Min 3 åring är smart för sin ålder!

Klart man ska vara stolt, själv är jag en curlingmamma av rang, så jag skulle inte ens försöka låta barnen göra hälften av det du beskriver. Det känns för mig som nästan lite för "vuxet" beteende att göra så mycket själv, men visst, barn i Afrika kan gå någon mil per dag och hämta vatten om de tvingas till det....

Mina egna barn har varit tidiga med vissa saker, men i regel följt de här "utvecklingssstadierna" psykologerna talar om, men saker som alfabetet och att räkna långt har de kunnat tidigt. Är de intresserade så lär de ju det mesta Idag är de 9 och 10 år och det går bra för dem i skolan, men de är inga "underbarn"

Hm. Jag vet inte vad för "slags förälder TS är". Men det här med att småbarnsföräldrar är skrytsamma (är ju oerhört vanligt) är väl kanske grundat i ett stort behov av att få bekräftat att barnet är "normalt" och kanske t.om lite "över snittet", då garderar man sig kanske mentalt mot ev. framtida problem och då kan man fixera sig vid de här "tidpunkterna" BVC (och barnmedicinska böcker etc) ofta framhåller.

Jag har haft bekanta som varit otroligt jobbiga. De har framställt det som om deras bebisar/småbarn varit genier för att de gjort allt tidigt och ibland hör det ihop med hög IQ, men långt ifrån alltid. Att kunna rabbla alfabetet vid ett par års ålder är en mycket svagare indikation på hög IQ än vad det t ex är om ett barn som lärt sig läsa tidigt börjar läsa böcker avsedda för 15-åringar när de är 4-5 år och verkar ha behållning av och förstå dem!

Men att "Kalle sov själv hela nätterna när han var tre veckor gammal", satt själv när han var två månader, och började gå när han var 10 månader och rabblade alfabetet när han var två år och kunde räkna enkel division när han var fem år är verkligen inget tecken på att "Kalle är smart". Därför kan man bli lite less när småbarnsföräldrar uttrycker det som så, men jag erfar att dte börjar ge med sig när barnen börjar skolan, för då är de här barnen i regel tydligen inga genier längre och man har väl som förälder blivit så pass trygg att det är ingen katastrof om Kalle inte är så bra på matte längre, det innebär per automatik inte att man är en dålig förälder.

Tror kärnproblematiken kring en fixering vid att ha "ovanligt bra" barn (ofta förknippas det med "tidiga barn") är att de föräldrar som drabbas av det ofta är osäkra på sig själva. Det innebär att om de inte tolkar Kalles första joller som ett solklart "Mamma" när han är två veckor gammal blir de dåliga föräldrar och då tvingas de hela tiden överdriva och framhäva alla "framsteg" deras barn gör. För om Kalle är bra på att rabbla alfabetet, då är jag en bra mamma, typ så. Är Kalle däremot dålig eller medioker på något då ska det tystas ned, för det innebär att man är en sämre mamma (i ens egna ögon alltså).

Vad som är extremt ovanligt är att hon valde ett rätt svårt ord som konkurs som sitt andra ord. I regel brukar de första orden vara uppbyggda av enkla språkljud (t ex som mamma) och de brukar inte vara abstrakta saker som en konkurs, utan vara en person eller konkret sak (t ex pappa, lampa, vovve).. Sedan är jag trött och kanske mer trög än vanligt, men hon sa alltså KONKURS med R? Det låter ju i så fall ännu märkligare om ni uttalat det som det ska uttalas, medan hon ska ha uttalat konkurs stavningsenligt? Om så är fallet är det knappast möjligt att hon ens sa konkurs, utan att det kanske mer var ett gurgel som du tolkade som konkurs?

Språket är ju något som utvecklas, så det låter faktiskt smått otroligt att det existerar så pass många barn som det tydligen gör i denna tråd, som börjar att tala helt rent direkt. Och visst kan det säkert vara praktiskt med en tvååring som talar som en liten vuxen person, men samtidigt tycker jag de här felsägningarna ofta är lite charmiga också och de är absolut inget tecken på att något är fel på barnet!

Jag reagerar absolut inte emot att man skryter om sina barn. Det jag reagerar på är att i TS fall ser man ju att barnet uppenbart är jäkligt drillat och i mina ögon ska barn få vara barn. För jag håller inte för sannolikt att TS barn vid en ålder av 2-3 år på eget bevåg t ex tagit reda på sin exakta adress och sitt telefonnummer, utan det är något hon tränats mer eller mindre för att komma ihåg. Och då undrar jag lite grann vad syftet är. Faktiskt. Det finns t.om forskning som visar att det finns ingen "vinst" i skolsammanhang med att träna alfabetet med t ex en ettåring, för visst kan en ettåring t ex efter några månader kunna rabbla alfabetet, men det är en rätt onödig kunskap som en 6-7-åring ofta lär sig på några dagar när det väl är dags. I mina ögon känns det lite som att man blir mer lärare än förälder åt sitt barn om man håller på så där och jag är som sagt tveksam till vinsten.

Visst ska man fostra sina barn i en "lärorik" miljö, ta reda på saker tillsammans med dem och inte dölja kunskap, men denna typ av kunskap är ju oftast en form av repetetiv kunskap, som man kan inpränta i barn, men hur roligt är det för en ettåring att mamma tragglar hemnummer och färger och alfabetet och vad ska de ha kunskapen till?? Är nästa steg att ge ettåringen en mobil och dumpa vederbörande i lekparken? 

Visst, har man en ettåring som tjoar högt av förtjusning är det ju bra att traggla antar jag och har man en ettåring som lärt sig alfabetet genom att titta på det kan man ju inte "rå för" att det lär sig väldigt snabbt (då handlar det oftast om s.k fotografiskt minne och i regel är folk med den minnestypen inte smartare än andra, de är bara bra på att lagra exakt information) , men annars är det rätt förkastligt i mitt tycke. (Det finns en massa andra saker man kan göra med små barn som de lär sig massor av eller så kan man köpa speciellt utvecklade spel och leksaker med fokus på logiskt tänkande som är "hjärngympa" för små barn samtidigt som de är roliga )

Därför är jag ofta skeptisk till att man "skryter" om den här typen av kunskaper för jag får otrevliga vibbar av föräldraskapet.

Nä, låt barn lära och glädjs med dem när de lär sig saker på sina villkor tycker jag.

Vill man nu absolut inte lära ett nyfiken barn problemlösning osv, så är det ju upp till föräldrarna. Folk får väl uppmuntra barn att lära sig hela telefonkatalogen utan till om de känner för det, men jag skulle aldrig lägag energi på det. Jag ser problemlösning och kreativitet som betydligt mer utvecklande för barn som man misstänker kanske är begåvade! Alla barn är ju nyfikna och det är rätt (ja, jag tar mig friheten att påstå det) att uppmuntra det. Jag tycker bara det är synd att så många lägger tid på att lära små barn basala saker som de ändå lär sig i första klass!?

Det är klart att det inte tvunget betyder att man drillar sitt barn, men det är ju uppenbart hur många som fascineras av hur mycket barn kan lära sig och det kan de, det ligger ju för deras överlevnad i deras natur att inte fortsätta befinna sig på spädbarnsstadiet.

Vad jag menar är att man som förälder också kanske ska uppmuntra annat också och visa stolthet över det. Det är klart att det är jättebra att kunna en massa adresser och telefonnummer, men samtidigt känns det lite tragiskt för mig att man radar upp en massa praktiska och basala kunskaper, men inte en enda "mänsklig EGENSKAP" man är stolt över hos sitt barn. Barnet beskrivs här t ex som "en bra ledare". Ok, det är alltså bättre att vara en bra ledare än en bra kompis? För det verkar inte som att man "skryter" om att barnet är en bra och fin kompis?!

Sedan är det ju typiskt svenskt att "skryta" om självständighet. Barnet kan borsta tänderna själv (ja, det kan de flesta barn, men hur bra borstat blir det egentligen, de flesta vuxna klarar t ex inte att borsta tillräckligt länge, på tändernas insida osv?!) barnet kan tvätta sig och skära mat etc. Ja, allt det där kan barn lära sig, en treåring kan även lära sig att koka sin egen mat och tvätta sina kläder i en flod, om föräldrarna helt överger det. Vad jag menar är att det också kan vara en varningssignal när föräldrar inte kan se att de ställer för höga krav på sina barn. För barn har föräldrar av ett syfte: för att de inte ska göra allting själva.

Däremot blir dessa barn ofta anorektiska eller får ångestproblematik och blir utbrända senare i vuxenlivet om de fostras att deras värde hänger på antalet telefonnummer och att fokus inte ligger på hur de är som personer.

Kanske på att man sliper knyta barnets skor, borsta barnets tänder och hår, skära barnets mat, skala deras potatis och bena ur kotletterna, engagera sig i påklädnad och säga telefonnumret till släkten etc. Nästa steg blir att lära treåringen att laga middag och dammsuga huset och kanske byta blöja på och mata småsyskonen så kan man gå i pension på hemmafronten sedan

Källa? Jaha, en klassiker. Nu ska man bege sig till biblioteket och leta upp litteratur som styrker påståendet. Nu får du ge dig. Så jävla kontroversiellt var det inte att jag behöver lämna källförteckning på det påståendet? Att svenska barn oftast sover i eget rum, somnar själva och att alla former av sådan självständighet frekvent uppmärksammas och ses som positivt kan väl inte undgått någon? Att många svenskar ser det som positivt när deras barn "klarar sig själva" är ett svenskt fenomen. Sedan är vi dock generellt mer toleranta för barns bus än vad "utlänningar" är och det är bra. Många invandrare har en ännu striktare syn på barn där väluppfostran är extremt viktig och något som ger status. Här ger det definitivt status om ditt barn kan somna själv, klä på sig själv och äta själv vid tidig ålder.

Ska förtydliga mig och säga att i många andra kulturer ses det som självklart att barn gör saker själva. Jag känner en tjej som arbetat i Kenya och som berättat om små barn som knallat runt i ett par mil om dagen för att hämta vatten, men det ses som naturligt och nödvändigt, inget man skryter om.

Jag tror det är rätt naturligt att man ser ett litet barn som t.ex. kan skala potatis (hur kasst resultatet än blir) som oerhört smart och "före sin tid". Man kan inte direkt "avgöra" ett mycket litet barns "smarthet" på något annat sätt. Om vi nu inte har att göra med en treåring som spontant börjar läsa t.ex. Dostojevskij och gör en djupanalys av verket eller som börjar räkna ekvationer och uppvisar abstrakt matematiskt tänkande alt, plötsligt spelar ett klassiskt verk på piano.

Möjligen kan man säga att en unge som tidigt kan knyta skor och äta själv etc uppvisar kroppsling intelligens, men om man ska utgår ifrån Garner så finns det många fler intelligenser och de är nästan omöjliga att se på ett så litet barn där ju mycket handlar om att man utvecklas mer grundläggande, sedan om det sker ett år hit eller dit spelar egentligen ingen roll (enl. mig). Men att en treåring snabbt och smidigt skalar potatis osv låter för otroligt för att vara sant och det är inget fel i att det nog inte är så.

Det är klart att man ska glädjas med andra. Jag tror inte det "hjälper" (TS läser inte ens svaren i tråden) men jag ser det som lika viktigt att upmuntra samarbete och att vara en god kamrat etc och det ville jag också framföra. Att endast berömma och framhålla prestationer kan leda itll låg självkänsla hos barnet (bara det  man gör framhålls ju som fantastiskt, inte hur man är som person)och att de empatiska sidorna underutvecklas.

Att någon inte svarar på en tråd man startat  och där svaren väller in, är ett tecken på att man ska ta den med en nypa salt.

Vi får hoppas att din dotter har någon slags medfödd fantastisk förmåga att argumentera för saker, annars kommer hon nog inte att göra det särskilt tidigt, men tanke på hur den här tråden utvecklar sig. Goddag yxskaft typ.