Hallux Valgus - Mår psykiskt dåligt

Har länge vetat att jag har Hallux Valgus (snea stortår). Även min mamma, min moster och min mormor har det, min moster har nyligen blivit opererad för det, min mamma ska även bli opererad för det. Alltså är det ganska kraftigt. Och det är ärftligt! 

Var iallafall till läkaren tidigare i veckan med det då jag inte bara har problem med mina stortår, utan det är mina lilltår också. Jag går på dom så jag får alltid blåsor, spelar ingen roll vilka typer av skor jag har, om jag ens har skor på mig, strumpor eller barfota. Spelar ingen roll. Jag får stora äckliga blåsor som gör otroligt ont! 

Jag har fått veta att det går att operera så det inte bryter ut mer och stortåna inte blir så pass snea. Men enligt min läkare så ska dom vara en viss grad snea för att få operation. Eller ha stora besvär. Vilket jag har mer eller mindre, när jag har gått en bit, behöver inte ens vara långt så får jag offantligt ont i fötterna, precis under stortårna är det som värst. Men det räckte tydligen inte, samtidigt som problemen med mina lilltår då. 

Men det värsta med det hela är att jag SKÄMS över mina fötter då jag har snea tår och jag mår psykiskt dåligt pga dessa snea saker. Så hur mycket jag än vill så vägrar jag gå barfota under somrarna, har till och med svårt att gå i strumpor hemma hos folk för det syns ändå. 

Borde inte det vara tillräckligt med orsaker att få det fixat så att säga?

Jag är väl medveten om att Hallux Valgus är mycket vanligt bland kvinnor.

Nu är inte mitt så jätte grovt, men det är ändå så pass snett att på den västra stortån så böjer sig tån in och under tån bredvid så att iallafall halva stortånageln "försvinner" under "pektån" så att säga.

Och vem vill inte kunna gå barfota under somrarna?

Jag skäms och mår dåligt iallafall!

Någon fler kanske?