Min 3 åring är smart för sin ålder!

Jag tycker jante kan slänga sig hårt och brutalt i väggen!

Självklart är jag stolt över att mina barn är de dem är och lika självklart är jag jäkligt stolt över det de gör när det är något bra! Jag är inte imponerad - jag är stolt!
Självklart!

Den enda gången jag ser att det går snett är om man är omogen som förälder och individ och inte lyckas skilja på sak och person!

Håller med.  Ett barn med självkänsla vet att det är fantastiskt för att det är den det är, inte för vad den presterar!

 www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/berom-...

Ts din dotter verkar ju vara väldigt framåt oavsett! 

Du ville ha reflektion över ordet stolt och fick det även om svaret inte föll dig på läppen.

Utbrända tjejer har inget med sakfrågan att göra, speciellt inte med tanke på att du är ute efter reflektion över ordet stolt.

Jättekul att din dotter är så duktig (jag har dock ingen koll på alls vad 3-åringar brukar kunna). Men varför känner du stolthet? Jag undrar för att jag verkligen vill veta, det är ingen pik.

Jag trodde stolthet hörde ihop med aktiva val, att välja det som är snällast eller bäst, kanske minst osjälviskt eller det som visar mest omtanke. Jag kan inte förstå känslan stolthet i sammanhanget 'mitt barn kan'. Har bekanta som använt ordet stolt p.g.a deras barn kunde gå vid 10 månaders ålder, som om de inte hade varit stolta om han varit 12 månader.

Hade du inte känt samma stolthet över din dotter om hon inte klarat av att göra dessa saker förrän hon var 5 år?

Jag svarade inte ett dugg hetsigt.

Sluta tolka varje inlägg som en personlig förolämpning utan testa med att läsa det som står utan en massa tolkningar så kommer du att upptäcka det också.

Jag formulerar mig precis som jag vill inom reglerna. Om du inte kan acceptera det är det bara för dig att inse att ett textbaserat forum inte är det uttrycksmedel som passar bäst för dig!

Orkar absolut inte läsa tråden, men vill bara gratta dig TS. Din dotter är ju praktiskt taget redo att flytta hemifrån!

Orkar inte svara på din fråga om vad mina barn kan/kunde vid 3 års ålder, då jag inte alls ser vad det har för betydelse i din dotters utveckling och en jämförelse är jag verkligen inte intresserad av.

Jag kan säga att jag har väldigt barn som varit väldigt tidiga på väldigt många områden och det skriver jag enbart som en förklaring till det jag ska skriva här näst;

Jag tycker det är en självklarhet att man ska vara stolt över ditt/sina barn och glädjas över deras framsteg. Det har ju inget med ålder att göra. Stolt och glad är naturligt att man blir, när barnet tex lär sig att gå och den känslan av stolthet är precis lika stor, härlig och adekvat, oavsett om barnet är 6 månader eller 2 år när hen lär sig att gå.

Tyvärr anses det lite fult att berätta om sina barns framsteg om de råkar vara tidiga i sin utveckling, vilket gör att vi som har tidiga barn får en hel del skit och ofta känner att vi inte får samma rätt och utrymme att vara stolta och berätta.

Anledningen är att andra kan ta illa vid sig då de uppfattar den sunda stoltheten som SKRYT. Väldigt trist när man i själva verket bara är stolt och hade varit lika stolt om barnet varit äldre. Sen finns det undantag. Det finns föräldrar som inte alls bara är stolta, utan är stolta och skryter för att barnet är tidigt. Att barnet lärt sig gå är inte det primära, utan att barnet lärde sig gå vid 6 månaders ålder, är det viktiga att framhäva för dessa föräldrar. Dessa föräldrar förstör för oss som bara är genuint stolta, men råkar ha ett tidigt barn. Dessa föräldrar är oerhört störande.

Baserat på din trådstart så är du solklart en sådan förälder. 

Och?

Jag tycker att vi skryter alltför lite över våra barn!
Faktiskt.
När det gnälls och klagas över våra egna barn så höjer ingen ögonbrynen men jävlar i mig om man skryter och är stolt! Då ska fan komma och pina en efter att man kölhalats.

Därför blir det så jävla fel som när man som jag ställer en helt vanlig fråga "hur menar du", därför att det tolkas som att man försöker praktisera voodoo.

Mer stolthet och mer skryt således oavsett vilkmen nivå barnen är på. De tävlar liksom inte mot alla andra barn utan de tävlar mot sig själva. 

Vad finns det för rationell anledning att inte göra det?
Ät man så ömhudad att man inte kan med sina medmänniskors vardag oavsett om det är skryt eller gnäll så ska man nog överväga att leva som eremit alternativt börja bearbeta sin egen bitterhet.

Att du känner det som en tävling är något du får jobba med istället för att försöka förändra världen så att alla passar dig.