Min 3 åring är smart för sin ålder!

Jag håller delvis med att det inte är skolans uppgift att utbilda barnet på elitnivå. Nu för tiden med de individuella läroplanerna kan man säkert ta tillvara på barnets talanger och intressen bättre också.

MEN hur ska föräldrarna kunna stimulera och ta ansvar för sina smarta barn, när barnen på en viss nivå blir duktigare i ämnet än vad föräldrarna själva är? Det borde finnas kurser på mer avancerad nivå i matematik, språk, historia, fysik o.s.v. för barn, så som det finns i andra länder. Till rimlig kostnad eller i kommunal regi givetvis. Precis som barn håller på med musik och idrott på fritiden borde det finnas fler möjligheter till att förkovra sig i ämnen som språk, matematik o.s.v. i Sverige.

Ett exempel. Jag började som åttaåring att programmera enkla program och spel på vår hemdator, genom att läsa en instruktionsbok. Men ingen vuxen i min närhet kunde någonting om detta och kunde därför inte heller hjälpa mig efter en viss nivå. Det fanns ingen kurs eller utbildning jag kunde gå som var anpassad för barn med min talang/intresse. Detta ledde till att mitt intresse och min talang "dog ut". Tänk om jag hade haft möjligheten att utveckla den talangen istället!

*skrattar* Jag skrev och illustrerade också en bok som 6-åring. Jag hittade den i en låda för ett tag sedan och skrattade gott när jag bl.a. läste att "Nyckelpigans skal kallas vingskydd" och att olika typer av nyckelpigor hade olika många prickar. Jag tecknade också i perspektiv som treåring och lärde mig läsa nånstans i den åldern.

Jag blev också stoppad i skolan för att de andra skulle hinna ikapp och det tog tyvärr ifrån mig all lust att gå i skolan. TS, jag hoppas verkligen att din dotter får en stimulans hon behöver för att inte tröttna på att lära sig, för det är fruktansvärt tråkigt att sitta i skolan och bygga samma pussel eller läsa samma böcker om och om igen för att klasskamraterna inte är klara med sina uppgifter. Svårare mattetal eller ett intressant uppslagsverk och några kluriga frågor att besvara hade varit mycket bättre för mig när jag var liten. 

Smart är inte rätt ord. Men visst kan ditt barn mycket. Det kan du vara stolt över, men det många känner är att du trycker ner andra med ditt "skryt". Själv känner jag inte så då jag är pedagog och känner igen mammor som du och oftast överdriver de något vansinnigt, men det kanske du inte gör?

För övrigt har jag en ettåring som är otroligt smart!

När jag läser om såna här ämnen funderar jag på vad man egentligen lägger i ordet stolt. Jag tycker nämligen att det rimmar så illa när föräldrar pratar om att de är stolta över sina barn för att de gör X och Y. Är man inte stolt över sina barn för de personer de är, oavsett vad de presterar? Är det inte risk att det slår snett i tänket om man hela tiden kopplar ihop stolthet och prestation?

Sen känner jag ju att lite stolt och imponerad och glad blir man ju när ens barn klarar en viss grej, oavsett om det är tidigt eller sent. Vi känner oss just nu imponerade över vår 3,5-åring som håller på att sluta med blöjor och varje gång hon fixar hela toagrejen själv. Och det är otroligt kul att se hur stolt hon är över sig själv. Men i andras ögon är hon ju jättesen att sluta med blöja. Men det påverkar ju inte vår familjs känsla över att hon klarar det nu. Vi vet ju varför det var rätt för henne att göra det nu och inte tidigare. Alltså blir det totalt irrelevant att höra om andra som är så stolta över att deras barn gjorde samma sak vid två år eller så, det var ju det barnets förutsättningar som gjorde det, inte något annat.

Jag förstår inte helt hur du menar. Menar du att jag har fel eller någon annan? Har du missat all debatt som varit om tjejer som går in i väggen eller blir deprimerade för att hela deras självkänsla sitter ihop med deras självförtroende, dvs presterar de inte, är de inte snygga och duktiga osv, då duger de inte.

Och sen var jag ute efter en reflektion över just ordet stolt. Betyder en förälders stolthet att föräldern på något sätt har en del i barnets prestation, dvs kan föräldern på något sätt ta åt sig äran? Eller handlar det enbart om allmän glädje med barnet?

Du svarade på mitt inlägg så hetsigt och det förstod jag inte riktigt varför, det var mitt första inlägg i diskussionen så jag förstod inte varför du bemötte med sån hetsig ton. Så jag var helt ärlig med att jag inte förstod vad du menade.

Så vill du fortsätta diskutera med mig kanske du kan formulera om dig lite lugnt.

Hahaha gud vilken rolig tråd!! En mamma berättar stolt om sitt barn och genast kommer andra morsor och ska motbevisa TS och tala om att barnet inte alls kan allt TS säger och att deras barn minsann också kan! LOL
FL i ett nötskal! 

Jag vet en mamma med två småbarn som alltid skriver stolt och duktig i samma mening, oerhört ofta återkommande. Dvs barnet är så duktig på det och det och de är så stolta över barnen som är så duktiga. Det tycker jag känns skrytsamt och som att de bara är stolta för att barnen är duktiga. Så jag undrar ju hur de hade känt om barnen varit sena (nu råkar deras barn vara väldigt tidiga).

Fast varför behöver man skryta för andra utanför familjen ? Jag berättar ju glatt om alla barnens framsteg för närmsta familjen, för de känner ju barnen och delar glädjen i framstegen. Men varför känner man behov av att skryta för vänner, bekanta och arbetskamrater? Blir det inte väldigt lätt just en tävling då, just för att det är lätt att känna som att ens egna barn vore sämre på något sätt när någon annan håller på och pratar om hur bra deras barn är?

I och för sig tror jag inte jag gnäller särskilt över barnen heller till utomstående, jag pratar mycket om barnen ja, men mer reflekterande och konstaterande, gillar att utbyta erfarenheter och få råd och tips.

Sen menar jag fortfarande att det var jag som frågade "hur menar du" för att jag inte förstod hur DU menade. Men vi kan ju fortsätta vara förvirrade över vem som är förvirrad då...

Jag reagerar absolut inte emot att man skryter om sina barn. Det jag reagerar på är att i TS fall ser man ju att barnet uppenbart är jäkligt drillat och i mina ögon ska barn få vara barn. För jag håller inte för sannolikt att TS barn vid en ålder av 2-3 år på eget bevåg t ex tagit reda på sin exakta adress och sitt telefonnummer, utan det är något hon tränats mer eller mindre för att komma ihåg. Och då undrar jag lite grann vad syftet är. Faktiskt. Det finns t.om forskning som visar att det finns ingen "vinst" i skolsammanhang med att träna alfabetet med t ex en ettåring, för visst kan en ettåring t ex efter några månader kunna rabbla alfabetet, men det är en rätt onödig kunskap som en 6-7-åring ofta lär sig på några dagar när det väl är dags. I mina ögon känns det lite som att man blir mer lärare än förälder åt sitt barn om man håller på så där och jag är som sagt tveksam till vinsten.

Visst ska man fostra sina barn i en "lärorik" miljö, ta reda på saker tillsammans med dem och inte dölja kunskap, men denna typ av kunskap är ju oftast en form av repetetiv kunskap, som man kan inpränta i barn, men hur roligt är det för en ettåring att mamma tragglar hemnummer och färger och alfabetet och vad ska de ha kunskapen till?? Är nästa steg att ge ettåringen en mobil och dumpa vederbörande i lekparken? 

Visst, har man en ettåring som tjoar högt av förtjusning är det ju bra att traggla antar jag och har man en ettåring som lärt sig alfabetet genom att titta på det kan man ju inte "rå för" att det lär sig väldigt snabbt (då handlar det oftast om s.k fotografiskt minne och i regel är folk med den minnestypen inte smartare än andra, de är bara bra på att lagra exakt information) , men annars är det rätt förkastligt i mitt tycke. (Det finns en massa andra saker man kan göra med små barn som de lär sig massor av eller så kan man köpa speciellt utvecklade spel och leksaker med fokus på logiskt tänkande som är "hjärngympa" för små barn samtidigt som de är roliga )

Därför är jag ofta skeptisk till att man "skryter" om den här typen av kunskaper för jag får otrevliga vibbar av föräldraskapet.

Nä, låt barn lära och glädjs med dem när de lär sig saker på sina villkor tycker jag.