Ni som blev adopterade

Tror inte min mamma egentligen var beredd på att bli mamma alls. Hon adopterade mig, sedan min bror och där emellan kom min syster. Vi var tre ungar som kom in i familjen i tät följd och det har väl gått lagom bra. min bror var några år när han kom - anknytningen funkade inte alls. Inte förrän i vuxen ålder fick jag ett ord på det jag såg: anknytningsproblem. 
Själv var jag 6 mån. och mamma och jag knöt an, men hennes brister handlade nog främst om att hon inte var mogen för småbarnsliv alls.

På de hela taget har det väl varit ganska OK, men jag vill själv inte ha barn, för min uppväxt gav inte mersmak. Jag fick inte någon känsla för att det skulle vara något mysigt med barn och familj - verkade mer som ett nödvändigt ont, ett jobb, något som förväntas av en. Jag tror jag skippar det. Har i hela mitt liv hört att "det där ändrar sig när du blir äldre". Nej, det har det inte gjort och nu är jag 40. Lyckligt gift och jobbar med ungdomar, men vill inte ha egna barn.  

Inte intresserad av att söka upp några bioföräldrar. Någon tog ett beslut som gav mig en andra chans - tack. Tror vi stannar där. Har vuxit upp med vetskapen om att det inte går att hitta någon och min syn på det hela påverkas väl av detta. Hade jag haft ett namn, vet jag inte hur jag skulle resonerat. Tänker annars lite som Malin Joo, ovan.

Allt gott/