Jävla muppfan!!

Är det verkligen så konstigt att han vill vara föräldraledig? Det är ju den bästa tiden i livet. Han värdesätter väl tiden med sin son lika mycket som alla andra sunda föräldrar. Var glad över att barnet har en närvarande far.

Din försörjning är faktiskt ditt eget ansvar, inte hans.

Ursäkta, men du menar alltså att mamman har skyldighet att ta hand om barnet dess första år innan det kan börja på dagis och hon får skylla sig själv att hon inte sparar dagar som räcker i 9 månader om hon tar ut fullt. Pappan däremot har rätt att ta ut sina dagar motsvarande 9 månader precis när han själv känner för det? Har inte han precis lika stor skyldighet att ta hand om barnet under dess första år? Varför anses mamman vara förpliktigad förälder och pappan frivillig förälder?

Hon skriver ju "Inte för att han själv vill vara föräldraledig. Eller det kanske han vill men inte just nu.."
Det är väl inte hennes angelägenhet när han tar ut sin välförtjänta föräldraledighet?

För att hon inte har tagit ansvar för sin ekonomiska situation innan hon skaffade barn.

Kanske inte nu men däremot längre fram vad är det för fel med det?

Pappan är väl egentligen rätt irrelevant i det sammanhanget, han har ju inget försörjningsansvar för henne. De är båda föräldrar och ska ha föräldraledighet.
Det är inte hans fel att hon inte har någon inkomst - varför ska han ge bort sin värdefulla tid med sitt barn. Skulle du vara villig att ge bort din föräldraledighet till din partner? Den är värd mer än pengar, eller hur?

Rätt och rätt. Han får se till att ungen får den omsorg den behöver under tiden mamman jobbar. Han får helt enkelt ta ut sina dagar. För varför är det mammans skyldighet? 

Funderar på att stämma karlfan på enskild vårdnad. Skulle det gå genom tror ni?

Jag har ju ingenting att säga till om. Han gör precis som han vill. Och jag tänker inte lämna min skrutt heltid hos en tonåring med noll erfarenhet av barn och som tjyvröker bakom garaget.

Brygg kaffe och köp någon bulle, så ringer du och be honom komma över.
Utan att bli upprörd och skrika säger du att ni måste diskutera hur ni ska göra med lilla X.
Typ "Mina dagar är strax slut. För att kunna jobba måste X vara på dagis, men det tillåts först när X är 12 månader. Jag kan tänka mig olika lösningar, men vill först höra hur du tänker. Har du någon idé om hur vi ska göra?"

(fortsättning)
Har han inga idéer kan du fortsätta:

"De alternativ jag ser är att antingen skriver du över dagar på mig som räcker tills X börjar dagis, då kommer du ha Y dagar kvar (räkna ut detta innan). Annars tar du ut dina dagar nu. Det sista alternativet är att du inte tar ut dagar men ordnar barnvakt och jag hoppas vi kan undvika detta för Xs skull. Vill helst att hen får en bra relation till sin pappa redan nu så ni får bra kontakt" 

Han kanske vill ha ut dom längre fram? Han har ju som sagt dessa dagar att ta ut tills barnet blir 8?