Tvillingar som slåss

Hej!

Vi har två otroligt fina, glada, roliga, sociala och smarta tvillingkillar på 23 månader. De är otroligt aktiva, påhittiga, nyfikna och framåt men de lyssnar sällan på oss när vi säger "nej" då de gör något de inte får tex. nypa, bita brorsan eller andra barn. Om vi efter ett antal tillsägelser och försök till avledning tappar tålamodet och ryter till så flinar de bara och fortsätter. Både jag och min sambo upplever det som enormt slitsamt att vara ensam hela dagar med killarna (även om det naturligtvis är underbart också), och vi känner att deras impulsivitet och temperament hindrar oss i att tex gå till lekparker. Dels för att killarna ofta sticker ifrån oss och dels för att de ofta ger sig på andra barn och knuffas eller nyps.

Denna situation har vi mer eller mindre lärt oss att acceptera nu. Vi kan helt enkelt inte göra sånt som mammor och pappor med "bara" ett barn i samma ålder gör, för att vi har två barn som inte är några "sitta-stilla-och-bläddra-i-timmar-i-böcker-barn" :) . Jag har ofta känt mig snuvad på föräldraledigheten för att det har varit så slitsamt och jag inte kunnat göra saker eftersom jag haft två bebisar. Detta har vid ett oändligt antal tillfällen fått mig att känna mig så otillräcklig för mina två pluttar...

Sen nu när jag väl börjat känna att jag faktiskt ÄR tillräcklig för barnen i och med att de nu är större och själva visar när de vill kramas och gosa och så vidare så dyker nästa problem upp: Killarna bråkar och slåss otroligt mycket här hemma och vissa dagar gör vi inget annat än att tjata och skilja dem åt.

Killarna som sedan nov -11går på dagis har nu börjat dra barn i håret och knuffas även där. Pedagogerna har tagit upp detta tidigare men sagt att det inte är ngn fara för att alla barn gör så vissa perioder men nu har vi hört tre gånger den här veckan av olika fröknar att killarna varit på andra barn samtidigt som de oftast är mycket gulliga mot sina kompisar på dagis och kramas och hämtar nappar och goesedjur och så vidare. De är dessutom omtyckta av både barn och personal så jag tror ännu inte att detta fått så stora konsekvenser men om det fortsätter är vi rädda att de kommer stämplas som bråkiga och bli "de som slåss".

Pedagogerna föreslog att vi skulle diskutera hur problemet ska hanteras vid nästa utvecklingssamtal då de säger att killarna även på dagis bara skrattar när de får tillsägelser, men både jag och min sambo mår så dåligt över detta att vi inte vet vad vi ska ta oss till och står inte ut att känna så här två veckor till då utvecklingssamtalet är planerat.

Vi tycker att vi ger våra barn all kärlek och omsorg som vi bara kan. Vi busar, leker och kramas ofta tillsammans hela familjen och det har inte hänt något traumatiskt i killarnas liv som skulle kunna orsaka beteendet vad vi kan komma på. Det enda vi kan tänka oss är att killarna som alltid varit väldigt tidiga motoriskt nu är lite sena med talet och därför blir frustrerade av att inte kunna uttrycka sig. De är ju också vana vid att vara tvugna att ta för sig och är lite "buffliga" i sitt sätt ibland då de alltid måste tampas med varann om allt... Sen är de känslosamma pojkar som har ett brett och stort känsloregister och de är riktiga små dramaqueens när de blir arga (hela huset skakar).

Vad tror du om vår situation? tror du vi gör något fel och hur ska vi och förskolepedagogerna hantera när killarna slåss/bits/nyps/puttas på bästa sätt? (nu kör vi på "nej, man får inte slåss"  och avlägsnar den som slagits däreifrån och sen får han säga förlåt. Men det verkar inte fungera). Vi har på allvar funderat på att ringa BVC och be om hjälp att komma till en barnpsykolog, tror du detta är berättigat i vårt fall?

Ledsen att detta blev ett så långt inlägg men jag känner att jag måste kunna ge en klar bild över vår situation. Hoppas vi kan få något råd för vi mår så dåligt av att få höra att våra barn börjar bli ett "problem" på dagis.

Vänligen

Två vilsna tvillingföräldrar

Hej!
Tvillingar är dubbelt så mycket besvär som att ha ett barn som du konstaterar. Det är också dubbelt så mycket glädje, men det är ju inget problem. Så om vi börjar med varför det faktiskt är så mycket knepigare att vara tvillingförälder så handlar det inte bara om att de är dubbelt så många. Det som är svårt är att de har samma problem samtidigt, samma behov, samma utvecklingsfaser etc.
Hur gör man när man har två tvåringar som springer åt varsitt håll i parken samtidigt?
Jo, man får göra på ett annat sätt än andra föräldrar. Man måste planera vissa saker mycket mer. Man måste helt undvika andra saker tills de blir äldre eller man är två vuxna samtidigt etc.
När det gäller relationen mellan tvillingar så blir den till följd av detta mycket mer konkurrerande. Det finns alltid en till som behöver mamma eller pappa lika mycket som jag, samtidigt.
Det är inte ett dugg konstigt att de ibland drar varandra i håret, skriker, knuffas eller tar till andra metoder som de behärskar för att vinna det de vill ha. Eftersom de ännu inte behärskar språket blir det ju också svårt att ta för sig på ett mer accepterat socialt sätt.
Ni behöver inte vara ett dugg oroliga för att det är något problematiskt med era småkillar. Däremot är det en strålande ide att personalen på dagis och ni ska använda samma metoder för att hjälpa dem att klara tävlan och social samvaro med andra barn. Det handlar som ni redan märkt mycket om att handgripligen skilja dem åt . Det ni redan gör låter helt riktigt och de kommer att lära sig mer och mer bara de får hjälp av er vuxna, både hemma och på dagis., så att de inte gör varandra illa.
De pratar inte så bra än, men ni vuxna kan prata och förklara hur man delar med sig, väntar på sin tur, hanterar konflikter samtidigt som ni gör det åt dem. Vänta inte att de bara ska förstå för att ni säger till. Det kommer mycket senare.
Så, ingen oro, men många praktiska insatser och samarbete med dagispersonal och tålamod så kommer era tvillingpojkar att utvecklas bra och ge er mycket glädje.
Lycka till!
Margit Ekenbark

Tvillingar som slåss

INNEHÅLL