Min sambo vill göra faderskapstest. Har jag fel??

Jag tror du missar poängen med ungefär en mil. Utan faderskapstest så kan han ju faktiskt inte vara 100% säker. Visst, du kan gå på om att han ska liiiiiiita på dig men likväl så kan han ändå inte ha hundraprocentig säkerhet oavsett hur mycket han litar på dig.

Tänk dig att du som kvinna kunde råka bli gravid om din pojkvän/man/sambo/whatever knullade en annan kvinna utan skydd (ja, jag vet att det är omöjligt, det är ett så kallat hypotetiskt scenario), skulle du då inte vilja köra ett test bara för att vara helt säker även om du litade på honom?

Eller vad sägs om att en annan kvinna säger att han är pappan till hennes barn, skulle du bara lita till hundra procent på hans nekande och backa hans vägran till faderskapstest? eller skulle du ändå inte känna att om han nu är så hundraprocentigt säker så borde det inte vara någon stor grej att bevisa det med ett test?

Nu kanske jag är lite cynisk då jag själv dels råkat ut för otrohet och alla tillhörande lögner, anklagelser om svartsjuka, kontrollerande beteende och paranoia som tjejerna vräkt på mig (dock utan barn inblandade i bilden) ända tills det kom fram att jo, hon hade ju knullat med ---- flera gånger per vecka i flera månader (men då var det inför hennes kompisar fortfarande mitt fel för då hade jag minsann misshandlat henne, som tur var så var det mig veterligen ingen som köpte den lögnen). Och dels så har jag sett hur en bekant reagerade på att få reda på att han kanske inte var pappan till sitt barn (kom fram något år efter barnet föddes att hon hoppat i säng med en annan kille ungefär samtidigt som hon blev gravid, i det fallet visade det sig som tur var att det var hans barn ändå men hon hade naturligtvis aldrig tidigare nämnt något om otroheten).

Om man redan från början bestämmer sig för att faderskapstest ska göras så ser jag inte vad som är så kränkade. Sen verkar TS sambo ha en del andra issues och är allt annat än smidig om han väntar med krav/förslag på faderskapstest till efter födseln...

Om jag ska tala från egen erfarenhet så har det varit just när jag fått mina rädslor och misstankar motbevisade som de varit lättare att komma över och gå vidare från.

Men, när det gäller den otrohet jag blivit utsatt för, så har det varit just att jag har litat 100% på tjejen och först när saker har hänt och setts i tillräckligt hög grad att jag inte kunnat ignorera dem så har jag börjat rota i det och då fått mer vatten på kvarnen och av tjejerna (för det har hänt mig flera gånger) fått kastat i ansiktet att jag bara var paranoid, att jag "kränkte" dem genom att misstänka något, att jag var svartsjuk, att jag var kontrollerande och så vidare. När det sen väl kom fram att det rörde sig om otrohet så satte det naturligtvis tillbaka min möjlighet att lita på nästa tjej, ändå har jag gjort det flera gånger. Sedan dess så har det som hjälpt mig mest varit just när jag blivit misstänksam och fått bevis för att tjejen inte var otrogen, för då vågade jag återigen lita mer på känslan som sa åt mig att inte lyssna på rädslan för att hon varit otrogen.

Men det är jag, jag är inte TS sambo så jag vet inte hur han fungerar. Det jag kan säga är dock att just anklagelser som svartsjuka, kontrollerande beteende, paranoia och kränkningar är något man om man blivit utsatt för otrohet lär sig är precis vad den som är otrogen slänger sig med för att försöka lägga ut rökridåer. Så att "sätta ner foten" kan få precis motsatt effekt, i hans ögon kan det passa in perfekt på hur en otrogen person beter sig vilket knappast gör det lättare att avfärda oroskänslorna som rör sig inom honom.

Du förväxlar att veta med att känna.

Även om jag kan hålla med om mycket i ditt inlägg så håller jag inte med om detta. Ett nekande är inte bevis. Jag kan neka till både det ena och det andra, det betyder inte att jag talar sanning. Om hans problem är just att han inte vågar lita på hennes ord så kan hon ju bevisa att hon talar sanning (men det bör även vara tydligt att hon inte tänker fortsätta att konstant bevisa att hon talar sanning utan just att hon gör det för att det ska vara klart och tydligt att han kan lita på henne).Att veta är att veta. Att känna är att känna. Jag kan t.ex. "känna" att min chef hatar mig men det är inte samma sak som att jag vet att min chef hatar mig.

Ja, problemet är att han inte kan/vågar lita på hennes ord och det ska man egentligen inte behöva bevisa. Dock så är det ju så att i många förhållanden så har de inblandade aldrig på något sätt visat att de kan lita på varandra. Vi bör även tänka på att vi nu bara hör TS sida av historien.

Och det finns alltid en möjlighet att hon legat med någon annan, hur mycket man än litar på någon så kan man inte bortse från att hur liten risken ändå är så finns alltid risken där.

Jag anser att jag har betydligt mer balans i min inställning till romantiska partners idag än jag hade förr, förr köpte jag hela "man ska lita på varandra till 100% och utan att ifrågasätta alls"-paketet, efter att detta totalt fallerat för mig upprepade gånger så har jag anammat en mer pragmatisk inställning där jag inte litar på en partner till 100% (men inte heller går runt och är misstänksam i onödan om det är det du tror). Precis som att jag inte litar på kollegor och vänner till 100%, vissa litar jag på till 95-99%, andra antar jag kommer vara opålitliga.

Att kunna lita på någon är inte samma sak som att se denna som ofelbar och någon som alltid går att lita på (alltid betyder här 100%, varenda gång, oavsett omständigheter och yttre faktorer, en person som verkligen är totalt ofelbar i sin pålitlighet, om du tror att din partner är sådan så rekommenderar jag att du tänker om, ingen är helt ofelbar). Det handlar om en avvägning. Skulle jag inleda ett förhållande med en kvinna som jag trodde skulle vara otrogen mot mig? Nej, såklart inte. Men jag antar inte heller att hon är ofelbar och under inga som helst omständigheter skulle vara otrogen, frågan är bara vilka omständigheter det rör sig om.

Jag misstänker att du är kvinna, då är det lätt att säga så eftersom du vet att ditt barn är just ditt barn. För en man är det inte riktigt så enkelt att få den där fullständiga säkerheten på att det verkligen är hans eget kött och blod.

Jag skulle vilja påstå att de flesta inte känner varandra så väl som de tror att de gör (i förhållanden då) och att vi däri finner orsaken till varför folk öht kommer undan med otrohet i den grad de gör.

Jag skulle inte vilja påstå att jag ignorerade tecken på otrohet, snarare så var det just det att initialt så rörde det som om tillfälligheter, sånt som gjorde mig lite lätt misstänksam men som lika gärna hade kunnat vara hjärnspöken från min sida. Men, när jag började rota lite lätt och var bara en aning på min vakt så sparkade dessa flickvänner bakut och det dök upp fler och fler små indicier vilket gjorde mig misstänksam på riktigt och efter ytterligare rotande så började jag se tydliga tecken på att något inte stämde. "Avslöjandet" skedde gradvis, det var inte så att jag kom på någon av dem i säng med en annan kille utan det kom mer och mer småsaker som inte stämde (saker som "jag ska hem till mamma och hälsa på", sen träffade jag hennes mamma på stan några timmar senare men när jag kom hem så var flickvännen hemma igen och när jag nämnde att jag träffat hennes mamma på stan så påstod hon att hon precis kom hem från sin mamma efter att jag drog ner på stan, och då bara inte en sån incident utan just att såna saker hände oftare och oftare, och varje gång jag nämnde det så blev hon lite mer tillknäppt, och t.ex. började ta med sig telefonen in på toa (vilket man ju inte märker direkt utan det blir ett beteendemönster som man lägger märke till så småningom)).

Med en flickvän var droppen som fick bägaren att rinna över när hon hårdnackat hävdade att hon visst hade haft röda trosor på sig när hon gick hemifrån fast jag klart och tydligt kom ihåg att hon haft svarta på sig och de röda "magiskt" försvunnit för att sedan dyka upp ett par dagar senare efter att hon varit och fikat med "killkompisen" som hon var otrogen med (det var när de dök upp igen som jag insåg att mitt minne av trosornas färg tidigare i veckan måste ha varit rätt, hon hade glömt dem hos honom och fått tillbaka dem när de "fikade"). Riktigt klantigt av henne och det krävdes att jag bad henne flytta ut omedelbart för att hon skulle erkänna att jodå, hon hade varit otrogen med den här killen i ett par månader.

Jag säger inte att vi alla är exakt lika inför omständigheter, jag säger att olika personer är olika mycket pålitliga. Det jag protesterar mot är idén att man kan lita på en person till 100%, alltså 100% i dess strikta betydelse, alltid, varenda gång, oavsett omständigheter. Jag försökte tro på det förr eftersom det var så man "skulle" vara, man skulle lita på varandra till 100% oavsett hur mystiskt något verkade, oavsett om man tyckte att något verkade fel.

Vad jag menade i mina tidigare inlägg var då att om TS sambo blivit "bränd" så kan det vara så att han behöver någon form av gest från hennes sida för att visa att hon går att lita på. Men, det beror ju på hur han är som person, hur länge de varit ihop innan hon blev gravid o.s.v. och jag påstår inte att han inte har andra issues, det har han uppenbarligen (främlingsfientlighet och nojjor kring detta bl.a.).

Det inlägget missade jag och utifrån ett sånt uttalande så förstår jag att du känner dig väldigt sårad.

Har jag skrivit att jag "undvek tecken på otrohet"? Vad jag minns så skrev jag att jag till en början försökte intala mig själv att det var hjärnspöken men ändå blev lite mer vaksam.

Ordet jag använde var "indicier", inte "incidenter". Det är två helt olika ord med olika betydelse.

"Mamma-incidenten" och liknande var som sagt något jag reagerade på men samtidigt så passade henne story ihop med händelsernas förlopp och hon anklagade mig som sagt redan för att vara svartsjuk, kontrollerande och paranoid vilket fick mig att tveka.

"Tros-incidenten" var som sagt något som fick mig att reagera skarpt för det var det första riktigt uppenbara, innan dess hade det bara varit indicier, små oegentligheter som samtidigt inte var bevis för otrohet.

Visst, jag var förmodligen lite mer godtrogen än jag borde ha varit men "blåst" är inte rätt ord, jag blev misstänksam, jag tog upp det konstiga jag såg och kände men det var som sagt inte så att jag kom på dessa flickvänner i säng med någon (om man nu inte föredrar en bildlig tolkning av "tros-incidenten" för i.s.f. så kan man ju säga att jag kom på henne i säng med någon men vad jag menar är att dessa flickvänner alla gjorde sitt yttersta för att dölja otroheten och i det fallet så var det rent slarv från hennes sida som satte dit henne), denna flickvän hade även satt i system att göra "misstänkta" saker som avledning från det faktiskt misstänkta för att sedan avslöja dessa avlednings-misstänksamheter som oskyldiga efter att jag börjat bli misstänksam, kombinerat med anklagelser om sjuklig svartsjuka och kontrollerande beteende så är det klart att man börjar tvivla på sig själv och tro att det kanske är hon som har rätt).

Jag gav som sagt bara en möjlig förklaring utifrån mina egna erfarenheter, jag tror utifrån det jag sett TS skriva senare att det inte skulle hjälpa i just deras fall.