Min fru vill ha ett femte barn...
Hej,
skriver i hopp om att få lite stöd och råd. Det är nämligen så att min fru vill ha fler barn vilket jag inte är speciellt pigg på.
För min egen del hade jag varit nöjd med två barn vilket även var det vi pratade om när vi träffades. I dag har vi fyra barn (av båda kön). Vi har alltid haft extremt lätt för att bli gravida och preventivmedel har inte fungerat som vi hade hoppats.
Nummer tre och nummer fyra gick jag motvilligt med på. Framförallt nummer fyra var jag stor motståndare till men vi valde ändå att ha barnet.
För ett drygt halvår sedan så kom frågan om barn upp igen och hon känner starkt att hon vill ha ett till. Jag tror det beror på många anledningar men bl.a. så är en sak att eftersom vi har haft så lätt att bli gravida så gör det att vi inte fått uppleva att planera och göra ett barn utan det har bara hamnat i knät på oss. Sedan beror det nog också på hon inte kunde njuta av förra graviditeten/födseln/bebistiden då hon upplevde att jag var arg över situationen. Därtill är vi nog båda lite "gravidknarkare". Det bästa för båda hade varit om hon konstant hade kunnat vara gravid :)
För min del ser jag mer de praktiska problemen. Redan vid barn fyra så flyttade vi till ett nytt hus (som inte har bra plats för fem barn), köpte en ny bil (som inte har plats för 7 personer + barnvagn). Jag älskar naturligtvis alla mina barn men fyra barn var aldrig drömmen. Vår familj fungerar utmårkt och barnen är väluppfostrade och hjälper till hemma så det arbetsmässiga är inte heller ett stort problem. Ibland önskar man att de vore bråkigare så hon inte skulle orka ett till 
Jag har i ett par månader försökt att komma överens med tanken på ett barn till men har väldigt svårt att göra det (å andra sidan hade jag det med 3 och 4 med men man växer ju in i vardagen).
Som person är man ganska logisk och ser direkt bekymmer med boende, bil och ekonomi. Hon är medveten om problemen men väljer att inte se dem (iaf inte så tydligt). Det är ju också svårt att påverka känslor med logik. Att det börjar bli ganska bekvämt hemma (blöjorna är borta och minstingen går ju att prata med) gör också att man vill stanna i "nästa steg" av barnuppfostran och inte gå tillbaka till bebisstadiet.
Jag vill ut och resa mycket med familjen och visa barnen olika kulturer, låta dem uppleva olika länder och det är svårt med 6 personer, det blir ju inte enklare med 7. Försök att boka ett hotell via webben för 2 vuxna och 4 barn. Det är inte ofta det går...
Jag älskar min fru och vill göra henne lycklig men samtidigt kan jag inte göra mig själv olycklig, då kommer hon också att bli det i förlängningen och vice versa naturligtvis. Vi pratar mycket och öppet om detta men det känns som vi står och stampar.
Funderingen ligger ju också på vad som händer när nummer fem blir 1-2 år, står vi vid samma punkt igen då?
Jag är inte ute efter något svar om vad som är rätt eller fel för det vet jag existarerar inte. Däremot vill jag gärna ha synpunkter och funderingar som kan få antingen mig eller henne att se saken ur ett nytt ljus. Är det någon som har varit i liknande situation? Hur gjorde ni? Är det någon som har fem barn som kan beskriva hur de upplevde att livet förändrades? Är det någon som har tips på en bra bil för 7-persons familjer där man kan få plats med barnvagn och packning med?
Tack på förhand,
Quattro-Dad
