Familjerådgivning/Parterapi

Det behöver inte alls vara kört!
Men det krävs ju att viljan finns för att det ska fungera.

Vi var på väg ifrån varandra när vår son var 9-10 månader ungefär. Då hade vi varit ihop i nästan 12 år så det var inte konstigt att vi krisade. Han träffade en annan och flyttade från oss. KAOS! Jag krävde att vi skulle gå i familjerådgivning för att jag överhuvudtaget skulle klara av att kommunicera med honom och det är jag otroligt glad för. Det var jätteskönt att ha en person med som kunde hjälpa till att styra samtalet när vi fladdrade iväg. Och som faktiskt inte visste mer om oss och om situationen än det som vi berättade för honom.

För vår del löste det sig. Mannen ångrade sig efter två månader ungefär och ytterligare sex månader senare flyttade vi ihop igen. Sen något år senare bad vi att få komma till familjerådgivningen igen för att ta upp en del lösa trådar och det var också väldigt bra. När man varit ihop länge så är det så lätt att ta varandra för givna. Man måste lyssna på vad den andra säger, och inte bara förutsätta att det han svarar betyder samma sak som igår.

Eftersom jag valde att ta tillbaka honom och förlåta har min stora utmaning varit att verkligen släppa det som hände. Visst, det var han som gjorde fel. Men så dåligt som vi båda mådde under den här perioden (av olika anledningar) så kunde det lika gärna varit jag som vänt mig utåt för bekräftelse och uppmärksamhet. Sedan den dagen har jag inte rätt att dra upp det här när vi blir oense. Det är inte schysst mot den andra som ju VET att han gjort bort sig och ångrar sig något grymt, att känna skuld för resten av livet. Han är inte skyldig mig något! Vi kanske inte är ihop om fem år men det kanske vi inte hade varit annars heller, oavsett om detta hänt eller ej. Utan jag valde att förlåta och sen är det liksom punkt där.
Men visst har det tagit massa arbete för mig också. Jag minns precis den dagen jag insåg att nu, nu har jag faktiskt inte tänkt på det eller på "henne" på flera dagar. Det var en väldigt skön känsla!

Precis när det hände så var det 100% kört! Det fanns inte i hans värld att vi skulle bli ihop igen, det var han säker på. Och jag var ju helt förstörd!! Han var (är!) min ungdomskärlek och det kom så oväntat. Vi hade en väldigt tuff start när vi blev föräldrar, både jag och bebisen var dåliga och inlagda på sjukhus i omgångar så det var inte som vanligt mellan oss. Men sen var vi på väg att flytta till större och när vi fick besked om att vi fått den lägenheten så talar han om för mig rakt upp och ner att han tänker flytta dit själv.

Det praktiska var det viktigaste att lösa tyckte han. Han ville att jag skulle köpa ut honom från det boende vi hade gemensamt. På en vecka var allt praktiskt och ekonomiskt löst mellan oss och han flyttade. Jag mådde skit och var förtvivlad, förstod ingenting. Samtidigt vaknade någon sorts primitiv känsla i mig att fan heller. Det här ska jag klara! Dessutom hade vi en 9-10 månaders att ta hand om. Det är ju en ren överlevnadsinstinkt som träder in när sånt händer. Jag blev extremt effektiv. Vi hade täta byten oss emellan när det gällde barnet, eftersom han var så liten. Men de överlämningarna skedde oftast hos mor-eller farföräldrar så att jag skulle slippa träffa honom för det gjorde för ont. De dagar sonen var med honom pluggade och tränade jag och saknade min son såklart. Umgicks med vänner och fick stöd den vägen. Alla tyckte att han var helt knäpp. Och själv kan jag fortfarande undra ibland hur jag kan välja att vara ihop med någon som ens har det i sig att göra så mot en annan människa. Men jag tror att i pressade situationer så kan sånt här hända och han skulle ju aldrig göra det igen.

När vi började på familjerådgivningen satte vi snabbt upp vissa regler. En sån regel var att han INTE skulle träffa henne de dagar sonen var hos honom. Eftersom vi hade så täta byten (varannan dag i princip) så tyckte jag att det borde vara enkelt att hålla. Han fick ju ändå möjlighet att träffa henne alla andra dagar. Men inte ens det kunde han och det gjorde mig rasande. Jag minns en gång när sonen var hos honom och en vän ringde mig. Sätt dig ner nu och hetsa inte upp dig… jag ringer inte för att skvallra men jag såg precis XX och YY.. Då såg jag rött! Jag ringde honom och mer eller mindre skrek att vi hade EN enda överenskommelse gällande sonen, ska det vara så svårt? Nu jävlar kommer du hit med honom direkt, annars….

Annars försökte vi väl att uppträda civiliserat. Vi sågs som sagt inte så mycket personligen, pratade lite på telefon ibland. Och sedan på familjerådgivningen träffades vi såklart. Den andra tjejen hade inte heller några barn. Hon var grymt kär i honom och såg nog en framtid ihop med honom. Hon var i alla fall väldigt ledsen och sårad sen vet jag när han ändrade sig. Men det är ingen som vi var bekanta med då, jag visste bara hennes namn. Och hon bor inte här i närheten vad jag vet så det är ingen jag riskerar på att stöta ihop med eller så.

Det var jättetufft när det hände, å andra sidan drar man ju lärdomar även av svårigheter i livet. På något sätt. Man får försöka se det så. Men helt ärligt så var det tufft precis när han började ändra sig för jag visste inte om jag var glad och ville ha honom tillbaka för att jag verkligen älskade honom eller om det var känslan av vinst när han valde mig före henne…. Det tog ett bra tag att reda ut allt det där. Och det var också det som gjorde att vi tog det väldigt lugnt och inte flyttade ihop igen förrän ytterligare sex månader senare.