Hoppar in här för råd och tröst. När börjar man kunna sova på natten igen? Haft en helvetisk vecka och är helt mör. Min man är lättad och jag är trött i själen. Har dock bestämt mig för att göra ett försök att stanna hos honom, men är så vidrigt trött på den här smärtan.
Igår kväll kunde jag äntligen somna utan att gråta, vi har börjat att kunna prata mer om det som hände och varför. Harnågot att kämpa för. Vår överenskommelse är att om vi båda kan komma över det här och må bra av varandra så förlovar vi oss inom ett år. Känns som ett bra stöd när det är tufft, vill jag jobba för oss så tar vi ytterligare steg mot att visa världen och manifestera vår kärlek. Känns dock skönt att första ångestvarvet är över.
Jag tror på att om man pratar om det när det är jobbigt så kommer det så småningom inte göra lika ont. Att det kommer avdramatiseras. Och att jag kommer förstå och acceptera att det var en jobbig sak som hände. Jag hoppas det är så iaf.
Numera, en månad efter att obehagligheterna kom upp så känns det bättre. När de fruktansvärt jobbiga tankarna och framförallt bilderna kommer upp fösöker jag hitta ro i bilden att vi trots allt valde varandra. Det är vi som kysser varandra så fort vi kan, vi som älskar med varandra. Den andra fick bara en öiten del, medan jag får varje gång vi träffas. Får stor tröst i det. 
Jag skulle starkt ifrågasätta vad han vill med mig egentligen. Vill han vara med mig? Ska vi ha ett öppet förhållande istället eller vad är problemet?
Jag har bestämt mig för att aktivt låta bli att krascha i såna funderingar. Vi mår bra i vår relation, behandlar varandra väl och pratar med varandra ordentligt. Jag tänker inte gå runt och vara rädd att bli sviken. Tycker inte rädslan hör hemma här..självklart blir jag ju rädd emellanåt och stressad och ledsen och då säger jag det. Avdramatisering och att bekräfta varandra tror jag på.