Min 3 åring är smart för sin ålder!

Orkar absolut inte läsa tråden, men vill bara gratta dig TS. Din dotter är ju praktiskt taget redo att flytta hemifrån!

Orkar inte svara på din fråga om vad mina barn kan/kunde vid 3 års ålder, då jag inte alls ser vad det har för betydelse i din dotters utveckling och en jämförelse är jag verkligen inte intresserad av.

Jag kan säga att jag har väldigt barn som varit väldigt tidiga på väldigt många områden och det skriver jag enbart som en förklaring till det jag ska skriva här näst;

Jag tycker det är en självklarhet att man ska vara stolt över ditt/sina barn och glädjas över deras framsteg. Det har ju inget med ålder att göra. Stolt och glad är naturligt att man blir, när barnet tex lär sig att gå och den känslan av stolthet är precis lika stor, härlig och adekvat, oavsett om barnet är 6 månader eller 2 år när hen lär sig att gå.

Tyvärr anses det lite fult att berätta om sina barns framsteg om de råkar vara tidiga i sin utveckling, vilket gör att vi som har tidiga barn får en hel del skit och ofta känner att vi inte får samma rätt och utrymme att vara stolta och berätta.

Anledningen är att andra kan ta illa vid sig då de uppfattar den sunda stoltheten som SKRYT. Väldigt trist när man i själva verket bara är stolt och hade varit lika stolt om barnet varit äldre. Sen finns det undantag. Det finns föräldrar som inte alls bara är stolta, utan är stolta och skryter för att barnet är tidigt. Att barnet lärt sig gå är inte det primära, utan att barnet lärde sig gå vid 6 månaders ålder, är det viktiga att framhäva för dessa föräldrar. Dessa föräldrar förstör för oss som bara är genuint stolta, men råkar ha ett tidigt barn. Dessa föräldrar är oerhört störande.

Baserat på din trådstart så är du solklart en sådan förälder. 

Vad är "helt rent" enligt dig?

Jag har mycket svårt att föreställa mig en tvååring som uttalar allt rätt. Några saker som brukar vara svårt;

* Säga R rent.
* Säga Tjej, Tjat, Tjugo istället för sej, sat, sugo
* Säga Chans, Charlott, Skjul, istället för sans, salott, sul.

Men vet vet jag, det kanske är vanligt att tala HELT RENT i tvåårsålden, bara det att jag, av en slump, råkat pricka in att bara träffa dessa få tvååringar som inte kan det. Jag kan dock tycka att det i så fall är lite konstigt att det på 2,5-årskontrollen kollas om barnet kan säga ett 10-tal ord och om de kan det så får de en godkänt-stämpel. 

Fantastiskt! Hon sa med andra ord "däR" direkt, istället för "dä" som andra barn? Hon lär ju inte BÖRJAT prata vid 2-2,5 års ålder, om hon pratade helt rent vid 2-2,5 års ålder, så hon bör ju ha börjat prata i 1-årsåldern (gissningsvis före ett års ålder om hon nu är tidig) och sa alltså R, tj, sj (och de andra klassiska knepigheterna i vårt språk) redan kring 12 månaders ålder?

Det är ju lite smått sensationellt. Jag är mycket imponerad må jag säga!

Nu tror jag du blandar lite fritt bland oss andra tråd-deltagare du får nog ta en extra titt på vad det är jag skrivit och inte, så du slipper svara mig utifrån vad andra skrivit. Det skulle jag uppskatta ganska mycket faktiskt.Nej, jag är inte det minsta ironisk. Är det så som du berättar så ÄR det sensationellt. Jag är dock benägen att tro att det till viss del handlar om två mycket vanliga företeelser hos föräldrar;

1. I efterhand kan man "minnas" saker väldigt tydligt, som inte riktigt stämmer när man kollar upp det. Jag har sett massvis av exempel på detta.

2. Man kan ha olika uppfattning om saker och ting. Jag vet många som säger att deras fyramånadersbebis kan sitta själv, medan det egentligen är så att bebisen sitter, men håller handflatorna i golvet som stöd och runt omkring ligger kuddar, eftersom bebisen trillar titt som tätt var femte minut. Det är inte att kunna sitta, men just DEN föräldern vill gärna tro det.

Likadant är det med dig. Din dotter kunde prata rent och flytande menar du. Sen beskriver du undantag på undantag, utan att ens själv inse att då var det ju inte alls så att hon pratade rent.

Jag skrev inte att hennes första ord skulle ha varit DÄR, men hon lär ju ha sagt "där" någon gång i början av hennes pratande. De flesta barn har med ordet "dä(r)" bland de första orden. Men de säger såklar DÄ inte DÄR, som din dotter tydligen gjorde.

Hennes första ord var mamma och i vilken ålder var det? Därefter kom "KONKURS" på andraplats, eller i alla fall bland de allra första orden. Konkurs uttalades alltså med både K och R rent? Riktigt bra jobbat för en bebis. Jag tar för givet också att hon förstod vad konkurs betyder? Annars är det ju bara ett härmande av ljud. Att säga ett ord förutsätter ju att man vet vad ordet betyder.

"mamamamamama" jollrar alla bebisar. Men MAMMA säger de inte förrän de faktiskt säger mamma och syftar på just mamma.

Din dotter bör ha varit väldigt liten när hon pratade om konkurser och uttalade K och R. Min äldste hade ett helt knippe ord som han sa när han var 7-9 månader och vid 12 månader pratade han i tvåordsmeningar. Tro det eller ej, men det räknas som tidigt.

Dock pratade han inte på långa vägar rent! R sa han inte rent förrän han var nästan 3 år gammal och korrekt uttal på tjej och chans kom inte förrän han var 4 år.

Din dotter som pratade HELT RENT vid 2 års ålder bör med andra ord ha pratat i meningar redan före ettårsdagen och bör ha haft långt fler ord än min pojke när hon var dryga halvåret.
 

Nej, det är ju riktigt förstås. Jag borde ha uttryckt mig tydligare och frågat om hon uttalade R:et i konkurs på rätt sätt, inte uttalade R. Jag förstår om det uppfattades så som du uppfattade det.

Roligt att DET var det enda värt att kommentera dock  Hahahaha eller jaha, du skojade inte (med flit)? Förlåt.

Sa hon sitt andra ord (konkurs) vid 3 års ålder? Eller hur menar du nu? Om hon var som min äldste sa hon väl konkurs kring halvåret, men frågade alltså strax därefter vad det betyder?

Jag får inte ihop dessa två grejer faktiskt.

Hur som helst; hon har uttalat R rent sen hon började använda ord som innehöll R? Om hon, som du säger, var som min son så pratade hon i tvåordsmeningar kring ettårsdagen. Med andra ord kunde din ettåring uttala R rent, alternativt; pratade massor och i tvåordsmeningar, men använde inte ett enda ord som innehöll bokstaven R?

Uttalet av R i konkurs har jag redan skrivit om.

Nej, jag får faktiskt inte ihop någonting av det du skriver.

Det är oerhört tragiskt faktiskt att det är så här i den verkliga skolan. Skolan i teorin, d.v.s. läroplanen, säger något helt annat. Undervisningen ska individanpassas. Visst, det låter ju fint på papper, men det efterföljs inte! Det är i de flesta fall inte på grund av lärarna dock, utan begränsade ekonomiska resurser. Men så du vet; dina barn har RÄTT till en undervisning som passar dem. Jag orkar inte diskutera saken mer, jag tänker att vi helt enkelt bara har olika uppfattning om vad som är rent och inte. Rent för mig är så som en vuxen pratar, eller kanske rättare sagt ett vanligt skolbarn utan talsvårigheter. I den åldern pratar alla normalutvecklade barn rent. Förstår du vad jag menar med rent då? Jag menar att min son pratade HELT rent vid 4 års ålder, dvs inga som helst felaktigheter ljudmässigt. Inte heller grammatiskt. Förskolebarn kan ha svårt med vissa saker, som att böja korrekt och liknande. "Gådde" istället för gick osv. Det finns massvis av språkfel som inte får förekomma för att jag ska anse att det är rent.

Min yngste fyller 3 år i september. Han var sen med att börja prata, för han hade en hörselnedsättning (tjockt slem i öronen) från han var en liten bebis tills han var 1,5 år och de opererade honom. Han sa inte många ord före ettårsdagen inte. Nu är han som sagt drygt 2,5 år och pratar obehindrat och flytande i hur långa meningar som helst. Det är inga problem att förstå honom. Dock pratar han allt annat än rent. Han kan inte säga de saker jag nämnt tidigare som sj, tj, R. Han kan säga "han" till en flicka, han kan böja ord fel, han kan blanda ihop bokstäver och han kan ha svårt för vissa bokstäver i kombination. Vi hade en katt som hette Sessan. Det var svårt, det blev "dettan" istället (detta var bara någon månad sen), medan han kan uttala "s" i ordet "bebis" till exempel. Jag förstår att din dotter pratade väldigt mycket bättre än så, precis som min äldste gjorde, men jag har svårt att föreställa mig att hon pratade RENT så som jag menar när jag säger rent, när hon var 2-2,5 år. Men såklart KAN det vara så som du säger, fast då kan du inte säga emot att det är sensationellt, för det ÄR det i så fall!

Vad gäller ordet "mamma" så sa jag inte emot dig alls. Jag drog bara ett exempel. Jag tror mycket väl att hon sa mamma på riktigt. Det gjorde min äldsta också när han var 5 månader gammal (jollret mamamamama kom betydligt tidigare än så). Första ordet sa han vid 3 månaders ålder, men det går inte att skriva på familjeliv, för DET är nämligen omöjligt, så jag har gett upp att folk skulle tro på det. Han var också väldigt tidig motoriskt de första åren (ålade vid 3,5 månad, kröp på knä vid 5 månaders ålder och gick vid 8 månaders ålder, för att nämna några exempel så du vet vad jag menar med motoriskt tidig), men har varit väldigt sen med en del annat och är fortfarande. Jag blev överlycklig när han gjorde sin första huvudfoting vid 6 års ålder (något en normal 2-3 åring gör). Han har Aspergers och en del andra neuropsykiatriska funktionshinder. Vissa problem har han kunnat kompensera genom att han är väldigt överintelligent (enligt BUPs utredningar), men en del saker är han mycket mycket långt efter i och kanske aldrig kommer ikapp i.

Det finns, som jag ser det, inga som helst fördelar att vara tidig, lättlärd och intelligent om man bor i Sverige. Den svenska skolan har inte plats för dessa barn, vilket Pigeon här ovanför också har erfarenheter av.

Jag hoppas att mina andra två barn INTE kan läsa och räkna när de börjar skolan. Annars har de liksom inget att göra de första åren i skolan. Min erfarenhet med första barnet. Tyvärr är just bokstäver, ord och siffror bland det roligaste min 5-åring vet

Jasså? Det var ju väldigt ny information för mig faktiskt, som trodde att jag var väldigt påläst om särbegåvade barn och också bipolär sjukdom. Har du någon källa att hänvisa till? Det hade varit roligt att läsa, för det låter smått otroligt.

Däremot finner man en hel del särbegåvade barn bland barnen med ett neuropsykiatriskt funktionshinder, men det är ju verkligen något helt annat. 

Upplysningsvis så är Asperger ingen sjukdom det är ett funktionshinder. Inte heller är det något man förvärvar, utan något man föds med.Jag vill använda fula ord när jag svarar här, men biter mig i tungan och skriver istället; om du på fullaste allvar tror på det där så vill jag råda dig till att söka hjälp. Det är inte friskt att gå och tro att vi med Aspergerbarn är avundsjuka på ditt barn. Varför i hela friden skulle vi vara det?