Mitt barns psykiska hälsa

Hej,

Jag är väldigt orolig för min 2-åriga dotters psykiska hälsa.

Sedan 1 månad så beslutade tingsrätten interimistiskt att ge hennes pappa det huvudsakliga boendet enbart baserat på hans närhet till förskolan samt att de anser att hon är uppvuxen i hans bostad. Han var aldrig en närvarande pappa och jag var hemma med henne det första året samt tog huvudansvaret för henne tills hon var 1½ år. Trots anmälningar till Sociala (som dock inte lett till utredning), flera gånger som han skrämt dottern i och med hans hetsiga humör så gick boendet till honom. När jag lämnade honom så kunde jag inte hitta en lägenhet i samma område och flyttade från södra sidan stan till norra sidan stan, mycket pga av bostadssituationen i Stockholm samt att det var för dyrt och svårt att hitta lägenhet där.

Nu bor hon hos honom och enbart hos mig varannan onsdag-måndag. Varje gång hon ska hem till sin pappa så blir hon jätteledsen, nere och deprimerad och uttrycker i ord och kroppspråk att hon inte vill dit. Trots att det är jättejobbigt och svårt för mig att se henne så här så försöker jag prata med henne och säga att hon kommer tillbaks till mamma sen. Hon håller i mig jättehårt som att jag ska försvinna. Det känns som ett svek varje gång man lämnar henne så här. Hon säger att hon vill stanna mamma, att hon måste stanna mamma och vill inte till pappa. Hon säger exakt detta med de här orden. Hon blir nästintill apatisk ibland, slutar prata, slutar äta och slutar le. Hon är i vanliga fall väldigt glad när hon är hos mig. Hon är väldigt olik sig när hon kommer hem till mig efter en period hos honom. Hon är tyst, väldigt inåt i sig själv och verkar inte glad. Det brukar ofta ta några dagar innan jag ser hennes vanliga jag igen.

Jag har pratat med Socialtjänsten ett otaliga gånger som inte vill ta tag i ärendet. Jag har även pratat med BUP som säger att jag och dotterns pappa har en konflikt och att vi måste lösa den. Jag har försökt lösa konflikten med hennes pappa men han vägrar och ända sen boendet tillföll honom har han "toppridit" hela situationen genom att vägra låta mig träffa och prata med dottern på telefon. Hon är också väldigt annorlunda när jag väl får prata med henne på telefon. En gång satt hon bara och snyftade. Han är också väldigt pushig i sättet mot henne och säger "ska du prata med mamma, ska du säga godnatt, ska du..." osv. Han låter henne inte ta ton själv och jag tycker det inte är så konstigt att hon inte säger så mycket i samtalen då.

Jag är också mycket orolig för dottern då han brister i sin upplysningsplikt, han berättar aldrig något för mig och jag vet att han brister något otroligt i sin tillsyn av henne (sitter och spelar datorspel med hörlurar på) och att han har tabletter (träningstabletter och medicin) framme inom räckhåll för henne. Jag har försökt prata med honom men han lyssnar aldrig på goda råd eller tar till sig vad jag säger till honom.

Det här är jättejobbigt för både mig och min mamma då vi inte vet hur vi ska handskas med situationen när hon blir så här. Det känns hemskt att tvinga henne när hon så tydligt visar att hon inte vill. Myndigheterna verkar inte ta min oro på allvar och tingsrätten tog inte hänsyn till några av händelserna/händelser som pappan brustit i när de beslutade att ge honom boendet enbart med förskola och hans bostad i åtanke. Hon trivs lika bra hemma hos mig, vet att hon har ett eget rum osv. En bostad är ju inte ett hem om barnet bor hos någon det inte känner trygghet tillsammans med, då spelar det ju ingen roll hur länge man bott där. Det är ju inte det materiella i hans bostad som gör det till hennes hem mer än vad mitt hem gör?

Hälsningar
/En mycket orolig mamma