Anorektiker: hur orkar ni?

Vanesak.

Tror dom går in i ett helt annat läge, mentalt. Det är just därför det blir en sjukdom. Sen tror jag inte dom bara över en natt slutar äta utan det avtar stegvis, då tar kroppen det på ett annat sätt.

Själv skulle jag aldrig våga bli anorektiker, först är min kropp så osammarbetsvillig, den skulle få panik och göra min asfet istället. Och sen skulle jag aldrig vilja lägga på så många år av slitage på min kropp. Jag har redan åldersångest som det är, efter en omgång anorexi blir det precis som med rökare, dålig hym rynkor och usch. 

Man orkar inte, men psyket tar överhanden och dominerar alla fysiska symtom. Att man svimmar, mår dåligt "tar man" för man ska bli smal... Varje gång man ser att ett kg försvunnit på vågen får man en kick att fortsätta... Det är sjukt, man fattar det någonstans , men ändå känner man sig sjukt stark som klarar av att stå emot allt gott... All mat. Jag bakade, lagade massa mat, men åt aldrig av det.. Njöt av att se andra äta det medan jag hade styrkan att motstå. Herregud, när jag skriver det ser jag hur sjukt det låter. Men ja, så var det enligt min erfarenhet..

man blir inte anorektiker över en natt, det är inget man bara bestämmer sig för att "nu ska jag sluta äta". Det kommer smygande sakta sakta. Först minskar portionerna och man ökar träningen och känner sig sund, sen ökar träningen ännu mera och man får inte riktigt plats för att äta längre, man tar bort ett mål mat och tar ett äpple och dricker lite vatten. Förtränger att det man känner är hunger.  Minskar ännu mer på maten , ett äpple om dagen och en kopp buljong - enda maten på hela dagen. Man känner sig stark och duktig och tror på fullt allvar att man har karaktär till att säga ifrån sin hunger.

Smuttar buljong, kanske en halv kopp buljong på hela dagen. Känner sig ännu mera stark och karaktärsfast.  Tiden går och man sitter fast i skiten utav bara helvete.. 

hur kan man försöka bli anorektiker? skulle aldrig önska någon den sjukdomen, inte ens min värsta fiende! denna ständiga ångest, medvetenheten om vad man gör men inte kunna vända det.. " monster" är med en livet ut även om man är sk. frisk

Ja det är hemskt... Usch. Man är så jävla fast...

Det är för att det går emot kroppens instinkt. Jag hade anorexia. Det var inget jag planerade att få. Det började med att jag ville äta hälsosamt och träna. Jag gled långsamt in i anorexian. Jag har alltid varit väldigt envis och driven med allt jag gör. De flesta andra som jag träffade när jag fick behandling var också så. Det är en egenskap som ibland är bra men i det här fallet var det förödande. Till slut orkade jag inte heller längre. Då hade jag varit sjuk i flera år. Inget annat fick plats i livet längre. Det enda som betydde något var ätstörningen. Jag hade ingen energi att göra något annat. Tappade kontakten med alla vänner. Började tom missköta mitt jobb på slutet för att jag var så avtrubbad och inte brydde mig om något annat längre. Jag är så glad att jag fick hjälp ut ur det där. Jag vill aldrig dit igen. Det är inte värt det. Jag vill leva! Inte vara halvdöd och pinnsmal.