Borderline = omgonad?

Jag vill inte att du tar illa upp nu, men hur är/beter man sig om man har borderline?

Nej, det växer inte bort helt men symptomen lindras för de flesta. De allra flesta människor mognar under hela livet och det gör även personer med borderline :)

Jag tar inte illa vid mig, jag uppfyller ju diagnoskriterierna så jag vet ju vad det innebär. För mig är det svårt att sammanfatta det i ett par korta meningar.

Jag är deprimerad, och har alltid varit. Min självkänsla är otroligt dålig. Jag kan inte vara i en normal relation. Om en man behandlar mig väl så krockar det pga mitt enorma självförakt. Jag tycker inte att jag förtjänar det och om någon då kommer för nära så får jag panikångest och blir ännu mer deprimerad. Det slutar alltid med att jag lämnar, för jag är rädd att han annars kommer göra det när han inser hur värdelös jag egentligen är.

Jag dras till killar som behandlar mig så som jag tycker att jag förtjänar att behandlas. Dvs som skit. Då känner jag mig trygg och hemma. Inte lycklig, men trygg. Där stannar jag, och kämpar hela tiden för att få hans kärlek. Jag blir väldigt svartsjuk och kontrollerande, inbillar mig att min kille vill ha alla andra tjejer. Jag gör allt för att "låsa in" honom så han inte ska inse att det finns bättre tjejer än mig.

Jag är lättkränkt, och reagerar väldigt starkt. Jag kan bli så arg att jag skadar mig själv. Jag har dålig impulskontroll när det gäller känslor. Skadar mig om jag är arg, om jag är ledsen, om jag har ångest. För känslorna kan aldrig hålla sig på en normal nivå. Jag blir inte lite arg, eller lite ledsen, utan jag blir det till extrema lägen så jag inte kan hantera det. Jag har missbrukat benzo och tradolan för att dämpa känslorna så jag kan hantera dom.

När min kille försökt lämna mig så har jag velat ta livet av mig och blivit fullkomligt desperat och gjort allt för att få honom tillbaka. Jag manipulerar och gör vad jag kan för att han ska vilja vara med mig igen.

Om någon sviker mig så hatar jag personen. Jag har inga mellanlägen, och som sagt så är jag lättkränkt så det krävs inte mycket för att jag ska känna mig sviken. Då hatar jag så mycket att jag verkligen mår dåligt själv av det.

Detta är bara en del av det jag kämpar med. Det är som värst när jag är i en relation. Jag kan inte ha någon för nära, och jag är inte kapabel att ta emot kärlek från andra. Är jag ensam så hanterar jag livet bättre, men depressionen och tomheten finns alltid där.

Dessa saker är inget jag är stolt över, och jag tycker inte att mitt beteende är ok. Jag kämpar för att bli bättre varje dag, men det är som att djävulen tar över mig ibland...

Ja mognar gör man, men jag känner inte att jag gjort några framsteg alls med åren. Jag har mer självinsikt och jag vet vad som triggar mig, men jag är trots det exakt lika kass på att hantera mina känslor som jag alltid varit.

Nej vi har inte haft DBT-terapeuter i min stad innan. Jag har ju läst på om det och vet hur man ska göra men det är otroligt svårt att applicera i praktiken. Har också gått i terapi men ironiskt nog så sabbade borderline för mig där också. Det gick bra de 3-4 första besöken, men så fort terapeuten började komma för nära så började jag känna förakt mot h*n och slutade gå. Har provat med flera olika, så det var inte terapeuten det var fel på. Men jag kämpar på ändå.

Jag förstår att det kan vara svårt att tänka klart när man drabbas av kraftiga känslostormar men kan du tänka mer nyanserat när du väl lugnat ner dig? Kan du då tänka att det var ju inte så farligt eller den personen menade nog inge illa egentligen?

Det tar lång tid för mig att lugna ner mig. Dagen efter så brukar jag skämmas över mitt agerande, och jag ber ofta om ursäkt då ifall jag anser att jag överreagerade. Vilket jag såklart gör nästan alltid. Men det är så dags då. Mina utbrott förstör mycket, och för en partner så är det nog otroligt skrämmande och tröttsamt.

Ska dock tillägga att vid de tillfällen då jag tyckt att jag har haft rätt att vara arg, då kommer jag inte över det. Jag har raderat människor ur mitt liv för småsaker egentligen. jag vet att de är småsaker men i mitt huvud är de ändå för stora för att förlåtas. Jag låter som en väldigt egocentriskt person, och det är jag kanske också...

Så ser jag också det. Det är en del av mig. Jag har accepterat det. Ser mig inte som "sjuk" mer utan detta är min personlighet. Vi är bra som vi är även om vi råkar ha borderline.

Nej, jag har alltid varit så här så jag vet inget annat. Har ingen traumatisk uppväxt. Fick kanske inte så mycket uppmärksamhet men något direkt trauma är det inte tal om. Mina syskon är inte alls som mig. Jag tror att mitt är medfött faktiskt. Har du kunnat se någon utlösande faktor i ditt liv?

Jag var också ett barn som försökte vara duktig hela tiden, förmodligen för att jag sökte uppmärksamhet. Jag har många syskon och mina föräldrar jobbade mycket så jag förstår att de inte orkade. De skötte sitt liv, och barnen sitt helt enkelt. Jag mådde ju dåligt redan då och försökte söka tröst genom att söka kontakt med dom men de var så upptagna att de knappt svarade på tilltal och tittade inte ens upp ifrån det som de höll på med. Man var ganska osynlig helt enkelt. När jag sedan började agera ut så fick jag höra att jag minsann alltid varit ett bråkigt barn som aldrig gjorde som jag blev tillsagd. De har helt glömt bort att jag försökte vara "perfekt" och snäll fram tills jag gav upp.

Jag har egentligen misstänkt att min mamma också har lite borderlinedrag. Inte så mycket som jag har, men hon har också lite svartvitt tänkande, kort stubin och har svårt att visa känslor, även för sina barn. Jag har aldrig fått höra att mina föräldrar älskar mig. Kan inte ens komma ihåg sist min mamma kramade mig. Jag vet att hon älskar mig trots det, men just att hon har svårt för dessa grejor har fått mig att fundera i de banorna.

Hur menar du att du har svårt att acceptera din diagnos?

Det finns ingen som kan säga exakt vad borderline beror på. Det finns flera teorier. Teorier är just teorier.

Generellt tänker man att ca 2% av befolkningen lider av denna problematik och bristen på emotionell stabilitet kan visa sig redan från barndomen. Genetiska förklaringsmodeller finns (i termer av en förhöjd emotionell sårbarhet som påverkar förmågan att reglera känslor), dock är det mer oklart hur mycket som är genetik och hur mycket som påverkas av miljö under uppväxten.

www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Fragor-och-svar/Hitta-fragor-svar/Psykiatrin/Allmant/Ar-borderline-arftligt/

Jag tror på att man kan ha en medfödd emotionell sårbarhet, vilket gett oss sämre förutsättningar än andra. Och det gör att jag tänker tvärtom. Jag känner mig svag men samtidigt stark. För alla de människorna vi har runt omkring oss, vem vet om de hade klarat av att leva med det helvetet vi gör? Det är inte alla som är så starka.

Jag tror att duktig-flicka-grejen är ett tidigt tecken på att något är fel. Förälderns jobb är att lära barnet att h*n duger som hon är. Barnet ska inte behöva jaga bekräftelse.

Jag tror inte att alla symptomen kan vara ärftliga, men jag tror att den bristande impulskontrollen och de överdrivet starka känslorna kan vara det. Att det någonstans är fel i signalsubstanserna i hjärnan eller att hjärnan på något sätt inte fungerar som på andra. T.ex som vid ADHD. Eller bipoläritet. Vissa forskare menar ju även att det inte finns borderline utan att det i själva verket är en form av bipoläritet. Det kan ju förklara varför bipolärmediciner fungerar ganska bra på borderlinepersoner. T.ex lamictal hjälper till att jämna ut humöret och kan göra så att man får lite mer kontroll, vilket jag inte upplevt med någon vanlig antidepressiv medicin,

Fast det måste ju innebära att man även har koncentrationssvårigheter, eftersom det är ett huvudsymptom vid add. Jag hade superlätt för mig i skolan, inga koncentrationssvårigheter alls.

Läste försnabbt. Ett samband finns det säkert, det är vanligt med dubbeldiagnoser vid borderline.

Jag jobbar med socialt utsatta människor, och där träffar jag på en hel del vuxna med borderline. Främst kvinnor, i alla åldrar. Många av dom kommer till mig för att deras borderline lett dom in på en missbruksbana. Kanske därför som folk inte tror att så många äldre är borderlines, för då väljer man kanske att se dom som vanliga missbrukare istället och ignorerar vad det är som faktiskt orsakar missbruket. Nu är inte alla med borderline missbrukare såklart.

Men du, oavsett om det är arv eller miljö som ligger bakom så bär du ju inte skulden för det ändå. Du har ju knappast valt detta. Ingen väljer att må så.