Det där är inte autism, det tyder däremot på viss anknytningsproblematik. Autism kan inte märkas så här tidigt hos spädbarn och i synnerhet inte på de sätt du beskriver. Jag tycker du omgående ska kontakta BVC och ge dem samma "lista" som du har skrivit här, för ni behöver självklart stöd och hjälp så att ni vet hur ni ska bemöta beteendet hos dem på bästa sätt.
Vissa varningstecken kan man titta efter redan vid 18 månader:
Att de fick en så pass dålig start med kejsarsnitt och att du inte ens fick möjlighet att ha dem hos dig första natten påverkar naturligtvis anknytningen negativt! Fick ni ingen vidare hjälp senare för hur ni på ett mer aktivt sätt kunde stärka anknytningen genom att jobba extra med samspel och anknytning? Mig veterligen brukar sådan hjälp erbjudas om man haft en svår start där bebis tvingats vara ifrån sina föräldrar efter födseln.
Att ni sedan dessutom kontinuerligt fortsatt mata med bebisarna vända ifrån er eller helt utan fysisk kontakt, burit med dem vända ifrån er osv, så har ni ju bara stärkt detta ytterligare, liksom att ni uppenbarligen även lämnar till barnvakt kontinuerligt. Allt sammantaget, allt som ni gör som du skrivit, bekräftar bara den dåliga anknytningen som de började utveckla från start. Ni skulle istället behöva göra raka motsatsen, jämför vid adoption tex. I många fall behöver de nya föräldrarna isolera sig fullkomligt med bebisen/barnet för att kunna starta en trygg anknytningsprocess. Eftersom de dessutom var prematura, blev ni inte uppmuntrade till kängurumetoden? Det är också ett verktyg och ett aktivt förhållningssätt för att stärka anknytningen hos barn med den typen av svår start. Hud mot hud så mycket som möjligt osv. Är inget av detta bekant för dig? Det verkar ju som att ni istället för att med hjälp av sådana här små (och stora) hjälpmedel och detaljer bara fortsatt i samma negativa och otrygga anknytningsmönster...
Det är svårt att säga vad ni "bör göra" över ett forum utan att ni får träffa en kompetent person i verkliga livet som kan bedöma det faktiska samspelet och vad som lämpar sig för just er. Det går ju inte att säga om samsovning är vad som passar just i ert fall, det finns mycket annat man kan börja med. Det finns en uppsjö av olika samspelslekar som bebisar kan tycka om, sådant som uppmuntrar samspel utan att man behöver "tvinga sig på" som du säkert kanske upplever att du gör om ni börjar samsova. I detta läge är det ju inte den fysiska närheten som är mest relevant egentligen, utan det är hur den sker och hur du och pappan bekräftar kontakten med bebisarna.
Slutligen, om det nu är anknytningsproblematik, vilket verkar högst troligt, så är det ju inget som simpelt avhjälps med lite samsovning. Ni behöver antagligen professionell hjälp så att ni får konkreta medel för hur ni ska förändra anknytningsmönstret, detta självklart så snart som möjligt. Och det är ett mysterium för mig om det är så att ni faktiskt inte alls haft tillstymmelse till sådan kontakt tidigare, redan i samband med vistelsen på BB. Nu mellan 7-9 månaders ålder ungefär startar nästa kritiska fas i anknytningsprocessen, då utvecklingen och användningen av en trygg hamn och säker bas börjar. Det är ett ypperligt tillfälle nu, men inte om några månader, att då försöka få till en förändring till det positiva.
Tillägger bara kort, att du är med dem hela dagarna är såklart helt irrelevant. De allra flesta som utvecklar otrygg anknytning är ju med sina föräldrar. Det handlar ju inte om det, utan det handlar om det samspel som faktiskt äger rum mellan er.
Det är väldigt vanskligt att gå efter sådana "tidiga tecken" eftersom det faktiskt sällan stämmer helt enkelt. Det finns inte tillräckligt med vetenskapligt stöd för att olika former av avvikande beteende under spädbarnsåret kulle vara varningssignaler just för autism, det kan bero på väldigt mycket annat. Det man främst går på inom autism är ju också sådant som inte utvecklas hos normalutvecklade barn förrän långt senare, som tex språk och social utveckling.
Om man ser just till den här listan så ser man ju att TS bebisar redan nu utvecklat mer socialt spel och "språk" än så, men självklart är det så att en oro ska tas på allvar och kontakt med BVC tycker jag absolut att hon ska ta!
Jag har ingen erfarenhet av tvillingar och det kan säkert ligga något i det flera redan poängterat att de får ett så pass starkt band sinsemellan, det borde ju dock rimligtvis inte hindra att en anknytning sker med föräldern. Jag tycker att du ska söka vidare kontakt, eftersom ju tidigare man får reda på om något är fel desto bättre är det naturligtvis. Vare sig det är anknytningsproblematik, NPF eller något annat. BVC brukar inte alltid vara ett så bra stöd utan rycker ofta lite på axlarna eller vet inte hur de ska bemöta familjer där barn uppvisar avvikande beteende eller utveckling. Men du kan exempelvis kontakt BUP, barnmottagningen eller som sagt soc för att få vidare hjälp.
Låter ju dock som ett mycket märkligt agerande från personalens sida på BB att inte främja vare sig amning eller anknytning, och att de gav prematurer napp ?! istället för att låta dem amma, låter ju helt vrickat. Att du sedan blev ombedd att dra ner på amningen är ju sorgligt, jag blev också ombedd att göra det då min första dotter hade svårt att gå upp i vikt i början. De påstod samma sak, att det "kräver mer energi än vad de får". Ha! Vilket bullshit. Är väldigt glad idag att jag inte lyssnade på de flesta av alla okunniga råd vi fick från dem, jag fick glädje av en lång helamning för att jag gjorde raka motsatsen till deras idiotiska råd. Började istället läsa på allt jag kunde komma över själv, eftersom det mesta vi fick höra från BVC var rena galenskaper, så blev ju tvungen att bli min egen expert
Men den forskningen som jag hört talas om när det gäller bristande anknytning och beteenden som liknar autism har gjorts på rumänska barnhemsbarn. I sådana extremfall kan jag också tänka mig att barnet får ett beteende som kan likna autism. Men att hamna på neonatalen och att bli matad med flaska utan kroppskontakt skulle kunna leda till att man utvecklar autismliknade symptom låter lite konstigt tycker jag. Min tolkning av TS är ju att hon är väldigt lyhörd och har gjort just på det sättet som har fått hennes barn nöjda, precis som normala kärleksfulla föräldrar gör. Man kan ju bara erbjuda kroppskontakt och víll barnen inte ha det så måste man ju respektera det. Skulle det verkligen kunna leda till anknytningsstörningar?
Och det finns såklart betydligt mer forskning än den på rumänska barnhemsbarn (som förövrigt inte hade någon anknytning alls, det är just därför de är så speciella eftersom normalt sett sker det alltid en anknytning i någon form). Men det är självklart väldigt svårt att uttala sig något om anknytning när man inte alls är insatt. Liksom jag inte har erfarenhet av spädbarn med autism.
Ja om man kan ASD och småbarn så ser man nog vad som är anknytning och vad som är ASD. De som forskar på spädbarnslabbet om syskonprojektet borde vara experterna i Sverige. Eric Zander mfl. Men små barn är svårbedömda. Om man ska ställa tidig diagnos krävs nog att man umgås flera gånger med barnet. Under sonens utredning bedömdes även anknytningen förutom ADOS och utvecklingsbedömning och enligt psykologen hade vår pojke en trygg anknytning. Hon baserade det dock endast på att han kom och sökte tröst hos mig när han var ledsen och när han blev orolig. Någon mer avancerad test än så gjordes inte på den biten.
Hur är det med anknytningsproblematik och samspel generellt? Är kontakten med andra männsikor både flyktig och distanslös för barn med anknytningsproblem? Jag tycker tex. att många barn med ASD kan söka kontakt med vem som helst (distanslösa), men att kontakten ofta är kortvarig och snart fladdrar barnet vidare till något annat som fångar intresset. Min son kan nog sätta sig i knät eller ta vem som helst i handen. Men skulle han bli rädd eller ledsen för något så skulle han komma till mig direkt.