för övrigt.
En allmän rekommendation är inte alltid det bästa för barnet i olika situationer.
Vad är det som säger att ett barn from dagen den fyller 3 klarar av det bättre än ett barn som är 2? Individuellt precis som med allt annat. Jag tror på att prova och känna sig fram. Vana och övning ger färdighet varesig man är liten eller stor. Men jag förstår att det är jobbigt.
Tack för svar!
Kanske inte framgick riktigt, men är mest intresserad av vem som juridiskt har rätt att ha barnet boende hos sig.
Antar att det är den som bor kvar i huset, eftersom barnet är skriven där.
Skulle inte säga att han är en dålig pappa direkt, han kan säkert ta hand om sonen, men han har svårt för det känslomässiga. Har varit på föräldrarådgivning pga det, men det blev mest jag som gick dit och det gav därför inte särskilt mycket. Tålamod har han inte heller, han ballar ur mer eller mindre när sonen skriker eller trotsar.
Sonen är ett mycket krävande och känsligt barn, och varför han inte kan låta mig ta med honom vet jag inte.