Varför skall jag vara försörjningsskyldig för min sambo?!

Men att jag skall bli skuldsatt pga att han inte har inkomst är ju inte heller rätt? och vi är inte gifta utan enbart sambos och därmed egentligen inga avtal skrivna om att jag skall försörja honom.
Jag vill gärna hjälpa till, det är inte det. men det skulle vara förbaskat skönt om han hade någon form av inkomst då min lön inte räcker till alla räkningar och mat. vilket innebär att vi varje månad går back massor, eller snarare jag går back massor.
Och det känns ännu mer ruttet att han skall ha rätt till hälften om vi skulle gå isär då han som sagt inte stått för en krona.
Och bara för att man är sambos så innebär det inte att man har gemensam ekonomi heller.
Jag tycker väl helt enkelt att de iaf borde kolla på de utgifter man har som man inte kan bli av med innan de säger bestämt nej till hjälp.

Jag har billån också som måste betalas på men bilen kommer nu tas tillbaka istället eftersom att det inte kan betalas. Vi har även 2 barn som kostar och det är väl framför allt därför jag blir så arg. en lön på 4 personer är inte mycket, speciellt inte när mer än hälften av pengarna går till bara boendekostnader.
Problemet när jag blir av med bilen nu är att jag inte kan jobba heltid längre utan måste gå ner på ca 75% för att kunna ta mig till arbetet vilket innebär att vi kommer få ännu mindre pengar och ännu större skulder.Med tanke på att du som skattebetalare inom snar framtid kommer att få försörja oss alla fyra så är frågan vad som är bäst. Försörja 1 eller 4?

Och sen är frågan om det är rättvist att en människa som jobbat många år och skattat inte skall få någon hjälp.
Skulle han inte haft mig skulle han fått hjälpen ändå.

Han är alltså redan långtidsaretslös. jag har redan försörjt honom 1 år utan att han får in pengar. Och jag skulle gladeligen hjälpa till OM jag skulle haft pengar till det.
Men nu är sparkontot rensat och pengarna räcker inte till längre. Skulle jag haft en månadslön på 100000 som någon sa skulle jag inte klaga en sekund eftersom att jag då utan problem skulle kunna försörja honom.
Men det irriterar mig ändå att jag skall få skulder på grund av att min sambo inte har inkomst.
Jag vill inte direkt skicka ut honom på gatan heller, men det börjar gå såpass långt i förhållandet när det aldrig finns pengar att jag snart skiter i vad jag egentligen vill och tänker bara ekonomiskt istället.

Jag tycke rhelt enkelt att de ändå borde se på helheten och se på respektives utgifter också. Bilen behövs ju som sagt för att kunna jobba heltid

Min lön på knappa 15. mindre om jag varit sjuk eller så en dag. samt barnbidrag då på 2 så en "bra månad" får vi ut 17 ungefär. men de dagar som barnen skall till läkare eller så blir det betydligt mindre. Om ca 1 månad kommer jag ha ca 11500 ut som mest då jag måste gå ner i tid.
Sambon har pratat med dem men fått ett starkt nej. Kommer dock boka in ny tid och gå båda två och förklara hur läget ser ut.

Och någon sa något om att jag blir irriterad över sakerna, ja det är lite irriterande att alla mina pengar försvinner varje månad och sen hälften av mina saker om vi skulle gå isär =) Inte på så vis att jag skulle bli förbannad över det, men man liksom ser alla pengar bara flyga iväg..

Har funderat på det, men vi får ju inte sälja bilen innan den är färdigbetalad, där ligger problemet. Vet dock inte hurvida om jag kommer få tillbaka någonting för den när den lämnas in igen, har inte fått svar på den frågan ännu.
Han har ingen inkomst alls nu. inte fått information av arbetsförmedlingen om någon ersättning han kan få heller. Däremot så vet jag att det tidigare funnits utbildningar som arbetsförmedlingen stått för men nu gör de tydligen inte det längre om det inte är 100% säkert att man får ett jobb.
Men försöker lösa det med bil på annat sätt alternativt kan jag sova på kontoret några nätter per vecka för att spara in pengar och kunna jobba heltid ändå, det är under behandling av min chef.

boendekostnaden ligger på ca 10. sen försäkringar mm på det samt hushållselen. vi har inte barnomsorg nu längre. och inte heller föräldradagar att ta ut. de har vi redan använt =)
han har varit hemma lite över ett år så borde väl snart komma in i ny fas på arbetsförmedlingen och kanske kan få aktivitet av något slag.
Kommer ringa och boka tid igen nu idag så förhoppningsvis så kan de se över VÅR situation och inte bara se på deras mall. Alla behöver inte bil osv för att kunna jobba.

Han ör inskriven på vikariepoler, bemmaningsföretag osv. Någon gång har han fått jobba en dag på en månad, men det blir inte mer. det är ju ändå rätt många som står med i dessa redan och man blir lätt bortsållad då.
för ett par m¨nader sen fick han en vecka via bemanningsföretag men det var bara de två veckorna och deltid så blev inte mycket, men absolut tacksamt med det lilla han bidrog med just då. Men det blir oftast ingenting alls.

antagligen skulle han inte kräva mig på grejer som enligt lag är hans även fast jag köpt dem åt oss. men han har ändå rätt att göra det.
Och jag ärver inte min sambo om han skulle gå bort, om vi inte skriver testamenten. Så jag är inte säkrad på något vis om han går bort, mer än att hälften av grejerna är mina. Skulle vi vara gifta skulle allt tillfalla mig, förutom hälften av hans del som skulle gå till barnen i så fall. så det ser annorlunda ut som gifta. Gifter vi oss är vi säkra på så vis och ja då är vi en enhet och skall hjälpa varandra då vi skrivit kontrakt om det.
Som sambos är vi inte säkrade på något vis, men ändå ska jag betala allt för honom och se till att han har en skälig levnadsstandard?

Jag tycker att systemet borde ändras lite och att mans kall kunna välja om man vill vara varsin enhet eller en enda enhet vad gäller ekonomi. Skulle någon av oss ha barn sen tidigare så blir det ju fel om respektive skall behöva försörja det barnet som man faktiskt inte är försörjningsskyldig till.
Som vuxen individ 18 eller efter skolgång så är man myndig och skall stå för sig själv. fram tills man träffar någon så kan man luta sig tillbaka igen? Det är inte ett barn jag lever med som jag måste hjälpa, det är en vuxen människa, en myndig människa och egen individ.

Jag tycker att det är tråkigt att det i flera fall runt i sverige är familjer som går isär just pga ekonomi. de har inte råd att leva ihop längre, men kanske blir tillsammans igen när ekonomin ser bättre ut. Jag tycker framförallt synd om barnen i dessa fall.

fast det blir ju inte rättvist i alla lägen. Jag lägger hela min lön på oss, det vi behöver och det vi äter. han drar inte in någonting och ändå skall han få hälften? nä rhan inte bidragit något?
Då kan man ju lika gärna bli tillsammans med en rik människa, bo ihop 1 år och sedan göra slut och få hälften av sakerna han köpt. även fast personen inte haft inkomst på hela tiden eller hade någonting innan. det är givetvis bra om ena köper mat och andra annat, men i minn fall är det ju jag som betalar man och allt annat.

Den trygghet jag skulle ha utan sambolagen är att det jag hade innan vi flyttade ihop fortfarande är mitt och det vi köper gemensamt är hälften mitt. Jag tycker att när man gifter sig så får man en trygghet om ena går bort, men också en risk i att betala ifall ena inte har inkomst. gifta i nöd och lust.
sambo skall inte ha dessa krav anser jag för man har ju ingen trygghet i det.

Och det är inte alls roligt att veta att jag skulle klarat mig bättre om jag inte valt att vara sambo. när man flyttar ihop så är det ofta för att dela på kostnaderna istället för att stå för dem själv. men med facit i hand så är det en fruktansvärd dålig affär att flytta ihop och bli sambos. Överväger starkt att gå isär och skita i det och aldrig mer bli sambo med någon igen.
Kul när ens sambo kan se till att jag förlorar allt jag jobbat hårt med att bygga ut. Hejdå bilen, hejdå huset och allt sparande.